Revolutioner kan se ut på många sätt. På ett fält i Torsåker utanför Upplands Väsby pågår en av de mer lågintensiva. Inga viftande flaggor och knutna nävar i luften. Mest en massa torr och gråbrun jord. Här och där sticker fyrkantiga, inhägnade öar upp. Runt varje en tre meter tjock och en dryg meter hög bård av timotej och blåklint.
Det förstnämnda finns där för att växa sig tätt och högt och hindra ovälkommen pollen från att segla med vinden in i inhägnaden och kontaminera det som finns där. Det sistnämnda är i sammanhanget mest ett ogräs, men det kontrasterar behagligt mot det gröna och gråbruna runt omkring.
Tusentals möjligheter
Det intressanta finns i stället innanför de 21 öarna, laddade med tio gånger femton symmetriskt placerade Kernzaplantor i varje. Totalt 3 150 plantor, alla genetiskt olika. Eller annorlunda uttryckt – 3 150 olika vägar fram till revolutionen.
– Den kommer att komma. Det är bara en tidsfråga, säger Anna Westerbergh, genetiker och växtförädlare på Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.
Hennes mission består i att domesticera vetesläktingen Kernza till svenska förhållanden. Plantor sås, räknas, mäts på längden och tvären. Hur mycket växer de till sig? Växer de rakt upp eller skålformat? Hur lång tid tar det? Vad är avkastningen? Hur reagerar de på olika väderförhållanden? Klarar de frosten? Hur påverkas de av årstidsväxlingarna? Av dagsljusets längd? Hur förändras svaren från år till år?
På så sätt samlas data in för varje unik planta som kan användas som underlag när samma plantor, eller rättare sagt de med de mest åtråvärda egenskaperna, sedan ska korsbefruktas och klonas och planteras på nytt. Målet är att få fram ett Kernza som klarar det svenska klimatet, såväl i söder som i norr, som förhoppningsvis ger lika mycket avkastning som dagens vete gör och som dessutom är tillräckligt genetiskt varierat och därmed anpassningsbart för att nonchalant rycka med axen åt de pågående klimatförändringarna.
Omställning i sikte
Det långsiktiga målet är omställning. Att hitta nya sätt att bedriva jordbruk på, sätt som inte lämnar efter sig samma negativa avtryck på miljö och klimat som dagens konventionella jordbruk i dag gör sig skyldigt till. Det nya och revolutionerande är att Kernza, till skillnad från vete, är perenn – flerårig.
Vilket vid en första anblick kanske inte verkar så häpnadsväckande. För att förstå finessen måste vi förstå det finstilta. Anna Westerbergh talar entusiastiskt och insatt om obligat korsbefruktning, om fenotyper och genotyper, om jordstammar – rhizom som lagrar kolhydrater, om genetisk diversitet.
Mer begripligt blir det att säga att perenna växter har djupare och mer utvecklade rotsystem som finns där redan tidigt på våren och därför kan nå vatten i marken som de ettåriga inte kommer åt. Det perenna växtsättet kan också bidra till en högre inlagring av kol i marken. De behöver inte heller sås på nytt varje säsong, vilket innebär att jorden inte behöver vändas upp och ned varje år, med näringsläckage och jorderosion som följd. I den processen går det också att bocka av minskad användning av diesel tack vare minskat behov av hårt jobbande traktorer. Fleråriga grödor med stor genetisk diversitet kräver inte heller lika mycket herbicider och pesticider mot ogräs och skadeinsekter.
Revolution i backspegeln
Och så har vi den onda spiralen – att dagens monokulturer har ett minimum av genetisk variation, vilket gjort de ettåriga grödorna extra känsliga för skadeorganismer och växtsjukdomar, som i sin tur lett till ett ökat beroende av nämnda kemiska bekämpningsmedel. För att inte tala om ovan nämnda näringsläckage som kräver ständig tillförsel av ny, konstgjord näring.
– Om vi förflyttar oss 50 år framåt i tiden kommer vi att se tillbaka på denna tid och tala om den perenna revolutionen, om den tid då vi lyckades lösa flera av problemen med jordbruket, om hur dumt det var att man hade använt ettåriga grödor, som nästan alla problem i jordbruket i dag kan härledas till.
Det säger Lennart Olsson, professor vid Lunds centrum för hållbarhetsstudier. Han ingår i det projekt som samlar inte bara Lunds universitet och SLU i Uppsala och Alnarp, utan också The Land Institute i Kansas, USA, varifrån Anna Westerbergh hämtat sina Kernzafrön.
De problem Lennart Olsson talar om kan sammanfattas i att dagens jordbruk tillsammans med djurhållningen och avskogningen är skyldigt till en fjärdedel av de utsläpp av växthusgaser som för närvarande hotar att tippa klimatet över ända. Omställning är helt enkelt en nödvändighet. Och i den omställningen tycks Kernza kunna spela en huvudroll.
– Kernza kan lagra upp till 13 ton koldioxid per hektar och år, medan kommersiellt vete snarare har en svagt negativ påverkan, med utsläpp på mellan 0 och 1 ton koldioxid per hektar och år. Hur mycket koldioxid som permanent stannar kvar i jord med kernza vet vi i och för sig inte, men vi ser ett stort upptag under de tidsperioder vi tittat på, säger han.
Historiskt olyckligt
Att kalla jordbrukets användning av ettåriga grödor ”dumt” må vara mitt i prick utifrån dagens kunskap om det moderna jordbrukets påverkan på miljö och klimat. Samtidigt tog de tidiga jordbrukarna för 10 000-12 000 år sedan det som fanns till hands. De ettåriga växterna och grödorna producerar och producerade också då fler frön än de fleråriga, vilket gjorde att de också spred sig snabbare. Att välja de bästa kolonisatörerna blev därför ett rationellt val för de tidiga bönderna.
Men misstag, oavsiktliga eller ej, kan alltid rättas till. Förhoppningen är att byta ut dagens ettåriga grödor, basen i världens livsmedelsproduktion, mot fleråriga. När det gäller en perenn variant av ris är vetenskapen och växtförädlarna nästan framme. När det gäller perenna varianter av vete, råg och majs, som alla bör kunna odlas i kallare klimat, är avkastningen fortfarande betydligt lägre, men potentialen finns, hävdar Lennart Olsson.
– I fråga om perenn veteersättning är vi väldigt optimistiska. Majs däremot är genetiskt mycket svårare att hitta en perenn variant på. Durra har vi också kommit långt med och testodlas i delar av Afrika och Asien. När det gäller raps tittar man på olika alternativ, bland annat en vild släkting till solrosen som man jobbat i tio år med att domesticera men som visat sig svår. Nu har man i och för sig hittat en annan oljeväxt där man gjort större framsteg, säger han.
Framtiden grumlig
Idel goda eller halvgoda nyheter således. Som oftast finns också en dålig – att domesticering är en tidsödande syssla. Mellan 10 och 20 år tror Lennart Olsson att det kan ta att utveckla perenna grödor som kan mäta sig med dagens ettåriga i fråga om avkastning, samtidigt som de också ska klara av att odlas i olika klimatzoner.
Anna Westerbergh spår också att åtminstone Kernza kan finnas på marknaden om kanske tio år. Däremot är hon försiktigare med tidsprognosen om att byta ut ett- mot flerårigt och med att sia om hur stor vinst det kan bli för klimatet. Som den korta historielektionen ovan påminner om är perenn odling i stor skala något som aldrig gjorts i mänsklighetens historia.
Som forskare väljer hon i stället att säga ”det återstår att se”.
– Det beror på var du befinner dig och i vilka jordar du odlar och hur mycket du kan få ut av en växtsäsong, och vilka klimatnegativa insatser som idag görs för att odla ettåriga sädesslag på dessa marker. Jag kan säga att vi ser en stor potential utifrån andra fleråriga gräs som vallgrödor och deras fleråriga släktingar, men vi kan inte säga hur stor den är idag. Vinsten kommer att vara större än marginell, absolut, men det är många faktorer inblandade. Vi måste vara realistiska. Som ett första steg handlar det om att komplettera det ettåriga med det perenna, säger hon.
