Trots att klimatförändringarnas allvar kryper närmre i tid och rum har det här året serverat ett smörgåsbord av saker som kräver uppmärksamhet. Pandemi, skjutningar, RS-virus, bensinskatter, politikkriser, förlossningsvård och energipriser är bara några av de högaktuella ämnena som avhandlats under året. Det är alla viktiga ämnen, vars betydelse (om än olika) inte ska tonas ner. Men inget borde kunna motivera att glömma bort klimatfrågan.

En försmak

Vem kommer nu ens ihåg att över 220 liv förlorats under sommarens översvämningar i Tyskland och Belgien? Hur många av oss har under höstens energidebatter ägnat en tanke åt att Tunisien, Irak, Italien, Turkiet, Spanien, USA, Grekland och kanadensiska Lytton i år alla uppmätt nära 50 grader, där flera ställen började att brinna? 

I juli upplevde Frankrike och Spanien i genomsnitt 200 bränder i veckan, jämfört med ett snitt på 38 respektive 81 bränder de senaste tolv åren.

Helt nytt är det dock inte med extremväder i Europa. Under de senaste 40 åren har extremväder och klimatrelaterade händelser tagit över 85 000 européers liv, och uppskattats ha kostat motsvarande 4 300 miljarder kronor. Det är över dubbelt så mycket som EU:s samlade budget. 

Översvämningarna i nigerianska mångmiljonstaden Lagos beräknas kosta motsvarande 37 miljarder kronor varje år, och staden beräknas snart vara obeboelig. 

Lika stor summa lägger New York enbart på att hålla havsnivåhöjningen borta från stadens infrastruktur. 

I Europa har skogsbränder ödelagt en yta dubbelt så stor som Portugal. Smaka på det. För det är just vad det är, en försmak. 

Kritiskt otillräcklig klimatpolitik

Ändå är det lätt att distraheras av annat, såväl i Sverige som globalt. Efter klimattoppmötet i Glasgow räknades inget land ha politik i linje med Parisavtalet, enligt analysorganet Climate Action Tracker. Bara sex länder hamnade i kategorin ”nästan tillräcklig” klimatpolitik, medan alla de stora – EU, USA, Kina, Indien, Ryssland – rankades i de tre sämsta kategorierna, från ”otillräcklig” till ”kritiskt otillräcklig”. I de sämsta kategorierna hamnade också internationellt flyg och båttrafik, vars utsläpp länderna inte tar ansvar för idag. 

Det är intet nytt att länderna undviker klimatansvar. Våra årliga globala växthusgasutsläpp har ökat till cirka 35 miljarder ton i nutid, från runt 15 miljarder ton 1970. Detta trots att vi har känt till vår påverkan på klimatet i över 50 år. Inte ens under pandemin har utsläppen ruckats nämnvärt. Inte heller när företag med utsläpp som affärsverksamhet fått miljarder i coronastöd har detta särskilt ofta villkorats med krav på klimatomställning. Och ja, sådan verksamhet har fått högar med pengar, även i Sverige. Exempelvis flyget, som fått coronastöd i nivå med hela den årliga miljöbudgeten. En miljöbudget som motsvarar blygsamma 0,5 procent av landets BNP.

Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Göteborgs universitet, förklarade för SVT hur en så stor andel av de svenska stöden har kunnat gå till fossil verksamhet. ”Hela vår ekonomi är till stor del fossilbaserad, så att när man nu försöker upprätthålla sysselsättning och lönsamheten i verksamheter som är akut hotade så blir det mycket fossil verksamhet”, sade han.

Egenkär svensk självbild

Sterners analys av den svenska miljöbilden är lite annorlunda från vår nya statsministers. ”När Sverige nu investerar sig ur lågkonjunkturen efter pandemin så sker det genom en kraftfull grön återstart av svensk ekonomi”, meddelade Magdalena Andersson i regeringsförklaringen. Samtidigt proklamerade hon att det nu pågår en global klimatkapplöpning – där Sverige springer i ledarklungan.

Och där är heller intet nytt, för lika säkert som att politiken är otillräcklig, lika säkert är det att den svenska självbilden är egenkär.

Men något viktigt har ändå hänt det här året, som kan vara början av slutet på den klimatpolitiska stiltjen. Det här året har medierna rapporterat om konflikterna i klimatförhandlingarna, börjat med klimatnyhetsbrev, bjudit in forskare att analysera politiken och lyft målkonflikter mellan klimat och andra intressen. Granskningarna och analyserna har blivit djupare och mer träffsäkra än tidigare. 

Det behövs, då vi politiskt fortfarande lever i en tro att klimatet kommer att anpassa sig efter vår agenda. Industrin sätter riktlinjen för hur mycket energi som ska produceras, och det är otänkbart att anpassa energiförbrukningen efter vad klimatet tål. Detsamma gäller bilåkandet, köttkonsumtionen, shoppingen och flygandet.

Klimatet tvingar oss

Sanningen är dock att klimatet kommer att tvinga oss till anpassning, oavsett om vi vill det eller inte. Ju snabbare vi inser det, desto bättre chans har vi till ett fortsatt gott liv. För att börja acceptera förändringarna behöver vi också förstå situationen vi står inför, och där behöver journalistiken hjälpa till. Om inte journalister är insatta i vilka olika framtidsscenarier vi har framför oss, kommer resten av befolkningen aldrig att bli det. Politiker kommer aldrig att bli ställda mot väggen, och förvillare kommer med lätthet att kunna sabotera ett effektivt klimatarbete. Precis så som det har varit de senaste decennierna. 

Aktivister på förstasidor

En helt ny situation har det emellertid varit för de som länge arbetat för att få andra att lyssna. Extinction Rebellion och Fridays For Future har generellt fått avbryta sina aktiviteter på grund av pandemin, vilket gått emot mycket av tankarna med organisationerna. Hela poängen med Extinction Rebellion var att skapa en rörelse som existerade i den fysiska verkligheten, och inte bara den digitala. Ändå har de regelbundet hamnat på förstasidorna, ett tecken på att människor kommer kämpa tills makthavarna börjat lyssna och agera.

När politikerna till slut förstår allvaret ligger startplanen klar. Som exempel har Konsumentverket nyligen listat verktygen för att nå hållbar konsumtion, där den effektivaste åtgärden är att företaget som orsakar miljöskadan får betala för den. Intet nytt. Det är bara svårt att nå dit, då motståndet är välfinansierat, strategiskt och högljutt. Ingen vill ha en klimatkris, men ingen vill heller byta jobb. ”När jag tänker på klimatförändringar tänker jag på ordet jobb”, säger USA:s president Joe Biden. Från Sverige hälsar Magdalena Andersson att regeringen ska ta krafttag för att minska utsläppen och få ”framtidens jobb” till oss.

Ett koldioxidfritt välfärdssamhälle

Jobbfokuset handlar inte om att hitta lösningar för att flytta jobben från klimatförstörande sektorer, utan att skapa nya arbetstillfällen. 

Det har blivit lite av den moderna klimat­politiken, att inkludera fördelarna med en klimatomställning utan att exkludera det som släpper ut.

För bevarande eller skapande av jobb är lätt att prata om, medan avvecklande av miljöförstörande jobb är svårare. Vi har i Sverige sett det sistnämnda inom bland annat skogsindustrin, fiskeindustrin – och gruvindustrin med Cementa. Det är en knäckfråga som måste lösas, och det behöver lösas utan överdriven tro på framtida teknik och utan att slita bort tryggheten för de som förlorar jobb som inte passar i ett koldioxidfritt välfärdssamhälle.

Den otroligt självklara slutsatsen för alla områden är egentligen enkel. Fossilt måste bort, skövlade områden måste få återväxa, och standardutbudet måste bli hållbart. Det räcker alltså inte att konsumenter själva ska få välja mellan bra och dåliga produkter, och vi kan inte heller lämna det till företags frivilliga initiativ. Politiken måste gå in och styra. Intet nytt.

Året då det vände?

För klimatet har ännu ett år gått, medan världen verkar fast. Fastkedjad i gamla vanor och fastfrusen i en tro att tiden inte spelar någon roll. Trots att tiden styr allt. Men i Sverige kan någonting ha börjat gro. En insikt hos nya nyckelgrupper, med all makt att sprida det vidare. Det ger hopp om att vi kanske börjar se slutet av det gamla, även om vi ännu inte har lyckats se det nya. Kanske finns potential för att valåret 2022 blir året då det vände.