Det faktum att den amerikanska fotomodellen Kim Kardashian offentligt lovat att bojkotta plastsugrör borde kanske inte vara den största anledningen till att miljontals människor väljer att göra detsamma. Men våra beslut och åsikter påverkas av vårt kulturella och sociala sammanhang.
Det är ett av resonemangen i Mikael Klintmans ”Framing: The Social Art of Influence”.
I boken använder Klintman begreppet “inramning”, eller engelskans “framing”.
Enligt Klintman delar vi inramning med personer eller grupper vi identifierar oss med på olika sätt. Och detta gör teorin användningsbar i klimatdiskussionen.
I sin forskning ägnar sig Mikael Klintman åt att undersöka vilken roll kunskap spelar för att vi ska bry oss om klimatet i våra vardagsliv, och hur politiker och företag kan röra sig mot en mer hållbar riktning. Sedan han började forska för 25 år sedan har han märkt att människor pratar om olika saker när de diskuterar klimat- och miljöfrågor.
– Jag har kommit fram till att jag tror att det beror på att man har olika inramningar som krockar med varandra.
Inte bara en vänsterfråga
I diskussionen vi ser idag blir klimatfrågan ofta en vänsterfråga, resonerar Mikael Klintman. När det från vänsterhåll pratas om klimaträttvisa, eller att världen behöver bli mer jämlik och solidarisk, kan resonemanget bli avskräckande för andra som oroar sig över att de åtgärder som krävs för att stoppa den globala upphettningen kommer att leda till att deras idé om livskvalitet och ett bra liv hotas.
– Men klimatet kan lika gärna vara en högerfråga om man väljer att lyfta fram traditionellt högerinriktade och konservativa argument, som till exempel att vi behöver visa vördnad för naturen, respektera traditioner och ta ansvar för vårt land för framtida generationer.
Även en religiös inramning skulle kunna fungera i samtal om klimatet, anser han. Inom alla religioner finns olika praktiker, som att muslimer ber fem gånger om dagen. På samma sätt kan vi hantera klimatkrisen, med olika praktiker vi behöver övergå till i våra vardagsliv.
– Där kan vi argumentera för att vi behöver skydda Guds skapelse och vår respekt för naturen. Men sådana argument har kommit i skymundan.
Grafer - leder inte till handling
Det finns vissa strategier för inramning som fungerar bättre än andra om målet är att åstadkomma förändring, resonerar Mikael Klintman i sin bok. Att visa hur verkligheten ser ut, till exempel genom att illustrera höga utsläpp genom grafer, är en av de sämre strategierna.
– Det kan göra oss frustrerade. Men det leder inte automatiskt till handling.
Ett exempel i boken på hur en diskussion ledde till förändring handlar om när Amsterdam blev en cykelstad på 1970- och 80-talet. Staden hade höga dödstal i trafiken, och många av dem som dog var barn.
– Folk tröttnade och började måla cyklar på de vägar där de inte ville ha bilar. På det viset, genom att märka ut de ställen som skulle vara bilfria, lyckades invånarna förändra stadens struktur. Inramningen i det här fallet var att trafiken dödade barn, vilket fungerade.
”Klimatdebatten kan bli väldigt ytlig”
Samtidigt, påpekar han, krävs ofta flera faktorer för att det ska bli en faktisk förändring. I fallet med Amsterdam bidrog även oljekrisen till förändringen eftersom det blev dyrare med bensin.
Varför behövs den här boken när det finns så många andra böcker om klimatet?
– Klimatdebatten idag kan bli väldigt ytlig. Ofta blir det en diskussion om vad individen kan göra eller hur samhället ska bli mer energieffektivt, när det borde handla mer om vilken roll de större politiska processerna spelar.
Att det blivit så skyller han på att marknadskrafter och politiker lyckats styra samtalet i den riktningen.
Mikael Klintman tror att vi behöver styra om samtalet till att handla om hur en minskad belastning på miljön kan leda till mer grönska, bättre hälsa och ett lugnare liv.
– Inramningen behöver utvidgas till att handla om tillräcklighet. Vad räcker för att vi ska ha en god livskvalitet? Många psykologer påpekar att vår livskvalitet faktiskt försämras när vi ökar vår materiella konsumtion på lång sikt, även om vi får en kick i stunden.
Vems ansvar är det att förändra inramningen?
– Det klyschiga svaret är att det är allas ansvar. Men ett stort ansvar ligger på politiker och branschorganisationer, medier och intellektuella.
Samtidigt räcker det inte med att förändra våra idéer och tankar, säger Mikael Klintman. Det behövs också praktiska förändringar.
– Det kan till exempel handla om att livsmedelskedjor istället för att ha moraliska resonemang om varför man ska välja vissa varor framför andra, tar fram recept för veganska eller vegetariska måltider som hjälper folk att göra de rätta valen.
