Några motsvarande siffror finns inte i Sverige, men 2019 gav bemanningsbolaget Manpower ut en rapport som visade att 85 procent av svenskarna tycker att det är viktigt att deras arbetsgivare tar ansvar för att minska sin klimatpåverkan. Hur många svenskar som av miljö- eller klimatskäl säger nej till jobberbjudanden saknas det däremot data på.
Även om fenomenet ”klimatavhoppare” ännu är outforskat är det tydligt att den pågående klimatkrisen blivit allt mer styrande för hur människor väljer att jobba och leva. Det kanske tydligaste exemplet är de ”avhoppare” som säger nej till alla sorters jobb eller studier för att kunna ägna sig helt åt klimataktivism.
– Det här tycks vara ett relativt nytt fenomen, även om det än så länge handlar om en ganska liten grupp. Och det skiljer ut sig jämfört med engagemang i andra frågor, säger statsvetaren Per Adman, docent och universitetslektor vid Uppsala universitet.
Majoriteten agerar inte
Själv har han dragit igång en studie om det motsatta: varför de allra flesta vuxna, trots att klimatkrisen är ett alltmer plågsamt faktum, inte engagerar sig. För även om studier visar att de flesta oroar sig för klimatet i någon mån är det ännu bara en minoritet som låter oron övergå i aktion eller politiskt påverkansarbete.
– Majoriteten låter inte heller oron styra hur man röstar. Frågan var inte ens på topp-tiolistan över ämnen som avgjorde hur folket la sin röst i höstas, säger Per Adman.
Tesen, som han och hans kollegor nu ska pröva, är att många inte ser klimatkrisen som en politisk fråga, vilket kan ha att göra med att miljö och klimat under lång tid framställs som frågor om konsumtion och livsstil.
– Ser vi då till den mer aktiva gruppen, där vissa till och med ger upp jobb och studier för klimatets skull, borde det enligt vår tes handla om att de faktiskt betraktar frågan som i högsta grad politiskt. Därför känns det meningsfullt att engagera sig – och för vissa rent av mer meningsfullt än något annat.
Massprotester och polarisering
Att det idag finns exempel på att även miljö- och klimatforskare beslutat att lägga karriärer på hyllan för att gå med i proteströrelsen tycker han sänder ett tydligt budskap.
– Det är ju en ganska stark signal om att de gett upp hoppet om att politikerna kommer att klara det här på egen hand och lyssna på vetenskapen. Att de är övertygade om att det krävs massprotester och bred folklig mobilisering.
Tror du att fenomenet ”klimatavhoppare” kommer bli mer omfattande i takt med att klimatkrisen fördjupas?
– Det kan man nog tänka sig. På samma gång är det mycket som tyder på att avståndet mellan de som vill bevara status quo och de som kräver förändring ökar. Så tyvärr kommer vi nog även få se ökad polarisering och mer våldsamma motsättningar.
Å andra sidan, säger Per Adman, skulle klimatkrisen kunna bli en förenande kraft.
– Alla kommer ju drabbas, och drabbas alltmer framöver, om än att vissa utsatta lär drabbas särskilt hårt. Men för att klimatkrisen ska kunna förena människor krävs ett helt annat politiskt ledarskap och en betydligt bredare mobilisering än vi sett så här långt.