Kirgiziska bönder rustar
sig inför klimatkatastrofen

Baktijar Sydykovs liv har länge kretsat kring säkerhetsfrågor och vatten. Som värnpliktig tjänstgjorde han till havs, på ett sovjetiskt krigsskepp. När han var klar med lumpen blev han yrkesmilitär i det numera självständiga, men instabila Kirgizistan. Ett våldsamt maktskifte i huvudstaden 2010 följdes av sammandrabbningar mellan kirgizer och den uzbekiska minoriteten, som skördade hundratals liv. En av faktorerna i det interetniska våldet var konflikter över tillgång till vatten. Den nya regeringen bytte ut militärledningen, och Baktijar Sydykov fick gå. Efter några år som brandman valde han till slut ett lugnare liv; gick i förtidspension, köpte en tomt på landet och började odla fruktträd.

Blodig eskalering

Givet säkerhetsläget i regionen var det förtida slutet på hans militärkarriär kanske en välsignelse. Medan gränsen mot Uzbekistan har varit lugnare på sistone, har gränsområdena mot Tadzjikistan blivit desto mer instabila. I september 2022 dog dussintals civila i strider mellan kirgiziska och tadzjikiska säkerhetsstyrkor. Det var den hittills blodigaste eskaleringen av en konflikt som utlöstes av lokala strider över en sluss vid gränsen, varifrån vatten fördelas över tadzjikiska och kirgiziska byar.

– Det är vattenbristen som ligger bakom alla dessa konflikter, konstaterar ex-officeren, och ser ut över prydliga rader av vissna aprikosträd. 

Bakom hans hus reser sig Tiansjans snötäckta toppar, någon mil åt andra hållet ligger den salthaltiga Ysyk-Köl, Kirgizistans största sjö. Även här i centrala Kirgizistan, långt ifrån gränstrakterna, är vattenbristen ett växande problem. 

Klimatkrisen väntas drabba den centralasiatiska regionen särskilt hårt. Glaciärerna, som när regionens alla floder, tinar snabbare än det globala genomsnittet. Ländernas auktoritära ledare har reagerat på vattenkonflikterna med nationalistiska gester och ökade militärutgifter. Satsningar på klimatanpassning, som skulle kunna förebygga konflikter, är däremot ofta en eftertanke. Infrastrukturen i regionen, däribland bevattningssystemen, är eftersatt, och bristen på vatten förvärras när det läcker ut och avdunstar på väg genom de gamla kanalerna.

Baktijar Sydykovs fruktträdgård har lidit under just det. En bit nedanför hans tomt löper en cirka halvmeterdjup sovjetbyggd betongränna, som försörjer honom och hans grannar nerför backen med bergsvatten. Men i somras, just när han behövde det som mest, låg rännan torr.

– Det var en skada längre upp som behövde repareras, och det tog flera veckor, förklarar han. 

Hälften av träden nära att dö

Han var nära till att förlora hälften av sitt trädbestånd. Nu rinner vattnet igen, och hans elektriska pump leder fram det till träden. Ännu är han dock osäker på om samtliga kommer att återhämta sig. För att förebygga liknande problem har han börjat skissa på olika sätt att försäkra sig mot uppehåll i försörjningen.

– Hade jag haft pengarna skulle jag ställa dit en stor vattentank, säger han pekandes på den högsta punkten på tomten.
– Och sedan hade jag därifrån dragit droppbevattningsslangar längst med träden.

På senare år har allt fler i området börjat installera liknande system. En av dem är pensionären Upa Tjoitonbajeva, i byn Tong, några mil österut. Hon började odla grönsaker efter hemkomsten från Ryssland, där hon jobbade 25 år inom vården.

– Vattnet kommer från tanken där, och så leds det hit, förklarar hon och visar hur droppbevattningsslangen löper genom trädgården. Stolt presenterar hon frukten av sitt arbete: jordgubbar, morötter, vitlök, tomater, mynta, lavendel, och en hel bädd med färgglada blommor. 

Hennes framgång bygger på regnvatten. Slangarna matas av plasttankar intill huset, som fylls från takrännan.

– Det här området är torrt, men hur mycket vatten går inte till spillo när det väl regnar? Man måste använda skallen! Det är en enkel princip, förklarar hon och håller upp några mörkröda paprikor.

Främjar långsiktig trygghet

I denna arida region har grönsaksodling som koncept egentligen inte speciellt djupa rötter, och även enkla odlings- och bevattningsmetoder bär stor förändringspotential. Under sovjettiden tvingades de kirgiziska nomaderna in i stora boskapskolchoser, som de flesta invånare här vid Ysyk-Köl-sjöns sydvästra kust livnärde sig på fram tills självständigheten. Grönsakslanden man bedrev vid sidan av var ofta rudimentära. Att satsa mer på egna odlingar ser många som en vettig investering för att trygga sin matförsörjning, men det kräver en omfattande kollektiv inlärningsprocess.

Spindeln i nätet i denna process är Upa Tjoitonbajevas kusin, den joviala Bakyt Tjoitonbajev. Egentligen är han byggnadsarbetare, men som livslång naturvän har han länge varit engagerat i miljöfrågor. En bil har han inte ägt på 30 år, berättar han stolt. Nu är han regional koordinator för den lilla kirgiziska miljöorganisationen El-Too. Notifikationsljudet på hans mobiltelefon är en vattendroppe, och eftersom han jämt chattar med någon utav de dussintals bönder organisationen bistår med konsultation och finansiering, låter han själv som en av kusinen Upas vattentunnor.

Uppdraget, som Bakyt Tjoitonbajev passionerad utför, är att stötta byinvånarna i att ta till sig jordbrukstekniker utvecklade inom den globala permakulturrörelsen. Filosofin går ut på att metoder som är i samklang med den lokala miljön är att föredra, inte bara ur ett ekologiskt hållbarhetsperspektiv, utan också för att de främjar en långsiktigt trygg mänsklig tillvaro. Utöver utnyttjandet av regnvatten ingår exempelvis att täcka odlingsmark med lokalt producerat fårull, en annars oanvänd överskottsprodukt, som håller fukt kvar i marken och samtidigt fungerar som gödningsmedel.

”Provar oss fram gemensamt”

Det mesta av Bakyt Tjoitonbajevs jobb handlar i praktiken om att främja kunskapsutbytet olika bybor emellan.

– Vi provar oss fram gemensamt, folk delar med sig vad som funkar bäst, förklarar han. 

En satsning som han sätter stora förhoppningar i, pågår i ett närbeläget, stenigt ravinlandskap. Där bygger en förening av lokala familjer, som vill utveckla småskalig, miljövänlig jordbruks- och turistverksamhet, en mindre regnvattendamm. När det väl regnar brukar vattnet nämligen rinna genom ravinerna, ner mot saltsjön i form av kraftiga men kortlivade bäckar. Den cirka två meter höga vallen, som föreningen nu bygger i en av ravinerna, är tänkt att fånga upp det istället.

– Här ska vattnet samla sig, och ska då räcka till kanske en månad av droppbevattning, förklarar Bakyt Tjoitonbajev uppspelt.

– Slammen som spolas ner lägger sig på botten och lämpar sig utmärkt till krukmakeri, tillägger han.

Sådana småskaliga vattenreservoarer anser Bakyt Tjoitonbajev som en nyckellösning till regionens vattenproblematik. Det är en möjlighet han även diskuterat med överstelöjtnant Sydykov, som hoppas att ett liknande bygge på hans tomt skulle kunna göra honom och hans fruktträd helt oberoende från det opålitliga allmänna bevattningssystemets glaciärvatten.

– Enligt forskarna kan glaciärerna vara borta om 30 år. Det är en jättefarlig utveckling, resonerar Bakyt Tjoitonbajev.

– På 1800-talet krigade människor över guld, på 1900-talet över olja. Nu är det vatten. Vi måste hoppas på regnet, säger han.