På flera håll runt om i världen planeras nu för att placera en effektivare form av solkraft nära solen. Närmare bestämt i rymden.
Nyligen levererade Kina en sådan plan.
Landet, som fortsätter att toppa listan över utsläppare i världen, planerar att bygga en gigantisk kraftstation i rymden – 3 600 mil över jordskorpan. Exakt när projektet – som drivs av forskare vid kinesiska ingenjörsvetenskapsakademien – är tänkt att vara färdigt är ännu oklart, men arbetet ska redan vara i full gång.
Satelliterna drivs av solceller redan i dag.
Ska skickas trådlöst
Idén om att skicka solkraft från rymden kan låta som science fiction, men den har funnits ett tag. Och det finns fog för att det är just rymden som är målet för de storslagna energidrömmarna. Trots att solkraften förbättrats avsevärt under de senaste decennierna skulle en placering av paneler närmare solen ge den en rejäl boost, enligt projektens förespråkare. Dessutom skulle solpaneler i en bana runt jorden ständigt kunna samla in solljus, utan att jordens atmosfär har reflekterat och absorberat energin.
Hur realistiskt är då detta?
Vi ställer frågan till Magnus Borgström, professor i fasta tillståndets fysik vid Lunds universitet. Han har i sin forskning själv testat att skicka upp solceller i rymden.
– Det är svårt att säga hur realistiskt just detta kinesiska projekt är, men idén att skapa solel i rymden är gammal. Satelliterna drivs av solceller redan i dag, säger han och berättar att man också har lyckats skicka ner energi från rymden till jorden trådlöst.
Stora utmaningar
Magnus Borgström ser alltså inget problem med själva energiinsamlingen i rymden. Den skulle kosta hiskeliga summor, men är genomförbar. Den riktigt stora utmaningen handlar om att transportera de högenergetiska radiovågorna ner till mottagare på jorden, förklarar han.
– Noggrannheten och kontrollen kommer att vara avgörande. Det rör sig om så oerhört mycket mer energi än vad vi hittills lyckats transportera. Att pricka rätt kommer därför kräva stor precision, säger han och fortsätter:
– Det är inte omöjligt, men som jag ser det är det säkerheten som är det största problemet. Vad händer om en liten meteorit kommer och stör? Eller en fågel? En fågel finns inte vid omloppsbanan så högt upp, men kan säkert träffas av strålen om den flyger in i den.
En annan utmaning handlar om att transportera allt detta högteknologiska material ut i omloppsbanan. Kinas plan är att skeppa allt i en återanvändbar och superstor raket med det lite krångliga namnet Long March-9 (CZ-9), som just nu konstrueras av Kinas statliga forskningsinstitut för raketteknologi. Även här är Magnus Borgström ambivalent, men försiktigt optimistisk. För inte heller detta är något helt nytt: det transporteras material till rymden redan i dag och robotar på plats lagar om något går sönder.
– Det kommer kosta enorma summor och ställa stora krav på materialet, men det är möjligt.
Energi i enorm skala
Frågan är om Kina blir först med att bygga solkraft i rymden. Island planerar, i samarbete med det brittiska företaget Space solar, att skapa en mindre rymdsolcellsanläggning till 2030. Om planerna går i lås kommer projektet generera energi som skulle kunna räcka till motsvarande 1 500 – 3 000 hem i ett första skede, enligt rymdforskningssajten Space.com.
Det planerade kinesiska projektet förväntas bli betydligt större. Enligt raketforskaren Long Lehao från den kinesiska ingenjörsvetenskapsakademien skulle projektet kunna få en enorm inverkan på planetens energiförsörjning.
– Energin som samlas in under ett år skulle motsvara den totala mängden olja som kan utvinnas från jorden, säger han under en föreläsning, enligt tidningenSouth China Morning Post.
”Finns möjligheter”
Magnus Borgström betonar att dessa uttalanden bör tas med en nypa salt:
– Det finns alltid ett mått av skönmålning när den här typen av projekt beskrivs. Det gäller inte bara de kinesiska, säger han, men poängterar samtidigt rymdenergins potential:
– Solenergin finns ju där hela tiden. Varje timme träffas jorden av solstrålning som motsvarar mänsklighetens årliga energibehov. Om teknik finns på plats och om vi löser problemet med att få ner energin till jorden finns det möjligheter.
Att producera allt material och dessutom skeppa solceller och robotar ut i rymden skapar så klart ett stort klimatavtryck. Men här påminner Magnus Borgström om att inte heller dagens solpaneler är helt problemfria.
– Man brukar ju räkna med att solpaneler på taken betalar sig klimatmässigt efter först 1,5 år. Hur lång denna återbetalningstid blir för solceller i rymden vet jag inte i dagsläget.
Kommer rymden kunna rädda oss från oljan?
– Svårt att säga. Jag gillar att vara optimistisk. Om man ser till vad som har hunnit hända sedan 1950-talet är det ju oerhört mycket. Om någon försökt berätta för oss hur snabbt världen skulle utvecklas efter 50-talet skulle ingen ha trott den personen. Och om någon ska ro detta i land är det kineserna. De installerar redan flest solceller i världen. Och de har pengarna.
