Sådana mörka tankar varar inte länge. Det kommer framför allt att vara de fattiga som far illa. De rika lämnarna (leavers), de som kräver hårdast möjliga Brexit, kommer att klara sig bra med sina offshore-konton, hus utomlands och frikostiga pensioner. Jag minns den kusliga tystnaden i Londons finansvärld. Medan cheferna vid företag som producerar varor och konkreta tjänster skriver oroliga brev till tidningarna, har finanssektorn förblivit i stort sett stum. Att blanka pundet är bara den första av de tänkbara vinsterna.

Den asiatiska finanskrisen 1997-98, vilken orsakades av att Internationella valutafonden insisterade på att länder skulle lyfta sina kapitalkontroller, började med en attack av utländska spekulanter på Thailands baht. När valutor sjönk och länder höjde sina räntesatser föll skuldsatta företag som dominobrickor. Utländska storbolag, särskilt från USA, svepte in och köpte de mest lukrativa tillgångarna för en bråkdel av deras värde. Även om orsakerna skiljer sig åt är det inte svårt att se att något liknande kan hända i Storbritannien. Om det gör det kommer finansvärlden att göra rent hus.

Men det slutar inte här. En avtalslös Brexit kan innebära det regulatoriska vakuum som brextremisterna fantiserar om. De offentliga skydd som människor har kämpat så hårt för, som vi erhållit enbart genom brittiskt medlemskap i EU – vilka hindrar vattenföretag från att hälla avloppsvatten i våra floder, kraftverk från att spruta ut surt regn över landet, kemikalieföretag från att förorena vår mat – är plötsligt i farozonen.

I teorin så finns det skydd. Miljödepartementet har desperat försökt täppa till den regulatoriska luckan. Det har publicerat fler förordningar än något annat departement och har skrivit ett förslag till en ny miljölag med planer på ett kontrollorgan som ska hålla regeringen ansvarig. Men ett antal tunga frågor kvarstår, och ingen av dem har ett enkelt svar.

Miljölagförslaget kommer inte att läggas fram i parlamentet förrän efter drottningens tal (förmodligen i maj). Det kommer inte att gå igenom förrän till hösten, som tidigast. Det gröna kontrollorganet (Miljöskyddsverket, Office for Environmental Protection) kommer inte att bli verklighet förrän 2021. Under tiden kommer det inte att finnas något organ motsvarande EU-domstolen som säkerställer att regeringen upprätthåller lagen. I stället kommer det att finnas ett ”uppehållande arrangemang”, med en odefinierad ”mekanism” som tar emot rapporter om miljöbrott, vilka kontrollorganet kanske kan vara benäget att utreda när det så småningom blir verklighet.

Att ersätta endast ett av EU:s miljöuppdrag – att registrera nya kemikalier – kräver, innan den 29 mars, ett nytt it-system, nya utvärderare med specialistkompetens, ny kontroll och tillämpning inom flera myndigheter samt nya regeringskontor, fyllda med kompetent personal som övervakar systemet i Storbritanniens fyra nationer. Allt detta måste ske samtidigt som regeringen hanterar en mängd andra omdaningar i liknande omfattning. Om maten tar slut i butikerna, om sjukhusen inte kan få tag i mediciner och om Långfredagsavtalet faller samman – hur stor uppmärksamhet kommer då överträdelser av miljölagen att få?

Vi bevittnar redan en omfattande regulatorisk kollaps inom myndigheterna, såsom Natural England som har uppdraget att skydda vår miljö, tack vare nedskärningar i finansieringen. Om de inte kan göra sitt jobb innan vi brakar ut ur EU, hur stor är då chansen att de kan göra det när arbetsbördan exploderar, just då regeringsbudgeten beräknas krympa?

Regeringens nominering av Tony Juniper som Natural Englands nya ordförande är ett hoppfullt tecken, men den allmänna förvåningen över att en miljöregulator ska ledas av en miljökämpe visar hur illa det har blivit (sedan 2009 har Natural England letts av personer vars intressen och hållning stått i klar kontrast till deras offentliga uppdrag). Men det underliggande problem som Natural England står inför kommer också att stävja det gröna kontrollorganet. Till skillnad från EU-domstolen kommer Miljöskyddsverket att finansieras och kontrolleras av den regering den ska hålla ansvarig.

Härom veckan rapporterade The Guardian om panik inom regeringen gällande det sannolika berg av avfall som Storbritannien skickar till EU, i händelse att det inte blir något avtal. Kombinationen av en sopkris, administrativt kaos och massdistraktion skulle kunna bli fasansfull: förvänta er omfattande sopdumpning och nedsmutsning. Så mycket för extremisternas eufemism för ett uteblivet avtal: ”ren Brexit”.

Regeringens åtagande att upprätthålla miljöstandarder hänger, i en anmärkningsvärd omfattning, på en man: miljöminister Michael Gove, som hittills envist har stått emot kraven från de andra lämnarna. Hade någon av hans gräsliga företrädare innehaft posten – Owen Paterson, Liz Truss, Andrea Leadsom – så skulle vi inte ens ha de teoretiska skydd som Gove har utfärdat. Brexitförespråkaren och tidigare utrikesministern Boris Johnson har framhållit att om vi lämnar EU så kan vi avveckla gröna standarder för elektriska produkter och miljökonsekvensbeskrivningar. Den konservativa politikern Iain Duncan Smith har yrkat för att man efter Brexit ska avskaffa golvpriset på koldioxid, något som mer eller mindre har stoppat kolförbränningen i Storbritannien.

Med Liam Fox som ansvarig för handelspolitiken, och USA som kräver att mat- och miljöstandarder ska skrotas i utbyte mot det handelsavtal Fox så desperat vill ha, är ingenting säkert. En gemensam handelsgranskning av de brittiska och indiska regeringarna överväger att sänka gränsvärdena för spår av bekämpningsmedel i mat och hormonstörande kemikalier i den plast som används till leksaker. Detta måste vara uppmuntrande för den konservative parlamentsledamoten Jacob Rees-Mogg, som har föreslagit att vi kanske ska acceptera ”utsläppsstandarder från Indien”, ett av jordens mest förorenade länder. ”Vi skulle kunna säga att om det är bra nog i Indien så är det bra nog här.”

Det finns inga garantier för att Gove, det offentliga skyddets osannolika försvarare, kommer att ha kvar sin post efter Brexit. Om vi brakar ut ur Europa kommer de mörka pengar som hjälpte till att köpa Brexit att försöka använda den här möjligheten till att riva upp våra förordningar: detta var, när allt kommer omkring, poängen med hela manövern.

Den frestande möjligheten för världens välbärgade förorenare är att Storbritannien kan komma att bli en enorm exportprocesszon, förskonad från de lagar som styr andra rika länder. Det är ett enormt potentiellt pris, vilket skulle kunna börja omstrukturera det globala förhållandet mellan kapital och regeringar. De kommer att kämpa lika hårt och smutsigt för att uppnå det som de gjorde för att vinna valet.

En kombination av ekonomisk upplösning, plötsliga skiften i ägande, en överhängande önskan att upprätta nya handelsavtal och en möjlig regulatorisk avgrund innebär ett gyllene tillfälle för katastrofkapitalismen. Vår första uppgift är att upptäcka den när den kommer. Vår andra är att stoppa den.