Dessutom blev han, i februari förra året, senior rådgivare till ståltillverkaren SSAB – något som i praktiken innebar att fixa tillstånd för prestigeprojektet Hybrit så att produktionen av kolfritt stål ska kunna börja produceras redan 1 januari 2026. 

När han tog plats i Magdalena Anderssons regering tolkades det som rekryteringen av ett vallokomotiv för att locka LO-väljare, och som också kunde hjälpa statsministern att förverkliga sina klimatplaner. Men vad är det för grön omställning som Karl-Petter Thorwaldsson drömmer om? 

Det är nog inte många människor som vet hur många gruvor som faktiskt finns idag i Sverige. Har du koll på hur många det är?  

– Tolv aktiva och en 13:e, en guldgruva, som är på väg att öppna. Det är inte jättemånga som är igång, det vet jag.  

Enligt Myndigheten för tillväxtpolitiska analyser (Tillväxtanalys) beror det här på att det i Sverige finns ”betydligt lägre folklig acceptans för ny gruvbrytning” än i andra länder med liknande gruvpotential. Har du underskattat det svenska gruvmotståndet? 

– Jag tror att det folkliga stödet för våra gruvor är ganska stort. På lokal nivå har det varit mycket opinion runt olika gruvor men på det stora hela tror jag att svenskar är ganska stolta över att vara en stor nation när det gäller mineraler. 

Samtidigt har din kollega Annika Strandhäll sagt att hon ska ringa upp dig om du ”håller på” och ”frustar” om gruvor, Greta Thunbergs skolstrejksrörelse kampanjar mot planerna på en etablering i Kallak och du har blivit meme-ämne på samiska satirkonton. Har du tagit åt dig av kritiken?  

– Jag tycker att en del av den är rätt ­problematisk. Många av dem som är kritiska till gruvor är också de största anhängarna av att vi ska klara klimatomställningen till år 2045. Men då måste vi bryta mycket mer ­mineraler än vad vi gör idag. Där tycker jag att de som är kritiska borde ta sig en funderare.  

– En ny bil med elektrisk stamdrift ­behöver fyra gånger mer koppar än en bensin- och ­dieseldriven bil, och nu ska vi på bara några år byta ut hela fordonsflottan till att bli elektrifierad. Då behöver vi nickel, litium och kobolt, koppar och stål.  

– Där tycker jag ändå att man har ett moraliskt ansvar. Är man för klimatomställningen så måste man också vara för att den kommer att kosta i påverkan på människor och miljön, när det gäller nya elledningar, eller nya etableringar av fabriker och gruvor.  

Järnmalm är inte någon ovanlig och kritisk mineral. Varför detta fokus på Kallak?  

– Det är inte regeringen som har initierat det, utan ett företag som har ansökt om att få bryta i Kallak. Där finns den största, kända, ej brutna järnmalmsfyndigheten i Sverige. Sverige är ju en stormakt när det gäller järnmalm, över 90 procent av all ny järnmalm som används i Europa kommer från svenska gruvor. Kopplingen mellan järnmalm, stål och fossilfritt stål är också väldigt nära, nu har vi dessutom hela kedjan, där allt från Volvo-lastbilar och bilar och en massa andra företag vill öka användningen av stål. Sedan är Europa en stor importör av vår järnmalm, det är också en kritisk metall för den europeiska omställningen. 

Gruvnäringen står dock i konflikt med renskötsel. Varför ska samer behöva ge upp sina hållbara liv för att Sverige ska få kolfritt stål?  

– Det ska de naturligtvis inte. Det är ett ärende som har att göra med två riksintressen (renskötseln respektive värdefulla ämnen och mineraler) och det är just därför ärendet prövas på regeringsnivå. Vi tar in samernas behov och önskemål i den här prövningen. Jag har träffat både Sametinget och de Svenska samernas riksförbund (SSR). Dessutom har jag träffat dem tidigare när jag var LO-ordförande, för att bättre sätta mig in i samernas ­situation i Sverige. Det tycker jag är jätteviktigt för ­regeringen att göra. 

Ser du några lösningar där? 

– Ja, men det tänker jag inte gå in på idag. Vi ska avgöra den här frågan efter att vi har fått in några till yttranden från Sametinget angående Unescos yttrande från i somras (Unesco hävdar att en gruva i Kallak kommer att påverka det närliggande världsarvet Laponia negativt). Så det är inte avgjort, utan mitt under beredning. 

Det räcker inte med att regeringen ­ger tillstånd för att det ska bli en gruva. Etableringen skulle också kräva stora investeringar i vägar och järnvägar för att det ska gå att transportera malm därifrån. Anser du att det är statens uppgift att stå för investeringarna? 

– Bra att du frågar om det, då blir det också lite folkbildning. Själva prövningen är bara om användningen av den här marken där två riksintressen står mot varandra. Därefter, om regeringen bedömer det som att vi ska starta en gruva, då börjar en helt vanlig prövning av ärendet. Då kommer vi mäta in många andra aspekter. Men det är inte där vi är nu.  

Vad säger du till dem som ser din gruv­entusiasm som en förlängning av dina upp­gifter som rådgivare till SSAB?  

– Den kopplingen ser jag inte. Däremot är det naturligtvis så att en anledning till varför jag gillar gruvor är för att mycket välstånd i Sverige är byggt på att vi har varit en stor mineralexportör. Många svenska företag finns i Sverige just därför att vi har en stor gruvindustri. Idag ger det exportinkomster på långt över 100 miljarder kronor och skapar jobb över hela landet, ganska ofta på orter där sysselsättningen annars inte skulle ha varit så stor. Den näst senast öppnade gruvan är den i Pajala, och där har sysselsättningsuppgången gjort att man har fått en helt ny stämning på orten. Det är så klart att det är viktigt med de här jobben. Det går inte underdriva det. Men kopplingen till svenskt stål, nej, den finns inte. 

Du har öppnat upp för att göra upp med Moderaterna om kortare tillstånds- och miljöprövningar. Är det miljökraven som ska sänkas, eller vad är det exakt som du tycker kan förbättras?  

– Nej, jag är en varm anhängare av bra miljöpolitik. Jag är jävligt stolt över att vi i sommar kommer att ha 50-årsjubileum av FN:s första stora globala miljökonferens som ju startades av Olof Palme i Stockholm 1972. Delvis är det också för att vi har haft och fortfarande har en så stark miljöprövning som de svenska ­företagen har blivit jäkligt duktiga på att leva miljörätt. Nu är ju läget lite annorlunda. Trycket på klimatinvesteringar är väldigt, väldigt, väldigt stort. Det gäller hela landet men framför allt norra Sverige. Och då har ju ibland miljö­prövning kommit att stå i vägen för att vi ska kunna klara målet om att uppfylla våra ­åtaganden enligt Parisavtalet före 2045. Då kommer det behöva gå mycket fortare med miljö­prövningen men naturligtvis ska vi inte tumma på miljökraven, det vore dumt.  

Är idén om en rättvis omställning något som den här regeringen tänker driva?  

– Det är också en anledning till att vi är ange­lägna att göra så mycket vi kan av gruvdriften i Sverige. 70 procent av de kritiska mineraler vi behöver för klimatomställningen tas idag upp i Kina, ofta genom tvångsarbete. De som jobbar i den svenska gruvsektorn har bättre förhållanden än de som jobbar i gruvor i något annat land. 

Hur ser du på att miljörörelsen inte alls delar din entusiasm i gruvfrågan? 

– Lite synd tycker jag att det är, för analyserar man helheten i den gröna omställningen så kan vi inte bara sluta använda fossila material, olja, kol, gas utan att ersätta det med något annat. Att göra ett batteri som ska föra bilen framåt i 30–40 mil, det fodrar ju en massa mineraler och en av dem saknar vi idag. Jag har sett att EU pekar på att vi behöver kanske fyra till åtta gånger mer av de kritiska mineralerna för att klara omställningen till 2045. Och jag får väl säga: lyssna till forskningen. 

SSU-ordföranden Lisa Nåbo sa för ett tag sedan att hon tycker att klimataktivister kan göra större skillnad om de går med i Socialdemokraterna än genom att demonstrera på gatorna. Håller du med henne? 

– Jag tycker att Lisa Nåbo tänker rätt. Sedan gäller det naturligtvis inte bara S, man kan gå med i många andra partier också. Det är klart att jag välkomnar att fler utav alla de fantastiska ungdomar som jobbar med klimatomställning också blir partipolitiskt aktiva. Då får man mer direkt påverkan på hur Sverige ska utvecklas.  

– När du och jag gjorde en intervju senast (i mars 2021) kunde jag inte ana att jag själv skulle ha ansvar för att göra Sverige fossilfritt till 2045. Jag måste säga att jag är jäkligt glad och stolt över att få jobba med den här frågan. Det är enormt många beslut som måste funka de kommande åren om vi ska klara det. Men tänk om Sverige blir världens första fossilfria välfärdsland, då kommer nog också unga människor vara väldigt stolta över att vi ­klarade det först av alla!