BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

För Andrea Dalhammar kom inte resultaten i Jens Andersen Hörmans undersökning om spill från gummibaserade lekytor (se sidan 6–7) som någon överraskning.

– Alla kan ju se att de här materialen slits. Och det som slits bort måste ju ta vägen någonstans, säger hon.

Utsläppen av mikroplast i naturen har uppmärksammats alltmer på senare år. Inte minst i Skåne, där flera kommuner är på gång med utredningar och åtgärder av olika slag. Eslöv, Lomma, Höganäs och Malmö är kommuner där frågan om mikroplast har diskuterats. Det som har startat diskussionerna är motioner från enskilda politiker som kommer från flera olika partier. Det Andrea Dalhammar saknar är ett större och bredare grepp.

– Det handlar ofta om hur man kan åtgärda saker långt ner i kedjan. Det som saknas är förslag på hur man kommer åt själva källan. Väldigt ofta landar dessutom diskussionen i att man skapar konsumentångest när det egentligen är företagen som vi borde ställa krav på, säger hon.

En komplikation när det gäller att hantera sådant som fallskydd och konstgräsmattor är dessutom att båda ofta återfinns på kommunala anläggningar.

– Det innebär att vi ställer två kommunala verksamheter mot varandra, där vi på miljöenheten blir betraktade som de som är jobbiga och kräver saker som kostar en massa pengar, säger Andrea Dalhammar.

En ödesfråga för planeten

Levande organismer som plankton och musslor får i sig mikroplast, som sedan tar sig uppåt genom näringskedjan. För Andrea Dalhammar är det därför tydligt att frågan är värd stor uppmärksamhet.

– Hur vi hanterar plasten är en ödesfråga för mänskligheten och vår planet, säger hon.

I förra veckan presenterade Jens Andersen Hörman sina resultat för miljö- och byggnadsnämndens arbetsutskott i Lomma.

– Vi har ännu inte hunnit ta ställning till fortsatt arbete i kommunen med anledning av examensarbetet, säger Helene Blom, miljö- och byggchef i Lomma kommun.