Koldammet bildar ett moln ovanför det öppna dagbrottet Rixs Creek Coal Mine. Kolgruvan är en av de 30-tal som ligger i Hunter Valley (i delstaten New South Wales), en region som i övrigt är känd för sina vingårdar. Samtidigt som aptiten i Asien efter australiensiskt kol är större än någonsin och exporten går på högvarv till länder som Japan och Kina, så ökar motståndet mot brytningen av kol runt om i Australien.
Steve Phillips, 33, var med och startade gräsrotsorganisationen Lock the gate i Hunter Valley för tio år sedan. Förutom de enorma ingreppen i landskapet som de öppna dagbrotten för med sig, så orsakar sprängningarna i gruvorna koldammsmoln – som blir till en direkt hälsofara för de boende i området menar Steve Phillips, vars organisation arbetar för att stänga gruvorna och förhindra att nya öppnar.
– Vi har stora problem med föroreningar från gruvorna. De försämrar luftkvaliteten och gör människor sjuka, berättar Steve Phillips.
”Peak inom tio år”
Många menar att framtidsutsikten för kol som energikälla ser lika dyster ut.
– Investmentbanken Goldman Sachs och andra stora ekonomer säger alla samma sak: kol kommer nå sin peak inom tio år och därefter dala, fortsätter Steve.
Men fortfarande bryts det kol som aldrig förr – vilket har tvingat många bybor i området att sälja sina egendomar och flytta till städer som Newcastle.
Deidre Olofsson, 50, i byn Camberwell har kämpat mot gruvbolagen i många år men håller på att ge upp hoppet. I området ligger fyra öppna dagbrott och Deidre berättar att hennes dotter har fått utslag på kroppen och hennes son är kroniskt sjuk på grund av koldammet.
– Vi kommer sälja huset. Det går inte att bo här längre, säger Deidre.
Marken förstörs
Det är Yancoal (till största delen kinesiskt ägt) som Deidre Olofsson har mött i rätten där hon hävdar att gruvbolaget kommer göra grundvattnet otjänligt. Lika illa är det med marken som inte går att använda efter att den tömts på sitt dyrbara mineral.
– Då är marken död. Gruvbolagen lever idag och tänker inte på morgondagen, säger Deidre och fastställer:
– Gruvnäringen hävdar ofta att de sätter tusentals människor i arbete, och visst stämmer det påståendet – men till ett högt pris.
En gruvarbetare i Hunter Valley tjänar upp till en miljon kronor om året vilket har en ”stor social inverkan på samhället”, då människor lämnar sina anställningar och tar jobb inom gruvindustrin – vilket leder till att många andra företag går i konkurs.
– Hela Hunter Valley kommer att kollapsa om detta fortsätter, avslutar Deidre.
Vägrar ge upp
Wendy Boman flyttade till Hunter Valley i mitten av 50-talet. 80-åringen lever ensam i ett hus intill Glennies Creek, där hon odlar grönsaker och försörjer sig på att föda upp boskap. Här lever hon ”ett bra liv” om det inte vore för de tre gruvorna som ligger intill bäcken.
– Gruvorna säger att de tar hand om miljön men förut var vattnet rent och klart. Nu är det förorenat, berättar Wendy Boman och visar upp sina fruktträd vars blad är gråsvarta och altanen som är täckt av ett lager sot.
Böter på cirka 10 000 kronor som det kostar att förgifta traktens vattendrag är inte tillräckligt avskräckande för gruvbolagen, menar Wendy och berättar att de redan har köpt upp alla kringliggande hus som ska rivas. Hon har blivit erbjuden ”5–6 gånger värdet på egendomen” men vägrar sälja.
Motståndet mot gruv- och gasindustrin bland befolkningen ökar på många håll i landet. I Hunter Valley finns det starka intressen av vinodling och att föda upp fullblodshästar. Motsättningarna med gruvindustrin ökar ständigt när vin- och hästuppfödningsindustrin hävdar att vattnet och luften blir otjänliga. Gruvbolagen måste skriva på avtal som säger att de ska återställa marken- och landskapet efter avslutad kolbrytning. Ett påstående som Wendy inte tar på allvar.
– Det går inte att få tillbaka jordkvaliteten, och hur ska de kunna reparera ett månlandskap som detta, säger Wendy och pekar mot dagbrotten som rycker sig allt närmare hennes tomt.
Alla är emellertid inte emot naturtillgången utan ser det som en värdefull resurs som bör utnyttjas. Branschorganisationen New South Wales Minerals Council företräder gruvbolagen och pumpar in miljontals dollar i pr-kampanjer som stöder kolbrytningen. Mediechefen Chris Rath säger till Dagens ETC att kol har stor betydelse för delstatens ekonomi. Enligt honom spenderade gruvbolagen i New South Wales 18 miljarder kronor på löner till 23 000 anställda förra året. Gruvbolagen spenderade ytterligare 60 miljarder kronor på lokala företags varor och tjänster.
– Nästan alla är involverade i gruvindustrin på något sätt. Vare sig du bor och arbetar i en gruvregion, använder statliga tjänster som är finansierade av gruvroyalties, eller genom dina aktieinnehav och pensioner, säger Chris Rath.
Inkomster försvinner utomlands
Även framtiden ser ljus ut för delstatens kolbrytning, enligt honom.
– Billig energi driver den globala utvecklingen framåt, och är anledningen till att över 500 miljoner människor har kommit ut ur fattigdom i Kina sedan 1978. Kol kommer fortsätta att vara den främsta globala energikällan flera årtionden framåt, säger Chris Rath och avslutar:
– Det är goda nyheter för New South Wales stora koltillgångar, och det betyder även att kol är en säker investering på lång sikt.
De stora mängderna kol på världsmarknaden har lett till låga priser de senaste åren, samtidigt som energijättarna Kina och Indien sagt att man ska importera mindre kol och istället använda sina egna lager i större skala. Dessutom ägs hela 87 procent av Australiens gruvor av utlandsregistrerade bolag, vilket leder till att en liten del av exportpengarna hamnar i Australiens statskassa.
Roderick Campbell är ekonom på oberoende tankesmedjan The Australia Institute och han tycker att gruvindustrin överdriver både vinst och antal skapta arbetstillfällen.
– Kolet står bara för tre procent av New South Wales BNP, samtidigt som en stor del av de pengarna försvinner till länder som Kina, säger Roderick Campbell och fastställer:
– Branschorganisationen säger att man skapar många jobb – men det är grovt överskattat. Industrin anställer en procent av arbetskraften i New South Wales och Queensland – och det handlar mest om indirekta arbetstillfällen, förklarar Roderick Campbell.
Så vad betyder kolet för Australiens ekonomi?
– Inte mycket. Vi klarar oss bra utan det.
