Beatrice Fihn, generalsekreterare för ICAN, som tog emot fredspriset för förslaget om förbud mot kärnvapen.
Greta Thunberg, som med sin skolstrejk för klimatet inspirerat ungdomsrörelsen Fridays for future, som har utlyst en allmän strejk för klimatet den 27 september.
Men så har vi också en tredje kvinna. Berit Müllerström, andre vice ordförande för LO, den största och starkaste folkrörelsen i vårt land. Hon säger:
– Vi använder inte strejkvapnet för påtryckningar i politiska frågor, hur viktiga och angelägna de än är.
Det är inte riktigt sant.
Våren 1902 strejkade svenska arbetare på arbetsplatser med 120 000 anställda i tre dagar, 15–17 maj, för demokrati, allmän och lika rösträtt. Sedan beslöt arbetarrörelsen ensidigt att göra första maj till en allmän fridag. Så är det fortfarande. Vi genomför alltså fortfarande en dags generalstrejk varje år till stöd för demokratin.
1905 ville det svenska kungahuset, högern och militären med vapenmakt tvinga Norge kvar i unionen med Sverige. Arbetarrörelsen mobiliserade för generalstrejk. Rekryterna i den nyinrättade värnpliktsarmén uppmanades att vägra vända sina vapen mot norska arbetare. Och Norge kunde lämna unionen utan krig.
Med stöd av den svenska socialdemokratins ledare Hjalmar Branting och erfarenheterna från unionsupplösningen 1905, agiterade den franske socialistledaren Jean Jaurès sommaren 1914 för generalstrejk och vapenvägran i Europa för att förhindra krig mellan Tyskland och Frankrike. (Jean Jaurés mördades kvällen den 31 juli med två pistolskott avlossade av en ung fransk nationalist.)
Första världskriget bröt ut med åratals massdödande i skyttegravarna och förödande konsekvenser ända in i vår tid för Europas folk. Krigets fruktansvärda ekonomiska och sociala följder bidrog till politisk handlingsförlamning, jakt på minoriteter, terrordåd, politiska mord, revanschism och extrem nationalism som beredde väg för nazismen och fascismen och det ännu värre Andra världskriget.
Tekniken hade effektiviserat dödandet och förstörelseförmågan. Med bara två bomber utplånades omkring 200 000 människor och två hela städer, Hiroshima och Nagasaki. Den radioaktiva strålningen plågar ännu idag de överlevande.
Långt in på 1950-talet manifesterade det brittiska folket sin avsky mot krig, varje år på årsdagen av krigsslutet den 11 november klockan 11.09. Folk stannade upp på gatorna och arbetet lades ned på många arbetsplatser.
Västtysklands LO (DGB) utlyste generalstrejk 1958 och stoppade därmed planerna på att förse den västtyska krigsmakten med kärnvapen, som istället placerades ut av ockupationsmakterna på var sin sida om järnridån mitt i Europa.
Under Kalla kriget skaffade sig land efter land kärnvapen. Planeten minerades med över 60 000 kärnvapen, vart och ett med en större sprängkraft än bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Hotfulla så kallade ”provsprängningar” detonerades, den kraftigaste öster om Ural hade en sprängkraft som var 3 000 gånger den som fälldes över Hiroshima.
Greta Thunberg varnar nu för att förändringarna i klimatet kan göra världen närmast obeboelig.
Beatrice Fihn varnar för att det med kärnvapenkrig tar bara ett par veckor.
Under 1980-talet provocerade den vanvettiga kapprustningen med kärnvapen allt starkare folkliga protester. Den 2 juli 1982 var vi över en miljon demonstranter i New York som gick från FN:s högkvarter till Central Park. I flera europeiska länder deltog hundratusentals i protestmarscher mot kärnvapnen, i Västtyskland vid ett enda tillfälle över 500 000 demonstranter.
Vi krävde att alla kärnvapen skulle avskaffas.
Även i Östeuropa, främst i Östberlin bakom muren, växte en öppen folklig opinion mot kärnvapen. Kontakter utvecklades mellan fredsrörelserna i öst och väst. Det var början till Sovjetsystemets totala sammanbrott.
I Sverige tog jag, som facklig chefredaktör, kontakt med ordföranden för Svenska FN-förbundet, riksdagsledamoten Jan Bergqvist från Göteborg. Vi startade kampanjen Facklig aktion mot kärnvapen som syftade till en internationellt samordnad, politisk strejk med krav på avveckling av alla kärnvapen.
I vår styrgrupp ingick företrädare från både LO och TCO, bland andra Göran Johansson, ledamot av Socialdemokraternas partistyrelse och ordförande för Metallklubben på SKF i Göteborg. Vid våra möten i riksdagshuset deltog Anders Gidlund, Metalls klubbordförande vid Hägglunds & Söner i Örnsköldsvik, idag BAE System Hägglunds, som fortfarande tillverkar militära fordon till kunder över hela världen.
Med Anders Gidlund följde en annan ledamot av Metall-klubben, en ganska blyg och påtagligt tystlåten ung man, svetsare, vid namn Stefan Löfven. Han är numera Sveriges statsminister, som i en parlamentariskt svår situation tvingas hantera frågan om Sveriges ratificering av Icans prisade förslag om ett globalt kärnvapenförbud. Han har också fått brev från en amerikansk försvarsminister som förmanat honom att inte underteckna kärnvapenförbudet.
Med tiden ställde sig cirka 1,5 miljoner fackliga medlemmar, genom lokala beslut i fackliga avdelningar och arbetsplatsklubbar, bakom vårt förslag om en politisk strejk mot alla kärnvapnen. Ledningarna för LO, TCO och Saco blev inför medlemstrycket allt mer positiva. Metalls förbundskongress sa resolut ja, vi ska delta ”med full kraft”. Därmed hade vi över två miljoner fackliga medlemmar bakom vårt förslag.
Förslaget spreds via den fackliga rörelsen i Norden och övriga Europa. FN-dagen den 24 oktober 1983 gick Finlands statsminister Kalevi Sorsa i spetsen för en demonstration med 250 000 deltagare mot kärnvapnen. I Helsingfors stoppades all kollektivtrafik av trafikpersonalens fackförbund. På många andra arbetsplatser i Finland lades arbetet ned ”fem minuter i tolv”. Arbetarna stod tysta och stilla. Även andra folkrörelser deltog. Landets kyrkklockor ringde.
I en intervju jag gjorde med LO:s ordförande Stig Malm i juni 1984, avslöjade han att fackliga ledare i Västeuropa talade med fackliga ledare i Östeuropa om en gemensam manifestation – samtidigt på båda sidor om järnridån, mot alla kärnvapen.
I en intervju 18 september 1984, frågade jag statsminister Olof Palme om hans åsikt om en sådan manifestation. Han svarade spontant, kort och otvetydigt.
– Det vore fint det!
Efter intervjun frågade Olof Palme om jag ville se en film han just fått sig tillsänd från Japan. Det var en animerad film som realistiskt skildrade hur atombomben utplånade Hiroshima och dess folk. Tillsammans med hans nära medarbetare Hans Dahlgren, numera EU-minister, såg vi filmen under tystnad.
Vi försökte få Svenska Arbetsgivareföreningen med på vårt förslag. Men den 31 maj 1985 meddelade SAF-direktören Hans-Göran Myrdal, att SAF ”inte tänkte medverka till ett produktionsstopp för fred och nedrustning” som de betraktade som en ”strejk”.
Den 28 februari 1986 mördades Olof Palme med ett pistolskott i ryggen. Jag kunde inte annat än associera till mordet på den franske socialistledaren Jean Jaurés.
LO-kongressen samma år röstade till vår stora besvikelse, med siffrorna 190 mot 226, nej till förslaget om ”fem minuters arbetsnedläggelse, fem minuter i tolv den 24 oktober”. Sverige ställde sig därmed utanför den aktion som ändå genomfördes i Västtyskland den 5 oktober och på FN-dagen den 24 oktober i Norge, Danmark, Holland och Belgien.
Demonstrationerna och strejkerna i Västeuropa för fred, avspänning och avveckling av kärnvapnen hade en förtroendeskapande effekt främst i Östeuropa och minskade trovärdigheten i den kommunistiska diktaturens budskap till sitt folk om västmakternas aggressivitet och invasionshot. Den nye ledaren Michael Gorbatjov började istället tala om Glasnost (öppenhet) och Perestrojka (förändring). Så skrev han på avtal med USA:s president Ronald Reagan om att avveckla kärnvapen. Det viktigaste var INF-avtalet, som innebar att alla medeldistansmissiler skulle skrotas.
Sedan öppnades muren och hela systemet rasade samman precis i övergången från. Ett hopp skapades om att Europa skulle demokratiseras och enas.
Attac-rörelsen, som jag också var med om att starta, var en del av en stor global ungdomsrörelse som under sent 90-tal demonstrerade inför varje politiskt och ekonomiskt toppmöte på olika håll i världen för skatt på globala finansiella transaktioner, en så kallade Tobin-skatt.
Vi hoppades och trodde på decennier av fred, nedrustning, demokratins globalisering och ekonomisk utjämning.
Men idag har det mesta av det vänts till sin motsats.
Vi upplever igen ett akut kärnvapenhot. USA och Ryssland har sagt upp Gorbatjovs och Reagans viktigaste avtal om förbud mot de kärnvapenbärande medeldistansmissiler som främst hotar Europa. USA har ensidigt lämnat det avtal som skulle förhindra ännu ett land, Iran, från att skaffa sig kärnvapen. Turkiets president Recep Tayyip Erdogan säger att även Turkiet ska skaffa sig kärnvapen eftersom andra har kärnvapen i regionen.
Därtill kommer insikten om att världens idag 60–70 miljoner flyktingar kan bli två miljarder klimatflyktingar på en jord där klimat- och miljöhot till sist kan förstöra den ekologiska balans som är förutsättningen för liv. Redan smälter fjällregionernas glaciärer, polernas ismassor och Sibiriens permafrost. Amazonas brinner.
I den situationen har USA inte bara rivit sönder kärnvapenavtalet utan också klimatavtalet från Paris om begränsning av växthusgaserna.
Politiskt återupplever vi de patologiskt paranoida stämningar som ledde oss in i Andra världskriget. Den här gången även i USA. Istället för 80-talets fredsdemonstranter marscherar nu våldsfixerade högerextremister på våra gator i jakt på minoriteter och flyktingar som kan göras till syndabockar. EU hotas av ny nationalism, Brexit och kanske upplösning.
Det betyder helt enkelt att vår tids globala politiska färdriktning måste brytas – med massmöten, demonstrationer och det yttersta demokratiska maktmedlet som är den politiska strejken.
Den ”politiska strejken” har faktiskt använts mycket konkret i Sverige också i modern tid. Vid två tillfällen (16–20 april 1980 och 24–28 maj 1982) stoppades all produktion, distribution och försäljning av Coca-Colas alla produkter i Sverige och i ytterligare ett antal länder. Det var en fackligt samordnad strejk, blockad och köpbojkott under fem dagar, som en del av en global facklig kampanj som genomfördes i över 100 länder. Syftet var att stoppa systematiska mord på fackliga ledare vid en fabrik i Guatemala City. Det lyckades. Coca-Colas högsta ledning i Atlanta, USA, tvingades till sist ingripa och byta ut fabriksledningen i Guatemala som använde sig av paramilitära dödspatruller.
Arbetsrättsjurister bedömde aktionen som en ”politisk strejk” och därmed tillåten enligt svensk arbetsrätt. En fackligt organiserad klimatstrejk kommer rimligen att betraktas på samma sätt.
Kan det åter aktualiserade kärnvapenhotet, klimatkrisen, miljöförstörelsen och det växande hotet mot själva demokratin möjligen vara en tillräckligt ”viktig angelägenhet” även för LO år 2019?
Eller ska vi vuxna fega ur och låta två unga svenska kvinnor och våra barnbarn och skolungdomar ta hela ansvaret för mänsklighetens framtid?
Nej!
Klimatstrejken som initierats av Fridays for future den 27 september i år kan nästa år breddas till en kraftfull aktion för global demokrati, alla människors lika värde, jämlikhet, nedrustning, kärnvapenförbud och en ekologiskt hållbar framtid.
Den bästa dagen är FN-dagen den 24 oktober.
Med ickevåld lyckades fredsrörelsen, miljörörelsen, den fackliga rörelsen och andra folkrörelser under 80-talet ändra mänsklighetens politiska färdriktning.
Vi kan och måste göra det igen. •
