– Känn. Så här doftar granarnas Chanel Nº 5. Det är Guatemalas doft av jul.

Han kallar den för sin julskog. Dessa oändliga rader av guatemalanska ädelgranar, som han har planterat på sluttningarna kring sitt hus. Längre bort går hästar och kor på bete. I bakgrunden skymtar vilda granskogar och dimhöljda berg.
Salvador Pira griper tag i en av sina ädelgranar, knipsar av några barr och gnider dem mellan fingrarna. Doftar på dem med belåten min. Det är tack vare denna arom som Abies guatemalensis, eller pinabete som den heter på spanska, har blivit Guatemalas egen julgran.

I Guatemala är julgranen en relativt ny tradition. Den introducerades för ett halvsekel sedan, genom västerländska influenser som filmer, importvaror och köpcenter. Julgranstraditionen blev förödande för Abies guatemalensis. Det vilda beståndet var redan, efter hundratals år av skövling, skogsbränder och brist på skogsvård, reducerat till små spillror uppe i bergen. Nu hamnade återstoden allt mer i högar på landets julmarknader.

– Fröna brukar dessutom mogna vid samma tid som julförberedelserna börjar. Då ska man komma ihåg att den här arten har svårt att reproducera sig. Träden växer glest och pollineringen sker genom vinden, och endast var tionde frö är livsdugligt, säger Salvador Pira. 

Pionjär inom julgransodling

För snart trettio år sedanlistades Guatemalas världsunika tallväxtart som utrotningshotad av Internationella Naturvårdsunionen (IUCN). Ungefär samtidigt fick Salvador Pira en banbrytande idé. Han skulle (som en av de första i landet) odla arten och låta köpare välja sin julgran direkt på plantaget (ett nytt koncept i Guatemala).

– Jag hade hört att man gör så i Sverige och andra länder. Det tyckte jag verkade mer hållbart, då blir det ju inget gransvinn, säger han. 

Att han hämtade inspiration från nordiska breddgrader var ingen slump. Trots att Salvador Pira endast varit i Sverige en gång känner han sig lite svensk. Hans farfar migrerade från Roslagen 1896 och byggde sitt hus bland Guatemalas barrskogar för att de påminde honom om hemlandet. Med andra ord är det en slags nedärvd längtan till de svenska skogarna, som har mynnat ut i Salvador Piras passion för Guatemalas unika ädelgran. 

Där stod julgranen pyntad med levande ljus, och glaskulor som glittrade i lågornas sken. Det var som att kliva in i ett sagoland.

Hans koncept om ”nedhuggning-på-begäran” har kopierats runt om i landet. Den dystra utvecklingen är på väg att vända för det hotade trädet, även om det fortfarande kämpar i klimatförändringarnas motvind. Guatemalas stat har kritiserats för brister i sina långsiktiga strategier för barrskogens överlevnad, bland annat bristande stöd för hållbara jordbruksmetoder.

Längtan efter pappa

Inne i Salvador Piras vardagsrum sprakar brasan i bakgrunden. Det gör den alltid, säger han. När det är kallt – här uppe bland bergen kan temperaturen bli nollgradig om vintern – tänder han i eldstaden. När det är varmt tänder han också i eldstaden. 

– Jag säger att det hjälper mot luftfuktigheten. Det är min ursäkt, för jag sitter gärna vid brasan. 

Det var i den här fåtöljen, framför den öppna spisen, som tankarna om ett julgransföretag började ta fart en gång. Han säger att den föddes ur en nostalgi efter hans pappa. Pappan, som varje juldagsmorgon red ut på häst och kom tillbaka med en fin gran. Han brukade ställa den i hörnet, en bit bort från den öppna spisen. När Salvador Pira var liten kände han inte till någon annan familj som klädde en gran till jul. 

Jag odlar julgranar för att de ska ge stämning och arom till ett hem under en jul.

Pappan gick bort när Salvador Pira var fyra år. Salvador Pira minns fortfarande jularna med honom in i minsta detalj.

– Vi barn blev väckta vid midnatt och gick in i vardagsrummet. Där stod julgranen pyntad med levande ljus, och glaskulor som glittrade i lågornas sken. Det var som att kliva in i ett sagoland. Under granen låg våra julklappar. På bordet stod skålar fyllda med choklad, nötter och godis. Och vi fick dricka läsk! På den tiden var vägarna så dåliga att vi sällan tog oss in till stan för att handla. Så det var en upplevelse att få dricka läsk, säger han. 

Han tar ner ett gammalt inramat fotografi från väggen. Det är veckat, som om någon burit det i sin ficka under lång tid. I mitten av bilden sitter en man, inte helt olik Salvador Pira. Bakom honom står ett trähus med vita knutar, som påminner om det vi befinner oss i. 

– Det är i Råååslagen. När min farfar seglade mot Guatemala tog han med sig det här kortet på sina föräldrar. Det var troligen från honom som min pappa lärde sig att klä en gran till jul. 

Försök åt skogen

Salvador Piras första granplantering på 80-talet gick, så att säga, åt skogen. Några veckor efter att han satt plantorna i jord dog samtliga av dem av frost. Sedan följde flera år av att prova sig fram, till det rätta avståndet mellan träden, den mest effektiva gödslingen, den bästa klippningen. Efter tolv år var de första julgranarna redo att säljas. 

– Då kände jag en sorg över att lämna bort dem. Jag hade ju tagit hand om dessa träd så länge, säger han. 

Han fortsätter: 

– Numera tänker jag på dem som en bukett rosor. Rosor odlas för att stå på bordet och dofta gott under någon vecka. Jag odlar julgranar för att de ska ge stämning och arom till ett hem under en jul. 

Antalet kunder i Guatemala som väljer lagligt odlade julgranar har ökat kraftigt de senaste åren, enligt Salvador Pira. Sedan han startade sitt Abies guatemalensis-plantage har ett par hundra andra guatemalaner gjort samma sak. 

För tjugo år sedan gick några av dem samman och bildade Apropigua (Asociación de Productores de Pinabete de Guatemala), en slags kombination av producent- och naturvårdsförening. De arbetar bland annat med ett certifieringssystem för hållbart odlade Abies guatemalensis och för en skälig lön åt dess odlare. Målet är att få julfirande guatemalaner att välja hållbart odlade ädelgranar framför vilda bestånd. 

Under lång tid fick de kämpa mot den organiserade brottsligheten. Så kallade julgransmaffior sålde hela och delar av miljoner vilda träd varje år, långt efter att Abies guatemalensis blev fridlyst 1979. Träden sågades ner i det fördolda med hjälp av mutor mot statstjänstemän och hot mot poliser.

Polisrazzior är vanligare

De fick också kämpa mot statliga markägare. Enligt Salvador Pira, som satt i föreningens styrelse under många år, hyrde Guatemalas motsvarighet till Försäkringskassan ut mark åt aktörer som sålde hela och delar av illegalt nedhuggna ädelgranar.

– Vi fick åklagarmyndigheten att sitta ner med representanter från Försäkringskassan som, vad ska jag säga, försökte springa ifrån sitt ansvar. Efter hot om juridiska konsekvenser åtog de sig att stoppa försäljningen. Idag står det ett sjukhus på den marken istället. Julgranar säljs fortfarande på vägarna runt omkring, men jag var där förra veckan och det verkar som att samtliga är från certifierade odlingar. 

På senare år har det blivit en vanligare syn med polis och miljömyndigheter längs vägarna inför jul, som söker igenom fordon i jakt på ocertifierade granar. Den 12 december i år rapporterade lokala medier om en polisrazzia på en julmarknad i staden Quetzaltenango. Den resulterade i att cirka tretusen pinabetesgrenar konfiskerades.

Salvador Pira säger att konfiskeringarna tilltog för sju år sedan, och att hans kunder har ökat från ett par hundra till över tusen under samma period.

– Ett tag försökte företag importera julgranar från utlandet. Naturligtvis blev det en flopp. Granarna saknade den djupa färgen, de långa grenarna och framför allt doften. Det finns ingen julgran som Abies guatemalensis.