Johan Rockström är även engagerad i det tvär­vetenskapliga projektet En jord för alla (Earth4All) som under flera år har arbetat med en uppdatering av rönen i ”Tillväxtens gränser”. 

Ett upprop för mänskligheten

Med nya modeller, data och metoder ger forskarna en vetenskapligt baserad bild av hur vår närmaste framtid kommer att bli – beroende på hur vi väljer att agera, eller inte agera. 

– Startpunkten för projektet är att alla kurv­or­ pekar åt fel håll. Då blir den stora frågan: Vad finns det för möjligheter att få en hållbar framtid? Finns det fortfarande ett fönster öppet för att leverera bra social välfärd, en rättvis framtid för alla och bra ekonomisk utveckling inom planetens gränser? Det har varit utgångspunkten i projektet, säger Johan Rockström. 

Han är också en av sex författare till den nya boken som sammanfattar projektets slutsatser: ”En jord för alla – Ett manifest för mänsklighetens överlevnad”, som precis landat i butikshyllorna. 

Två scenarier

I boken presenteras två av en mångfald tänkbara scenarier. Det första, kallat ”För lite för sent”, motsvarar en fortsättning på vår nuvarande kurs med små och otillräckliga insatser. Det andra scenariet kallas ­”Jättesprånget”, och innebär ingenting mindre än en total kursändring, ett paradigm­skifte, från dagens rovkapitalism till vad bokens författare kallar en välbefinnandeekonomi.

Utgångspunkten är att dagens ekonomiska system destabiliserar både samhällen och ekosystemen, och därför måste förändras i grunden.

Boken pekar ut fem områden som behöver omvandlas för att undvika den framtids­dystopi som väntar runt hörnet, och beskriver rent praktiskt vad som krävs för att nå dit. 

Med nöd och näppe

Det är inga små förändringar. Det är skiften som framstår som lika nödvändiga som nästintill ouppnåeliga. Bland annat framhåller bokens författare det tvingande behovet av att fattigdomen och alla former av ojämlikhet avskaffas.

– Det handlar om en energirevolution som halverar utsläppen varje årtionde fram till 2050, om en stor livsmedelsrevolution för ett hållbart och regenerativt jordbruk, en ­rättviserevolution och att cirkulära modeller införs i alla samhällets sektorer. 

Och, tillägger han:

– Även om vi genomför allt detta helt enligt vår modell så ser vi att det är precis så att vi klarar det. Vi klarar knappt klimatmålet och vi har med nöd och näppe lyckats hålla planetens levande ekosystem intakta.

Du har kallat boken ”A call for action”, och beskrivit att både projektet och vetenskapssamfundet generellt präglas av en känsla av panik.

– Ja, tidslinjen är för kort, fönstren börjar stängas för oss. Den återstående koldioxidbudgeten är så begränsad, att om vi inte vänder de här kurvorna av negativ miljöpåverkan inom det här årtiondet passerar vi sannolikt gränsen för ett hanterligt klimat i stora delar av världen, och då har vi i princip ingen chans att skapa förutsättningar för välfärd åt alla.

Det finns, trots det du beskriver, något hoppfullt i att läsa en resolut, tydlig och vetenskapligt förankrad beskrivning av en möjlig väg att gå. Vilka anledningar till optimism ger era slutsatser som du ser det?

– Det som är spännande är ju att de här fem stora transformationerna, trots att de är väldigt utmanande, inte är teorier. De är inte fantasier, utan skalbara lösningar som har bevisats fungera. Och – vi har mer och mer empiriska belägg för att de ger multipla fördelar. De skapar bättre hälsa, bättre ekonomisk utveckling, bättre säkerhet och större möjligheter för fred på jorden.

Ett centralt begrepp i projektet är tidigare nämnda välbefinnandeekonomi. Enligt en beskrivning i boken tjänar välbefinnande­ekonomin människor och planeten istället för tvärtom. Välbefinnande snarare än ökad tillväxt är ekonomins slutmål. Förutom faktorer som tillhörighet och deltagande är minskade ekonomiska klyftor mellan de rik­aste och fattigaste människorna viktigt i det här ekonomiska systemet. Lika centralt är att ekonomin lägger vikt vid hur väl de ekonomiska aktiviteterna bygger upp och bevarar allmänningarna över tid. Med allmänningar menas nyttigheter som vi alla är beroende av – som mark, skogar, vatten och mänsklig kunskap. Idag låter det som något av en socialistisk utopi men enligt Johan Rockström kan välbefinnandeekonomin kombineras med fortsatt marknadsekonomi.

Prissätta miljöskador

– Välbefinnandeekonomin bygger på många väletablerade ekonomers tänkande, däribland Herman Dalys tänkande och Partha ­Dasguptas senaste rapport. Dasgupta drar slutsatsen att vi måste hålla ekonomin inom de nio planetära vetenskapligt fastställda gränserna – varav 1,5-gradersmålet är en – och därutöver sätta ett pris på all miljöskada och alla sociala skador som den ekonomiska aktiviteten orsakar.

– Klarar vi de två stegen så tar vi ett jättekliv mot en inklusiv välfärds­ekonomi. Sen säger många andra ekonomer att det inte räcker, utan att vi också måste sätta monetärt värde på hälsa, jämlikhet, livslängd, psykiskt välbefinnade och rättvisa som vi inte mäter i ekonomiska termer idag. 

Att dagens BNP-ekonomi inte fungerar beror på att den tillåter att vi mäter vår ekonomiska framgång genom att förstöra och urholka naturkapital och humankapital utan att ha någon prislapp på det, konstaterar han.

– Då blir det en sorts subvention, antingen från planeten eller från samhällen som genom underbetald arbetskraft och förstörda ekosystem levererar till vår välfärd. Det är det vi försöker korrigera, säger Johan Rockström.

Att bekämpa fattigdom och ojämlikhet är nödvändigt, enligt bokens författare, inte minst eftersom fattigdom och ojämlikhet leder till sociala spänningar som gör det svårt att lägga politiskt krut på den nödvändiga miljöomställningen. 

Skuldnedskrivningar för låginkomstländer som behöver det och en radikal omdaning och reglering av både finanssektorn och världshandeln framhålls som vägar mot större ekonomisk rättvisa. Ett konkret förslag är att se till att de rikaste tio procenten inte tar mer än 40 procent av ett lands nationalinkomst, vilket enligt boken är ett minimum för att demokratiska samhällen ska fungera.

Men även i länder som Sverige, som är mer stabila, rika och jämställda än många andra, agerar inte regeringar mot klimat- och natur­krisen i den omfattning som krävs. Vad säger du om det?

– Det är oerhört viktigt med omställning mot mer jämlikhet, men det i sig självt löser inte hållbarhetsomställningen.

– Det krävs mer, vilket också finns med i boken men inte har lyfts upp till de fem stora omställningarna, såsom behovet av demokrati och transparenta institutioner. En av omställningarna innebär väldigt ambitiös omfördelning av nettoinkomster från världens rika till världens fattiga, men det löser ju ingenting i länder som inte kan hantera den typen av statliga välfärdsomfördelningar.

– I de skandinaviska länderna är problemet istället att vi inte har en tillräckligt kunskaps­driven politik när det gäller klimat och hållbarhet, säger Johan Rockström.

Måste kosta att förstöra

Den grundläggande idén – att det måste kosta att förstöra livsmöjligheterna för människor, natur och framtida generationer – är också tänkt att bidra till större ekonomisk rättvisa. Intäkterna ska gå till medborgarfonder som fördelar pengarna till hushållen för att tackla ojämlikheten och skydda befolkningen mot ofrånkomliga ekonomiska störningar under omställningen.

Finns det inte en risk att exempelvis fossilbolag trots pålagan tycker att det är värt att utvinna olja och att folk får mer pengar och kan fortsätta med en fossildriven livsstil?

– Vetenskapen kan idag ta fram den verkliga kostnaden för den skada koldioxidutsläppen orsakar på alla områden från hälsa till förändringar i ekosystemen. Kostnaden ligger idag på 200 euro per ton (2 237 kronor, reds anm), och stiger snabbt. Om vi beskattar alla dagens 40 miljarder ton koldioxid­utsläpp med 200 euro så motsvarar det intäkter på åtta biljoner dollar, alltså 10 procent av världens BNP.

Incitamenten försvinner

– Ponera att vi skulle ta ut en sån skatt idag från alla länder för allting vi släpper ut, det skulle få en enorm effekt men också vara en fruktansvärd pålaga på världens fattiga som redan idag har svårt att betala el och värme.

Därför föreslår vi att en del av de här pengarna återförs till de som har lägst inkomst. 

Det är inte konstigare än att ta ut skatt och fördela den till hushåll med lägre inkomster, framhåller han.

– Kommer hushållen lägga de pengarna på att resa mer och konsumera mer fossil energi? Jag tror inte det, eftersom prissättningen då gjort all fossil energi så dyr att incitamenten försvinner. 

Hittills är den enda skadliga effekt från produktionen som vi lyckats sätta pris på en enda växthusgas, koldioxid, och det bara på ett fåtal marknader, däribland EU.

– Utmaningen är att vi behöver den här typen av spelregler för färskvatten, för kväve, för biologisk mångfald, för marker, ja, för alla ekologiska funktioner vi värdesätter för vår välfärd. Vi har långt kvar, men det vi försöker sätta fingret på är att vi på allvar måste ha en välfärdsekonomi.

Pengar är inte problemet

Det politiska mantra som sedan länge präglar världens ekonomier är att det saknas pengar. I Sverige heter det att vi måste spara i ladorna. Att detta är ett argument som uppfunnits för att legitimera åtstramningspolitik och minska statens makt har bland annat ekonomer som Ann Pettifor framhållit. Verkligheten har också visat att det finns pengar när viljan finns. Både bankkrisen 2007–2009 och den mer närliggande pandemin har bevisat att biljontals dollar bara är ett knapptryck bort.

– Forskning visar att med 2–3 procent av världens BNP, eller omkring 1 600–2 400 miljarder US-dollar per år, så löser vi klimatkrisen. Som jämförelse lyckades världen mobilisera mellan 10 000–15 000 miljarder US-dollar för att säkra flyget, industrier och jobb under bara något år av pandemin. 

Världens länder har inte ens lyckats skrapa ihop de 100 miljarder US-dollar om året till den globala klimatfond som ska hjälpa fattigare länder att hantera klimatkrisen, fortsätter han.

– I förhållande till de summor som lades på att buffertsäkra pandemin så är ju faktiskt 100 miljarder felräkningspengar. Det bevisar att pengar inte är problemet, problemet är viljan. Och att världens ledare inte förstår att klimat- och naturkrisen kräver ett globalt ledarskap.

Många länder kan ta fram pengarna, om viljan finns. Har mänskligheten all kunskap och nödvändig teknik redan idag för att genomföra den kursändring som ni beskriver i boken?

– Vi har kunskapen och tekniken för att ta oss förbi det första och det andra årtiondet i omställningen. Fram till 2030 måste vi halvera utsläppen, stoppa all förlust av biologisk mångfald och uppnå en rättvis fördelning av världens resurser. Allt det kan göras med dagens kunskap och teknik.

– Ska vi bli helt fossilfria och ta oss igenom hela resan fram till 2050 är min slutsats att vi saknar delar av teknologin både när det gäller energin och framför allt när det gäller helt hållbara transporter, till sjöss, i luften och på väg. Vi har inte heller alla lösningar när det gäller cirkulär ekonomi, men det finns ingenting som hindrar oss från att ta de första stora sprången.

Vad skulle en kursändring som ”Jättesprånget” innebära för livsstilsförändringar för invånarna i exempelvis ett land som Sverige?

– Ohållbar konsumtion kommer att bli mycket dyrare, vilket troligen medför att vi åker mindre bil, flyger mindre, konsumerar mer hållbart, med mer bytesekonomi och second hand och mer återanvändning. Jag tror att det kommer att betraktas som smart och modern välfärd i harmoni med inte bara planeten utan också med alla medmänniskor. 

Vad har vi att se fram emot om vi inte tar chansen att ta jättesprånget utan fortsätter att göra för lite för sent?

– Det kanske är ett fyrkantigt svar, men vi kommer inte att nå FN:s globala hållbarhetsmål för exempelvis hunger, fattigdom, hälsa, rättvisa, social stabilitet och konflikter, som vi har kommit överens om att alla har rätt till. Vi kommer att passera två grader, en global uppvärmning som vi inte har sett på tre miljoner år, vilket kommer att leda till en svårare social och ekonomisk utveckling och extrema kast i torka, översvämningar och värmeböljor. Vi kommer att passera tippningspunkter som bland annat ger flera meter högre havsnivåer än idag.

– Slutligen riskerar vi att knuffa både den biologiska mångfalden och de stora ekosystemen som reglerar färskvattenförsörjning och matförsörjning och bidrar till ett stabilt klimat, över gränser de inte klarar av. Det är en väldigt farlig väg.

Tror du att vi människor kommer att börja agera för vårt gemensamma bästa och rädda planeten och vår framtid?

– Det är oroväckande att vi aldrig sedan andra världskriget haft så låg tillit till varandra länder emellan som nu. Och därmed låg förmåga till kollektivt globalt agerande. Den positiva sidan är att alltfler företagsledare, ekonomer och finansaktörer ser att investeringar i hållbarhet är vägen till framgång. Jag ser att ljuset ligger där, att hållbarhetsinvesteringarna ger en bättre ekonomisk utveckling.

I Sverige viftar ministrar däremot bort klimatmålen och regeringen nedmonterar en redan otillräcklig klimat- och miljöpolitik. Vad säger du om det?

– Det är oroväckande att vi har politiska ledare som låter populism och kortsiktig inrikespolitisk egoism styra världens största ödesfråga, den globala klimatkrisen. Det är dessutom ett dubbelt skott i foten, eftersom svensk industri sedan länge klivit på klimatomställningen.

– Det skickar också skadliga signaler till omvärlden. Om inte ens vi – världens rika klimat­föredöme nummer ett – anser oss ha råd att fortsätta satsa på utsläppsminskningar så fort vi får en plötslig energiprisökning, hur ska då länder med betydligt svagare utgångs­läge motiveras att satsa på fossilfrihet?