– Ja, hela ETC:s historia är ju omöjlig, så det måste ju betyda att jag är optimist.
Varifrån kommer det?
– Hamnar man i ett gäng som gör saker och vill göra saker. Då upptäcker man vilken kraft man har när man är några stycken.
Optimismen handlar ju inte om att jag bara går och tror att det kommer att gå bra, jag märker att man faktiskt kan göra saker.
Vad har du för tips till mer pessimistiskt lagda?
– Börja göra. Organisera dig. Så fort man är med andra och gör något, så upptäcker man att det inte är så svårt.
Du har arbetat praktiskt för klimatomställning under många år nu, dela med dig av några misstag!
– Jag har ju provat olika tekniker som inte har funkat. Till exempel små vindsnurror, som jag la ner väldigt mycket tid och energi på, men det visade sig att solenergi var mycket bättre. Men nu har jag ju testat det, så nu behöver ingen annan göra om det.
Vad har förvånat dig under den här processen?
– Jag trodde att elbilar skulle få genomslag snabbare. Men å andra sidan har jag blivit chockad av hastigheten i solcellernas utveckling, hur otroligt fort det har gått. Jag trodde det skulle ta längre tid. Jag har också blivit förvånad över hur stort stödet är för det vi gör. Hoppet handlar om att jag är så otroligt trött på berättelserna som handlar om att det inte går. Jag är så otroligt trött på att man använder den kunskap man har till att varna, utan att erbjuda lösningar.
Du gör upp med en del myter i boken, vilken myt är skadligast för omställningsarbetet?
– Det är väl att det inte går. Den är ju jättedum. Sedan finns en myt om att vi inte hinner. Den försöker jag med vanlig matematik visa att det inte stämmer. Om vi sätter igång nu, och dubblerar varje år, vilket vi har gjort så här långt, så om elva år så är energidelen i klimathotet löst.
– Hela boken handlar om att ord inte räcker. Det är därför man inte får läsa boken om man inte också ger bort den. Man kan inte köpa ett exemplar, man får automatiskt två, så att man kan ge bort en bok. För det här är kollektivt.