– Jag missbedömde Putins ambitioner, konstaterar han, sedan han krånglat av sig vinterjackan, hämtat en kopp kaffe med havremjölk, och tagit plats i det avskilda rummet direkt till vänster på restaurang Under Kastanjen i Gamla Stan.

Han var knappast ensam om att missbedöma Putins avsikter. Trots att rysstödda styrkor krigat i östra Ukraina i flera år, trots att Ryssland tagit Krimhalvön och i veckor före invasionen positionerade sina styrkor runt Ukraina var det få som på riktigt kunde föreställa sig ett fullskaligt anfallskrig. I Europa. På 2000-talet. Bilderna och vittnesskildringarna från kriget för tankarna till andra världskriget.

– Ja, det är overkligt. Man blir så in i helvete förbannad och ledsen, säger Jens Holm.

Sist vi sågs var du emot att Sverige skulle skicka vapen till Ukraina, nu har du ändrat dig. Varför?

– Det Ukraina behöver just nu är, förutom alla civila insatser, att försvara sig militärt. Så jag stödjer beslutet om 5 000 pansarskott från Sverige och jag skulle backa upp ett liknande beslut idag, det kan komma fler såna förslag. Pansarskott är effektiva för att slå ut ryska tanks och militärfordon.

Krigets svallvågor drar in över hela världen, inte minst i EU, med närheten till Ukraina och unionens stora beroende av rysk olja och fossilgas. Vad säger du om att EU fortsätter att importera bränsle från Ryssland?

– Det är inget annat än hyckleri. EU har infört många bra och snabba sanktioner, men det går inte att komma ifrån att så länge bränsleimporten pågår kan Putin ­fortsätta. Hans mardröm är att inte ha pengar att ­finansiera kriget med.

Inte minst Tyskland motsätter sig sanktioner på energiområdet. Vad säger du om det?

– De borde stoppa importen, det blir inte lätt, men det blir även tufft för Tyskland att ta emot alla flyktingar som kommer, att gå in med massivt bistånd för landets återuppbyggnad och att förhindra Putin från att invadera fler länder. Givet alternativet är någon form av bränsleransonering bra, det går att leva ett bra liv i Tyskland utan rysk olja och gas.

Nu går vi också mot en varmare årstid.

– Precis. Ibland undrar jag om det är så EU-ledarna tänker, att vi väntar några veckor tills vi inte behöver värma våra hus innan vi stryper importen. Det vore i så fall ett cyniskt resonemang.

Sverige tillhör de länder som enkelt borde kunna stoppa den ryska bränsle­importen, med tanke på hur liten den där. Men det har vi inte gjort. Varför?

– Ja du, vi är flera som driver att Sverige omedelbart måste sluta köpa olja och gas från Ryssland och min kollega Ulla Andersson har tagit upp frågan om att svenska hamnar ska vägra ta emot ryska fartyg med infrastrukturministern. Vi skulle kunna stoppa alla ryska fartyg som vill angöra svenska hamnar och förbjuda all import i lag. Även om vår import är liten så kan vi gå före och stoppa den, också som en viktig politisk markering.

Invasionen har fört med sig ett ökat stöd för Nato-medlemskap. Vad säger du om det?

– Det stöder jag inte alls. Det är viktigt med alliansfria länder. Som medlem i Nato ingår vi i en kärnvapenallians och måste rycka ut till kärnvapenmakters och andra Nato-länders försvar och vi förpliktar oss att alltid lägga minst två procent av vår BNP till krigsmakten varje år. Det tycker inte jag att vi ska göra.

Du var inne på de många ukrainska flyktingar som nu söker skydd i Europa. Hur går diskussionerna i riksdagen nu en månad efter invasionen?

– Det finns fortsatt ett stort stöd för en generös flyktingpolitik – när det gäller ukrainare. Ärligt talat finns det ett visst mått av kognitiv dissonans, eller hyckleri, i det, men jag hoppas att det ska leda till en varaktig vändning från en restriktiv till en generös flyktingpolitik.

Det är bra med en generös flykting­politik, men då måste vi också ha något att erbjuda de som kommer, bostäder och rimliga möjligheter att skapa ett liv, eller?

– Så är det verkligen. Det som hände 2015 var att det var för många som kom på för kort tid och vi hade ett väldigt dåligt mottagande. Det måste man också kunna säga. Jag och Vänsterpartiet vill att vi ska investera mer i nya bostäder, jobb, utbildning och praktikplatser, allt sånt. Ett välfärdsland som Sverige måste alltid ha lite mån för såna här situationer, världen är orolig.

Nyligen gjorde Vänsterpartiet upp med M, KD, L och SD om sänkta bränsleskatter. Du och ett 50-tal andra vänsterpartister har skrivit ett upprop mot uppgörelsen. Varför det?

– Vi anser att det vore bättre med ett riktat stöd till de som bor i glesbygd och oftast inte har tillgång till väl fungerande kollektivtrafik. Vi tycker inte att V ska gå med M i ­finansutskottet för en sänkning av drivmedels­skatterna under EU:s miniminivå. Det försvårar klimatomställningen och göder Putins krig. Det är de två väsentliga ­komponenterna i det här.

Enligt Ali Esbati fanns det inget stöd bland de andra partierna för ett riktat stöd. Vad säger du om det?

– Så kan det vara. Å andra sidan är de andra partierna beroende av våra röster i utskottet, då får man förhandla. Alternativt hade vi kunnat förhandla direkt med regeringen istället.

Det här är inte första gången du är kritisk mot partiledningen ställningstaganden. Du har också motsatt dig ledningens stora industri­fokus, stödet till Cementas undantagslag och beslutet att inte framhålla livsstilsval i klimatsammanhang bland annat. Hur skulle du beskriva partiets svängning under Nooshi Dadgostars ledning?

– Det är helt klart ett annat sätt att kommunicera och ett annat fokus från partiledningen. Att prioritera industrin kan vara bra, eftersom den står för en tredjedel av Sveriges utsläpp, men att det finns en bild hos partiledningen att vi måste kommunicera vår miljö- och klimatpolitik på ett annat sätt i glesbygd för att vinna väljare, det tror jag är feltänk. 

– Vår politik bygger inte på att skambelägga någon eller att säga att individens val i samhället har jättestor betydelse, utan vi har alltid understrukit att vi behöver politiska beslut och systemförändring.

Hur ska Vänsterpartiet vinna väljare i ­glesbygd?

– Genom att visa att vi kan skapa bättre samhällsservice, bättre kollektivtrafik och nya gröna jobb, alltså genom att ingjuta hopp och framtidstro hos människor som kanske känner sig bortglömda och förfördelade. Det handlar inte bara om glesbygden, utan lika gärna om människor i miljonprogrammets förortsområden.

Har den här omsvängningen något att göra med att du inte ställer upp för omval?

– Främst handlar det om att jag suttit tre perioder och tycker det är dags att göra något annat. Det är mitt huvudskäl. Och att jag vill sluta när jag är lite på topp, som jag tycker att jag är nu.

Du kommer i alla fall vara med på ­valkampanjen. Vilka frågor tycker du är ­viktigast att lyfta inför valet?

– Det handlar om att väva ihop rättvisepolitiken med en politik för klimatomställning, och visa att genom att rusta upp offentliga lokaler och bostäder, minska massbilismen, investera i kollektivtrafik, cykelvägar och hållbar infrastruktur överlag så gynnar det både klimatet och människor med liten plånbok. Det tycker jag är Vänsterpartiets stora uppdrag anno 2022.

När jag intervjuade Lorentz Tovatt (MP) så sa han att Vänsterpartiet ”inte prioriterat klimatfrågan en enda gång i förhandlingar med regeringen”. Vad säger du om den beskrivningen?

– Det är helt fel. Jag har själv varit med och förhandlat många frågor, från högre flygskatt och nattåg till Norrland till riktat solcellstöd. Det kan låta som smågrejer men det är så det ser ut i budgetförhandlingar. S-MP-regeringen sänkte många bra förslag, hade inte vi tryckt på hade blivit mycket sämre.

– Sedan fanns det en uppdelning vid budgetförhandlingarna där S ansvarade för ekonomi och jobb, vi fick välfärden och MP miljö och klimat – och det var väldigt viktigt för MP att aldrig släppa in oss på miljökanten, så många av reformerna jag nyss nämnde fick MP kommunicera, det var dealen.

– Så jag tycker kritiken är lite småaktig. MP anser att de har patent på miljö- och klimatpolitik, och de driver klimatpolitiken isolerat från andra områden. Det håller inte, men MP har nästan alltid varit Vänsterpartiets allierade och jag vill gärna gå hand i hand med dem för vi har mäktiga motståndare. Men det var han som började! säger Jens Holm med ett skratt, och konstaterar att det är dags för påtår. 

Om man ska försöka se något positivt med pandemin och invasionen, så är det att ­svångremspolitiken är på väg ut och att klimatomställningen kan få en skjuts. Håller du med om det?

– Pandemin tog död på åtstramningspolitiken, det är otroligt viktigt, eftersom åtstramning ökar klyftorna i samhället och stora kriser kräver stor samhällelig mobilisering. Då kan man inte vara bunden av ett finanspolitiskt ramverk som stryper mobiliseringsförmågan.

– Mycket talar för att klimatomställningen kan snabbas på nu, men kriget i sig innebär att utsläppen ökar. Inget är så klimatvidrigt som ett krig. Men på sikt tror jag att det blir en stor mobilisering och att alla förstår att vi måste bli kvitt fossila energikällor. 

”Stoppa det här kriget”

Under samtalet återkommer Jens Holm flera gånger till att det behövs systemskiften. För klimatet, mot marknadsskolan, i skogspolitiken och inom livsmedelsförsörjningen, men några veckor efter Rysslands attack är det ändå kriget som upptar större delen av medvetandet. När intervjun är över är det kriget som kommer upp igen.

– Jag känner så starkt att det är min plikt att göra allt jag kan för att stoppa det här kriget. Häromdagen såg jag att Polens, Sloveniens och Slovakiens premiärministrar tog tåget till Ukraina, det tycker jag var en fin gest. Tänk om vi riksdagspolitiker skulle göra samma sak, åka tåg dit och visa att vi hänger ihop, ett sorts moraliskt motstånd. Naivt kanske, och troligen inte så effektivt, vi kanske bara skulle vara i vägen, men det är en tanke jag när, förstår du vad jag menar?

Om vi ser framåt, när kriget är över, vilka förändringar ser du då?

– Det här är spiken i kistan för Ryssland som imperium. När Putin förlorat kriget kommer Ryssland ha gigantiska ekonomiska problem och vara isolerat från omvärlden. Då kommer något nytt att behövas.

– När Stalin dog 1953, genast dagen efter vidtog en öppenhetspolitik, lagar upphävdes, politiska fångar släpptes. Sen blev inte Sovjetunionen någon demokrati, men Stalinväldet var ett skräckvälde och allt släppte efter hans död. Det var som att hans innersta krets bara väntade på att han skulle dö. Jag tror det är samma sak med Putin. Efter kriget och efter Putin tror jag att vi kommer att få se ett nytt Ryssland, en nyorientering och en positiv utveckling.

Låt oss hoppas det.

– Ja, vi får hoppas det.