– Jag hade varit i Italien med min familj och inte riktigt förstått den här känslan som fanns bland människor hemma i Sverige till följd av den intensiva torkan och skogsbränderna, att något grundläggande hade rubbats, säger Björn Wiman.
Den sönderbrända björken som stod död mitt under sommaren blev hans ”tipping point”.
– Den stod där helt färglös och marken under den var full av förbrända löv. Det var en väldigt konkret situation, men jag drabbades rent existentiellt kan man nog säga.
Ger ut en bok om klimatet
Klimathotet, som Björn Wiman skrivit om sporadiskt i sina söndagskrönikor under flera års tid, trängde sig på och blev personligt fattbart på en helt ny nivå.
Inom kort ges ett antal av hans texter, som berör just detta ämne, ut i boken ”Sent på jorden – 33 tankar om världens största nyhet”. Dagens ETC träffar honom i hans av reportageböcker och biografier fullbelamrade kontor inne i DN-huset.
– Responsen från DN:s läsare var väldigt stark när jag började skriva om det här mer på allvar. Det fanns verkligen ett gensvar, säger Björn Wiman.
Klimatkrisen – existentiell fråga
Den röda tråd som löper genom Björn Wimans klimattexter kretsar kring hur vi som människor ska ta oss an och förstå oss på det överhängande klimathotet som vi alla har ställts inför.
– Om man går in i den här frågan på djupet, utan skygglappar, är det ganska omtumlande därför att det blir så existentiellt. Man börjar se verkligheten och sitt eget liv på ett annat sätt än tidigare. Man får som en skärva i ögat som inte går att få ur.
Björn Wiman drar en parallell till 88-öresrevyn av Hasse och Tage i vilken de reflekterar kring om det kommer att finnas några jobb i framtiden, om det kommer att finnas pengar och om deras barn kommer att kunna få ta sig ett enkelt glas öl.
– Men om du sätter klimatkrisen i relation till det som tidigare generationer har oroat sig för så var deras bekymmer på marginalen.
Frustrerad över perspektivet
Med utgångspunkt i klimatfrågans alarmerande allvar blir Björn Wiman ofta frustrerad över perspektivet i medierna och den offentliga debatten.
– När jag läser igenom de här texterna så ser jag själv att en genomgående röd tråd ligger i att understryka att frågan inte handlar om någon slags naturmystik eller tro på jorden som en gudomlighet. Klimatfrågan handlar faktiskt om något så konkret och påtagligt som mänskliga rättigheter, om jämlikhet och solidaritet med världens fattiga, vilka såklart är de som kommer att drabbas hårdast av den globala uppvärmningen.
Ett par veckor innan intervjutillfället deltog Björn Wiman på en konferens arrangerad av UNHCR Sverige. Debatten skulle handla om flyktingsituationen i världen, men kom till stor del att kretsa kring klimatkrisen, berättar han.
– Insikten börjar växa fram om att det inte går att diskutera frågan om migration utan att diskutera klimatfrågan. Den debatt vi har idag om migration och invandring, den är ju löjeväckande i förhållande till de folkförflyttningar vi kan räkna med om vi inte lyckas stoppa den globala uppvärmningen på ett rimligt sätt.
Paradoxalt nog är det de högernationalistiska och isolationistiska krafterna i världen som är motståndare till klimatomställningen.
– Som den amerikanske förintelsehistorikern Christopher Browning säger: Det finns ingen mur som är hög nog för att kunna hindra den kraft som kommer att uppstå i de här folkförflyttningarna. Därför att människor kommer att flytta på sig när de inte längre har drägliga livsvillkor, så är det bara.
Svenska medier för slappa
Generellt sett anser han att medierna är alldeles för slappa i sin klimatbevakning. Detta eftersom allt för mycket fokus läggs på hur individen genom små livsstilsval ska kunna ”lindra sin klimatångest”.
– Det dyker ofta upp nästan parodiska skräckexempel på det här. Ett sådant är det som SVT gjorde nu häromdagen i sitt morgonprogram. De hade ett inslag om hur du bör hantera din klimatångest på höstlovet om du ändå vill flyga utomlands. De satt där i tv och gav råd om att du inte bör ha så tung packning med dig på planet och att du inte bör konsumera plastartiklar på destinationsorten. Jag menar, det kan man skratta åt. Men det är faktiskt även ett av grundproblemen. Hur vi väljer att hantera det här.
Hopp och mening
Trots allt är Björn Wiman hoppfull.
– Det som måste till är såklart att frågan avprivatiseras och att man går på producenterna, alltså fossilindustrin, eftersom det är de som tjänar pengar på uppvärmningen. Samtidigt är klimatfrågan speciell på så vis att även individen måste göra sitt yttersta, säger han.
– Men apropå hopp så vill jag gärna citera Antonio Gramsci (italiensk marxistisk filosof och politiker, reds.anm). Han hade en tanke om att man kan vara djupt pessimistisk i förnuftet, men att man måste vara optimist i viljan. Annars kan man lika gärna lägga sig ned och dö!
