2021 är året då FN utlyst en “kod röd för mänskligheten” och extremväder följt på varandra med stora mänskliga och monetära kostnader. För USA är 2021 på god väg att gå om förra årets rekordsiffror och bli det kostsammaste året hittills. Enligt en ny rapport från den amerikanska myndigheten National Oceanic and Atmospheric Administration har landet under de tre första kvartalen haft 18 enskilda väderhändelser som gett skador för minst en miljard dollar. Frekvensen ökar och ger allt mindre tid till återhämtning. I väst har man genomlidit torka och skogsbränder, i syd köldknäppar, i öster orkaner och mitt i landet aldrig tidigare upplevda översvämningar. Orkanen Ida i september utmärker sig som årets allvarligaste enskilda händelse.
Undervisar i katastrofhantering
Samantha Montano har doktorerat i förebyggande och lindrande av katastrofsituationer, och undervisar nu i ämnet vid Massachusetts Maritime Academy i Cape Cod på USA:s ostkust. Vi träffas på ett fredagssömnigt campusområde vid vattnet – en lämplig plats att studera extremväder.
– Vi upplever redan klimatförändringarnas konsekvenser och måste anpassa oss till dem. Mina bästa dagar tror jag att vi kan komma samman och vända situationen. Andra dagar är jag mer pessimistisk, när det inte ser ut som att världens ledare förstår eller har mod att göra de förändringar som behövs, säger hon.
Samantha Montano kallar själv sitt ämne disasterology. Det är också namnet på hennes nyutkomna bok med inslag av självbiografi, historik och framtidsutsikter för samhällets beredskap, framförallt på klimatkrisens område. Här kommer flera forskningsdiscipliner samman – ingenjörskonst, sociologi, psykologi och ekonomi.
Missvisande begrepp
Katastroferna har funnits i Samantha Montanos liv sedan skoltiden. Hon växte upp i den nordostliga delstaten Maine, och minns att budskapet från samhället var att om man bara skötte återvinning av sopor och cyklade istället för att köra bil, så hade man dragit sitt strå till stacken. Som sextonåring åkte hon till New Orleans strax efter orkanen Katrina som översvämmat 80 procent av staden och orsakat 1 200 människors död. Hon slogs av den fysiska och politiska omfattningen av katastrofen och insåg att problemen var bortom personligt ansvar. Hon kom att återvända för att ta en kandidatexamen i psykologi och samtidigt frivilligarbeta. Under tiden drabbades kusten av BP:s oljekatastrof, och hon hjälpte till att organisera praktiskt arbete och protester. Senare gick flyttlasset till Missouri efter att en kraftig tornado drabbat Mellanvästern.
– Jag åkte från katastrof till katastrof tills jag började forska i ämnet.
Samantha Montano ser begreppet naturkatastrof som missvisande, som vore det något människor inte har något inflytande över. Hon poängterar att en orkan i sig inte är en katastrof, det är först när naturens krafter möter den mänskliga världen det kan bli en. Där spelar demografi och sociologi in. När Katrina slog till i New Orleans, drabbades Ninth Ward, ett område med övervägande afrikansk-amerikansk befolkning, hårdast.
– Det var mänskliga beslut som ledde till att fördämningarna brast, säger Samantha.
Ojämlik rapportering
Ett angränsande problem är ojämlik rapportering om katastrofer. Som exempel tar hon orkanerna Maria, Irma och Harvey, som alla inträffade inom två månader år 2017.
– Från Texas såg vi nyheter om Harvey dag och natt i alla stora TV-kanaler. Samma sak med Irma i Florida. Men Maria som drabbade Puerto Rico fick bara hälften så mycket sändningstid, trots att den var mest ödeläggande, säger Samantha och pekar på hur den mer omfattande rapporteringen gjorde att Texas och Florida fick mycket större resurser från frivilliga trots att behovet i Puerto Rico var enormt mycket större. Media spelar roll i krisernas hela livscykler. Där debatteras hur katastrofer kan förebyggas och mildras, och där förmedlas nyheter från själva händelsen. Inte minst kan ansvar utkrävas efteråt, men i det läget menar Samantha att samhällen ofta lämnas i sticket.
– Förr hade vi lokalredaktioner redo att täcka återuppbyggnaden och hålla människor informerade om vad de styrande gör. Nu är resurserna så små att de inte kan göra den ansvarsutkrävande journalistik som behövs.
”Inget populärt ämne”
Hon upplever ett nästan obefintligt intresse från lagstiftare inför reformer på krishanteringens område.
– Det är inget populärt ämne. Det är något som förknippas med en stor prislapp och som ingen vill vara inblandad i. Det kommer också med stora etiska frågor som man måste ta ställning till. Man känns inte ens vid att det behövs, vilket är bekymmersamt för hur klimatanpassning kan komma att se ut i framtiden.
Hon ser en parallell mellan hur man styrt in debatten på personligt ansvar när det gäller hållbarhet, och hur man nu talar om att förbereda sig för nödsituationer.
– Här måste vi göra en socioekonomisk analys. Jag kan personligen välja att bunkra upp mat och vatten i min lägenhet, för jag har pengar till det. Men många har inte det, och då är det inget val. Jag kan välja var jag bor, men andra måste bo där det finns jobb och överkomliga bostäder. Det är lätt att falla in i att döma individuella val, skylla på offren och säga att de inte förberett sig, istället för att se det som att systemet inte räcker till, vare sig det gäller klimatrisk eller katastrofrisk, på ett sätt som låter politiker och stora företag slippa undan trots att de har en mycket mer direkt roll.
För FN-mötet önskar hon att anpassning till ett förändrat klimat blir ett ämne som prioriteras.
– Det är förstås på agendan, men listan av behov är lång. Jag tycker att det minsta vi måste få se är någon sorts ansvarsmekanism som gör att rika länder hjälper andra ekonomiskt med klimatanpassning. Sedan får vi ta det därifrån.
