Bilden som tecknas av det kommersiella fisket är långt ifrån smickrande. Förutom att fiska ut och skräpa ner haven, rubba de marina ekosystemen samt försämra våra chanser att överleva klimathotet använder sig industrin av hänsynslösa metoder som går på tvärs med allt vad djurvälfärd och mänskliga rättigheter heter. Frågan som allt kokar ner till är om det överhuvudtaget finns något hållbart fiske?

Rört upp känslor

2007, då journalisten Isabella Lövin debuterade med boken ”Tyst hav – jakten på den sista matfisken”, fanns fiskeindustrins negativa effekter knappt på den politiska agendan. Inom framförallt EU har det sedan dess hänt saker – men globalt sett är problemen ännu till stora delar olösta. Isabella Lövin, som har sett ”Seaspiracy”, konstaterar att ämnet tyvärr är lika aktuellt och sorgligt som när hon skev sin bok för 14 år sedan.

– Det är en oerhört dramatiskt minskning av många viktiga bestånd och utfiskningen är fortfarande ett jättestort problem. Därför är det bra att de här frågorna återigen lyfts. Filmen kan bli en väckarklocka som skapar ökad medvetenhet och ett politiskt tryck, säger den före detta klimatministern tillika gröna språkröret.

”Seaspiracy” har sedan den gick live på Netflix setts av hundratusentals människor världen över. Flera kändisar, däribland den kanadensiska rockartisten Bryan Adams, har rekommenderat filmen och på sociala medier vittnar många om hur den fått dem att börjat tänka om kring sin matkonsumtion. Samtidigt har den mött kritik för brister i faktakoll och argumentation.

Ett av budskapen i dokumentären, vars skapare också ligger bakom den uppmärksammade ”Cowspiracy” från 2014, är att det inte finns någon annan lösning än att människor helt slutar konsumera fisk. Isabella Lövin tycker att det är att gå lite väl långt.

– Jag uppfattar uppmaningen mer som en allvarlig tankeställare – att vi måste tänka efter, och framför allt ställa politiska krav. Det är inte så att allt fiske är ohållbart. Men samtidigt är det viktigt att sätta ljuset på att vi har fiskat ner majoriteten av världens bestånd till smärtgränsen och att vi därför behöver vara försiktiga med de bestånd som finns kvar, snarare än att att fiska ner dem ytterligare.

Själv har hon inte slutat äta fisk.

– Jag äter det inte särskilt ofta och mycket, och självklart aldrig rödlistade arter som tyvärr fortfarande säljs i butik. Men jag äter fisk som är miljöcertifierad.

För tuff mot miljögrupper?

Även om Isabella Lövin – som engagerat sig i vatten- och havsrelaterade frågor ända sedan hon växte upp i närheten av en industriförorenad sjö i Dalarna – känner igen det mesta av det som framkommer i dokumentären anser hon att den har en del ”skönhetsfläckar”. Precis som andra kritiker tycker hon att filmteamet oförtjänt ger sig på flera av de organisationer och certifieringar som säger sig vilja värna om ett hållbart fiske.

– I filmen framställs miljöorganisationerna som legiti­merare av en hänsynslös fiskeindustri, men de har tvärtom gjort ett oerhört stort arbete för att få transparens och skapa möjlighet att miljöcertifirea och därmed premiera mer hållbart fiske, säger hon.

– Men med det sagt så finns det också jättestora problem, inte minst i fattiga delar av världen där observatörer är känsliga för att mutas. Därför är det så viktigt att man fortsätter ha ljuset på det här och exempelvis inför kameraövervakning och noggrann teknisk kontroll över alla fartyg som befinner sig på internationellt vatten.

Kan konsumenter lita på de miljömärkningar för fisk som finns idag?

– Precis som det sägs i filmen går det inte att ge en hundraprocentig garanti att all den fisk som är märkt med någon certifiering är hållbart fiskad. Jag tycker att man skulle kunna gå ännu längre i kraven för olika certifieringar, även om man inte ska dra alla över en kam.

Kvävs i ett lastrum

En sak som ”Seaspiracy” lyckats bra med, enligt Isabella Lövin, är att lyfta fram det djuretiska perspektivet med fisket.

– Det görs väldigt sällan. Man tänker sig att fiskar är någon slags själlös, kall och slemmig mat som man kan fiska upp. Men det finns relativt mycket forskning på fiskar och precis som andra levande varelser har de smärtförnimmelser, sociala band och ett socialt liv. Fiskar förtjänar absolut att respekteras som djur, men det upplevs nästan som lite tabu eller löjligt att prata om lidande hos fiskar.

Att det finns djurskyddslagar för fiskeodlingar men inte för övrigt fiske visar på att det finns en dubbelmoral i frågan, påpekar hon.

– Man erkänner att det finns djurskyddsproblematik med fiskar när man odlar dem, men inte när man drar dem flera timmar i fisketrålar för att sedan sakta låta dem kvävas och dö i ett lastrum.

”Plastfrågan engagerar”

En skillnad jämfört med när Isabella Lövin granskade fisket i sin roll som journalist är dagens stora fokus på det marina plastavfallet. I ”Seaspiracy” lyfts frågan tillsammans med en anklagelse riktad mot miljöorganisationer för att de fokuserar för lite på det plastavfall som kommer från fiskeindustrin och för mycket på plastsugrör.

– När jag skrev ”Tyst hav” var plastfrågan överhuvudet inte något som diskuterades. Sedan har frågan väckts och blivit mer och mer synlig. Det är bra eftersom det är något som människor verkligen reagerar på, vilket leder till ett ökat engagemang för haven.

Hon säger att förlorade fiskeredskap, precis som det framställs i filmen, är ”oerhört allvarliga miljöproblem”, men att det inte betyder att plastskräp såsom sugrör och annat är ofarligt.

– Vi ser hur marina däggdjur och sjöfåglar har magarna fulla av plastskräp, så det är verkligen synliga och riktiga problem.

Isabella Lövin hoppas att även frågan om havens roll i kampen mot den globala upphettningen ska bli mer synlig i debatten – något hon bland annat arbetat för i sin tidigare politiska roll.

– Det är absolut en undanskymd fråga – tyvärr. För det är helt uppenbart så att förstör vi de marina ekosystemen, vilket vi redan delvis har gjort, så minskar vi havens förmåga att absorbera koldioxid. Haven är den största koldioxidsänka vi har och hade vi inte haft dessa hade temperaturen på jorden vid det här laget ökat med inte bara 1,5 eller tre grader, utan tiotals.