Framför henne låg utmaningen att återskapa förtroendet för ett parti som ansågs ha svikit de egna väljarna, som anklagades för att ha kompromissat bort sin själ och vara ­regeringens gröna alibi. Ingen lätt uppgift, med andra ord. 

Men det var inte då, utan knappt tio år tidigare, som Isabella Lövin hade fått sitt första stora publika genombrott i och med den flerfaldigt belönade boken ”Tyst hav – jakten på den sista matfisken.” Genom yrkeslivet har hjärtat bultat särskilt för havet och hennes oro över dess tillstånd har knappast avtagit med åren. 

Inte aktuellt med comeback

När hon nu återigen ger ut en bok, vars titel – ”Oceankänslan” – än en gång anspelar på vår blå planet, är det som att cirkeln sluts. Den politiska karriären är idag lagd på hyllan och där kommer den att förbli, säger Isabella Lövin när vi ses hemma i hennes vitmålade trävilla på Värmdö. 

– Jag har gjort mitt allra bästa i politiken, men jag känner också att det kanske inte var min främsta gren att stå i Agenda-studion och köra partiledardebatter. Och jag vill inte fortsätta göra något jag inte är bäst på, med allt som nu står på spel. Däremot tycker jag att jag har varit väldigt bra på att driva politik, säger hon där vi slagit oss ner vid köksbordet med en storslagen fönsterutsikt över Våmfjärden i Stockholms skärgård. 

I närheten av oss rör sig familjens tillsynes nyfikna katter Kaspian och Greta. Den senare, påpekar Isabella Lövin, är döpt efter Greta Garbo och inte Greta Thunberg, ”även om man skulle kunna tro det”. Hennes hittills enda möte med den världsberömda klimataktivisten är en av scenerna som skildras i den nya boken, vilken hon inte rakt av vill beskriva som en självbiografisk skildring av hennes liv i politiken även om hon delar med sig av flera, både ljusa och mörka, exempel därifrån.

Den politiska turbulensen

Mötet skedde efter att hon lyssnat på Greta Thunbergs numera världsberömda tal på klimatkonferensen i Katowice 2018. Hon letade upp den då 15-årige klimatkämpen, berömde henne för talet och avslutade med att säga att hon inte får ta ut sig utan att hon också måste vila, varpå Greta Thunberg kortfattat svarade: ”Du med”. Den stöttande repliken föll där och då i oväntat god jord. För precis som livet i havet hade Isabella Lövins energi börjat sina.

Hon befann sig i Katowice som Sveriges klimatminister och representant för ett land som politiskt befann sig mitt i en turbulent tid, för att uttrycka det milt. Den rödgröna övergångsregeringens budgetförslag hade precis kastats överbord efter att riksdagen, med hjälp av stöd från SD, istället antagit en budget framförhandlad av M och KD. Den fick stark kritik från miljöhåll, bland annat för att klimatanslagen skars ned med två miljarder kronor. Hur det här skulle påverka förhandlingarna och bilden av Sverige som ”föregångsland” var en av frågorna som oroade.

Utsattes för hot och hat

Men livet i politikens mittpunkt hade skavt också på ett mer personligt plan. Precis som många andra politiker – inte minst miljöpartister, som är överrepresenterade i Brottsförebyggande rådets statistik – hade hon drabbats av rena trakasserier och hot som också påverkat hennes familj. Därtill beskriver hon hur hon aldrig riktigt känt sig hemma i formatet för de tv-sända debatterna där det saknas utrymme för längre resonemang och analyser. Som nyblivet språkrör hade det tagit hårt att läsa kvinnliga kommentatorers omdömen av ­henne som tråkig, i avsaknad av retorisk finess och med fel smink och kläder. ”Livet i politikens strål­kastarljus är obarmhärtigt”, konstaterar hon i ett av kapitlen. 

I sina mörkaste stunder, erkänner hon, tänkte hon att det kanske var hennes fel att människor inte brydde sig om klimatet. 

– Den där värsta känslan – den handlade inte om vad jag gjorde och inte gjorde utan mer om vem jag är. Alltså det här med att gå igenom rutan och vara den rätta… det var ju inget jag kunde göra något åt, så det är klart att det var jobbigt, säger Isabella Lövin.

Både under samtalet och läsningen av boken påminns jag om den där första intervjun jag gjorde med henne i egenskap av MP-språkrör. Jag minns att pressekreteraren i efterhand ville justera ett av citaten eftersom det nya språkröret inte lät tillräckligt entusiastisk över sitt uppdrag. När vi nu möts igen känner jag mig därför tvungen att fråga om hon någon gång ångrat att hon gav sig in i den ­politiska hetluften. 

– Man kan inte ångra det man har gjort, men det man inte har gjort – det är min filosofi. Jag tycker också att det är en uppgift som alla som får den möjligheten och är ­medborgare i ett demokratiskt samhälle måste ta. Om ingen vill ta på sig den så har vi ingen ­demokrati, svarar hon.  

”Politik kan förändra”

Det leder oss in på den nya bokens huvudbudskap. För ”Oceankänslan” har trots allt ett i grunden optimistiskt budskap som Isabella Lövin hoppas ska inspirera till ett ökat demokratiskt deltagande. 

– I en tid när demokratin är på tillbakagång och väldigt ifrågasatt, särskilt hos en yngre generation, tycker jag det är oerhört viktigt att förmedla att det går att förändra med politik. Jag har själv överraskats av den insikten – att personer, partier och idéer ­faktiskt kan få genomslag och att det ­politiska hantverket fungerar. Att det är så vi kan förändra samhället. 

Från MP:s meningsmotståndare hörs ofta hånfulla kommentarer om att det partiet endast fått igenom är en bonus till elcyklar och att klimatpolitiken är ytlig och ineffektiv. Det är en både orättvis och felaktig beskrivning, enligt Isabella Lövin, som erkänner att synliggörande av hennes och MP:s politiska framgångar  – vid sidan av befrielsen i att få använda hela sin verktygslåda i berättande och tänkande – varit en av drivkrafterna till att skriva boken. ”När ingen annan berättar om det får väl jag göra det”, säger hon skämtsamt innan hon lyfter fram några av reformerna hon är extra nöjd med. 

– Vi har fått till ett helt klimatramverk med ett självständigt klimatpolitiskt råd. Vi drev igenom Klimatklivet och även Industriklivet, som påskyndat transformationen inom industrin – och som S nu försöker ta åt sig äran för. Och på EU-nivå har vi varit en blåslampa för ambitiösare klimatmål och lagstiftning. 

Spred osanningar och förvillade

Samtidigt, vilket är ett genomgående tema i boken, är det uppenbart att det som hittills gjorts i miljö- och klimatfrågorna varit långt ifrån tillräckligt. Med nuvarande utveckling rör vi oss i rask takt mot en obeboelig planet, ­enligt forskare. I ”Oceankänslan” söker hon ­svaret på varför mänskligheten fortsätter på den katastrofala kursen – trots den sedan länge kända kunskapen om vad en upphettad planet innebär för våra livsvillkor.

– Det som blivit alltmer tydligt för mig är hur starka de ekonomiska intressen som motarbetar en omställning är och har varit. Att republikaner och demokrater i USA så sent som på 80-talet var överens om att stoppa växthuseffekten är ju egentligen helt chockerande. Eller att Margret Thatcher för över 30 år sedan stod i FN och sa att vi har tre år på oss att få fram ett globalt avtal för att klara klimatkrisen.

– Det som hände därefter var att en handfull globala fossilbolag gick ihop om att pumpa in miljarder i tankesmedjor och förvillarrapporter som ifrågasätter klimatforskningen. Samtidigt förde de ut en mängd alternativa ­berättelser, som bland annat gick ut på att skylla på ­konsumenterna – att det är deras beteende och val som har styrt utvecklingen.

I ett kapitel skriver du självkritiskt om hur du på 90-talet bidrog till individfokuset när du skrev Expressen-kolumnen ”Gröna söndag”, där du delade med dig av tips på hur läsarna kunde bli mer miljövänliga. Är det fel att som individ bry sig om hur vi reser, äter och konsumerar?

– Det är klart att vi ska ändra våra beteenden. Men att bara sända ut det budskapet har gjort att många rest ragg och skapat försvarsmekanismer av typen ”Varför ska jag offra mig?”. Att jag som ung gick in i den berättelsen handlade om att det var i det närmaste otänkbart med en mer radikal omstöpning av samhället där vi exempelvis gör oss kvitt alla bensinbilar. Då var det istället lätt att tänka att ”lilla jag i alla fall måste göra så gott jag kan.” Men när man tittar närmare på hur de här teknikvalen har skett inser man bland annat att det inte alls var självklart att bilarna skulle ha bensin- och dieselmotorer. Ford hade ju planer på en elbil i början av 1900-­talet! Det är svindlande att den tekniken har funnits så länge.

Apropå transportsektorns omställning har du varit med och drivit en politisk linje som handlar om att vi ska byta ut fossila bränslen mot biobaserade från exempelvis skogen. Många miljö­organisationer och forskare varnar för att det här inte alls bidrar till minskade utsläpp på kort sikt, tvärtom, samtidigt som skogen hotas. Ser du någon anledning att ompröva din ståndpunkt i den här frågan?

– Det är jätteviktigt att ha en genomtänkt skogspolitik och MP driver absolut inte en politik för ökad avverkning, som det ser ut idag. Däremot finns det restprodukter i skogen som kan användas som biobränsle i en övergångsfas så att vi kan ha kvar de bilar som nu rullar på vägarna under hela deras livslängd. 

Så du ser ingen risk i att de statliga stöd som ska tilldeles Preems biobränsle­anläggningar bidrar till att förlänga livet på den klimatskadliga förbränningsmotorn? 

– Jag skulle inte säga att risken är jättestor, för man forskar också mycket på andra sätt att framställa bränslen för både flyg, fartyg och ­bilar. Och för privatbilismen och även den tunga trafiken står det ganska klart att en elektrifiering kommer att ske väldigt snabbt.

Ett av bokens teman är att det inte finns några tekniska eller ekonomiska hinder för att lösa klimatkrisen – utan att det är den politiska viljan som saknas. Hur mycket av den här viljan ser du i den pågående valrörelsen? 

– Det verkar som att de flesta partier låtsas som att klimatfrågan inte finns. Det är ganska skrämmande att man från vänster till höger tävlar om att sänka bensinskatten när det finns en massa andra sätt att kompensera människor på landsbygden eller de som har det sämst ställt. Om man lägger ihop helikopterpengarna till alla som har bil, elpriskompensationen och sänkningen av bensin- och dieselskatten är vi uppe i nästan lika mycket som hela den svenska miljö- och klimatbudgeten. 20 miljarder! Det trollar man fram såhär, utan några som helst analyser, säger Isabella Lövin och knäpper med fingrarna. 

– Och här har jag och andra miljöpartister suttit och slagits för att få igenom 200 miljoner här eller 400 miljoner där i olika miljö- och klimatinsatser. 

Öppnar för ny berättelse

De flesta vet vad som behöver göras, men ändå går utvecklingen för långsamt och ibland i helt fel riktning, konstaterar Isabella Lövin och många med henne. Detta, menar hon, öppnar upp för en ny berättelse om vilka vi är och vad vi är en del av. Det är också vad bokens titel anspelar på. Oceankänslan. Ett ord hon stötte på av en slump, som blev kvar i anteckningar och inte riktigt ville släppa taget om henne.

”Jag känner den när en hackspett plötsligt pipande flyger över mitt huvud med sin rödvita mage och sina mörka vingar mot den blå himlen, jag känner den när månen hänger stor och orange vid horisonten, jag känner den i kattens mjuka tass, i snökristallernas regnbågsgnister i solen, i fjärilens skönhet, i gammeltallens sega vridning för att skydda sig mot havs­vinden”, beskriver hon målande i boken. 

– Nobelpristagaren Romain Rolland, som myntade det här begreppet, beskriver en känsla av att man uppgår i något större i förhållande till naturen. Det är en känsla jag tror att många kan känna igen sig i och känna glädje i att uppleva – och därför är den också så viktig att prata om. I väst har den dominerande uppfattningen om oss själva länge varit att vi är separerade från naturen. Vi ser naturen som något vi kan exploatera och som bara är till för oss – snarare än att vi är en del av något mirakulöst. 

Hur ska oceankänslan manifesteras i politik och handling?

– Det är en bra fråga, utan ett kort svar. Men det handlar om att stå upp för värden som solidaritet och empati samtidigt som vi måste göra oss av med vissa ekonomiska intressen. Att på riktigt inse att vi ingår i en stor väv av liv och att egoism är något riktigt dåligt. Först då kan vi fördöma de länder som förstör för alla andra av egoistiska skäl. Vi har vant oss vid att betrakta destruktiva och pengastyrda handlingar som rationella, trots att det vi egentligen gör är att förstöra för oss själva. Om vi istället plockar fram den här positiva och berikande känslan av att vi är ett med naturen och allt annat levande på jorden kan vi få kraft att gemensamt bygga upp en mer hållbar värld.

Isabella Lövin om…

... det var rätt av MP att lämna regeringen:

– Jag vill inte betygsätta det. Men jag förstår verkligen att det rann över och att det i grunden var en otroligt dålig handling av C, som länge hade suttit och förhandlat med MP och regeringen om skog och strandskydd– för att sedan inte stödja den budget som skulle möjliggöra reformerna. Istället fick vi en budget med sänkt skatt på bensin och diesel. Då blir det omöjligt för ett grönt parti att fortsätta.

…bilden från 2017 där hon, omgiven av kvinnor, ses skriva under regeringens förslag till klimatlag och som hon twittrade ut kort efter att Donald Trump, omgiven av manliga rådgivare, skrivit under en kritiserad abortregel i USA:

– Det var en lyckoträff! I en tid när världen var i chock och det fanns en längtan efter något hoppfullt fick vi ut ett budskap om både en ambitiös klimatlagstiftning och en feministisk regering. Det var fantastiskt kul att den fick ett sådant enormt genomslag. När jag reste runt till olika internationella möten, särskilt i USA, togs jag nästan emot som en rockstjärna.

…tillståndet för världens hav:

– Det är otroligt allvarligt. Det är som någon forskare uttryckte det; att om vi ser till alla de åkommor som våra hav redan har som följd av övergödning, döda bottnar, överfiske, kemikalieföroreningar, plastskräp och invasion av främmande arter – och sedan lägger på klimatpåverkan med varmare vatten, ändrade havsströmmar och försurning. Då är det ­ungefär som att jämföra med någon som har en massa underliggande sjukdomar och får covid.