Insidan ut i kampen mot en rasande klimatkris

Aktivisterna har samlats på Nobels väg i Solna för att avkräva Folkhälsomyndigheten en radikalare klimatagenda. Det är Rebellmammorna som tillsammans med Scientist rebellion och Myndighetsupproret organiserar protesten.

Katarina Nywall, som deltar i aktionen, beskriver sitt klimatpolitiska uppvaknande som en effekt av värmeböljan 2018. 

– Vi körde genom Dalarna den sommaren och kryssade oss fram mellan skogsbränder. Då blev jag påmind om att klimatkrisen är på riktigt och händer nu. Sedan började jag läsa på och engagera mig mer och mer, säger hon. 

Tillsammans med Mona Windh håller hon i en banderoll med texten ”Rebellmammorna gör uppror”.

Vi vill nå ut på ett annat sätt, där det inte går att avfärda oss genom att bli förbannad på vår metod.

Att organisera sig i rollen som mamma är i ett historiskt perspektiv inte unikt. När Rebellmammorna gick samman inspirerades de bland annat av Madres de la Plaza de Mayo, en argentinsk organisation som bildades 1977 och består av mödrar som kämpar för att återförenas med de barn som fördes bort under militärdiktaturen 1976–1983. Rebellmammorna motiveras på ett liknande sätt.

– Vi är oroliga över våra barns framtid, sammanfattar Katarina Nywall.

Känslomässig störning 

Sara Nilsson Lööv, som annars arbetar som psykolog, är initiativtagare till Rebell-mammorna. Dagens ETC träffar henne några dagar innan -aktionen för ett samtal om känslor och klimataktivism. Hon berättar att gruppen -använder en metod de kallar för ”känslomässig störning”. 

– I andra delar av klimatrörelsen stör man i offentligheten genom att exempelvis hindra framkomligheten. Vi vill nå ut på ett annat sätt, där det inte går att avfärda oss genom att bli förbannad på vår metod. Därför tar vi plats på gågator och torg, och det går alltid att ta sig runt oss. Vi sitter där, och vi spelar musik och håller tal. 

Det här, förklarar Sara Nilsson Lööv, ska hjälpa såväl Rebellmammorna som förbipasserande att få kontakt med sina klimatrelaterade känslor. Hon tror att det är viktigt att ta plats i offentligheten med sådant som annars brukar inordnas i den privata sfären. 

– Det gör klimatkrisen mer ”på riktigt”, inte något som gäller någon annan långt bort. 

Men det är inte helt och hållet ett val, fortsätter hon, och påpekar att det är politikers oförmåga att svara an på klimatkrisen som tvingar mammorna att ge sig ut på gatorna.

– En stor del av min föräldraroll handlar om att skapa ett säkert sammanhang för mina barn, och det är helt beroende av hur vi som mänsklighet tar oss an klimatkrisen. Då blir det privata politiskt – eller det politiska privat.

Omtvistat hopp

Carl Cassegård är sociolog vid Göteborgs universitet och expert på sociala rörelser. Han berättar att delar av klimatrörelsen tidvis har försökt att undvika en alltför apokalyptisk retorik. Efter det svaga resultatet vid klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 spred sig en känsla av uppgivenhet. 

– Luften gick ur klimatrörelsen. Men många tyckte att besvikelsen måste hållas undan offentligheten. Åren innan Parisavtalet kom till 2015 försökte man istället kommunicera något positivt.

Frågan om hopp i klimatsammanhang är kontroversiell. Det finns psykologiska forskningsresultat som visar att människor med en optimistisk läggning tenderar att ta klimatkrisen på mindre allvar. Perifera delar av klimatrörelsen – såsom Dark mountain- och Deep adaptation-nätverken (se fakta) – anser att vi måste ge upp hoppet och vänja oss vid undergången, medan den amerikanske klimatjournalisten David Wallace-Wells förespråkar panik som motivation för klimatomställning.

Det blir ­krampaktigt att hela tiden ­hålla fast vid ett ­positivt budskap.

Även bland teoretiker är frågan omstridd. Slavoj Žižek har ofta argumenterat för att hoppet passiviserar oss. Så länge vi tror att ett visst tillstånd är möjligt, så smiter vi från ansvaret att själva förverkliga det. Istället måste vi inse att ljuset i slutet av tunneln är ett tåg, som kommer rakt emot oss. Först då kan vi på allvar åstadkomma något, menar den slovenske filosofen. 

Aktivt hopp

– Jag tror att rörelser som helt avvisar argument i stil med Slavoj Žižeks skjuter sig i foten. Det blir krampaktigt att hela tiden hålla fast vid ett positivt budskap, säger Carl Cassegård. 

Men han vill också nyansera bilden. Han hänvisar till tänkaren och ekoaktivisten Joanna Macy, som skiljer mellan aktivt och passivt hopp. En person med den passiva varianten skjuter på handlandet i en önskan att andra ska lösa problemet. Aktivt hopp, däremot, handlar om att själv agera. Då kommer hoppet som en effekt av handlingen. 

Vi är inte bara en grupp sörjande mammor, utan också ett gäng mammor som är jävligt förbannade.

Sara Nilsson Lööv berättar att det är just detta som händer många som deltar i Rebellmammornas aktioner. 

– Det finns inga garantier för att vår aktivism leder till förändring. Men att agera tillsammans med andra föder hopp oavsett – också om mänskligheten. Annars kanske man känner hopplöshet inte bara inför klimatkrisen, utan generellt vad gäller människors förmåga att agera, säger hon.

Rebellmammornas aktioner tycks fungera terapeutiskt, enligt vittnesmål från flera deltagare. 

– Många talar om en känsla av lättnad, att för en stund få släppa fram allt man känner, och göra det tillsammans med andra – och att dessutom göra det för att skapa förändring, säger Sara Nilsson Lööv.

Kollektiv sorgeprocess

Människor som lider av klimatångest när de sitter hemma får under aktionerna en möjlighet att uppleva känslorna, fast utan ångest, säger Sara Nilsson Lööv. Hon exemplifierar med en person som initialt var väldigt nervös inför att delta. Personen i fråga var högst medveten om sin egen kognitiva dissonans, men hade aldrig tillåtit sig att känna tidigare. 

– Under aktionen grät hon floder. Sedan var hon stolt över sig själv och tyckte att det kändes förlösande. Efter aktionen upplevde hon det som mindre skrämmande att vara i kontakt med klimatkänslorna. Behovet av att distrahera sig hade minskat.

I tron att de ska gå sönder är det många som är rädda för att känna efter, tror Sara Nilsson Lööv. Men ofta, menar hon, leder det tvärt om till handlingskraft att vända insidan ut – så länge det sker i ett stöttande sammanhang. 

Förhoppningen är dessutom att det känslomässiga uttrycket får publiken att känna sig tilltalad på ett mer direkt sätt. För det är trots allt inte enbart en terapeutisk verkan som Rebellmammorna är ute efter:

– Vi är inte bara en grupp sörjande mammor, utan också ett gäng mammor som är jävligt förbannade, och som ryter ifrån.

Hämmad vrede 

Ilskan utgör en mina i fältet av strategiska diskussioner kring klimataktivism. I ett försök att tilltala en bredare allmänhet har delar av klimatrörelsen undvikit att kommunicera med vrede. Nödvändigheten av sådana överväganden beror inte minst på hur känslan tas emot i majoritetssamhället.

– Vreden associeras med extremism och till och med terrorism idag, säger Åsa Wettergren, emotionssociolog vid Göteborgs universitet.

– Så har det inte alltid varit. Politiska rörelser vid början av 1900-talet, som suffragettrörelsen och arbetarrörelsen, var väldigt arga. 

På den tiden fanns en större acceptans för att vara arg, säger hon. Att det är annorlunda idag beror bland annat på fler sfärer har kommersialiserats – inte minst vad gäller det inre livet. 

– Vi har blivit väldigt skickliga på att hantera mellanmänskliga relationer på ett sätt som är gynnsamt för kapitalistiskt utbyte. Man måste vara trevlig, tillmötesgående och social. Enda gången det anses legitimt med vrede är bland manliga överordnade. 

Kallsinniga klimattoppmöten

I samband med sin forskning har Åsa Wettergren besökt flera av FN:s klimattoppmöten. Hon beskriver dem som extremt byråkratiserade och rationaliserade. 

– Där förekommer knappt några synbara känslor alls. Om någon höjer rösten lite i en förhandling så riskerar det att uppfattas som väldigt argt. 

Hon berättar om SDG7 Youth constituency, en internationell ungdomsorganisation som lobbar för förnybar energi. De har försökt att förmedla både sin och andras vrede vid Cop-mötena, något som har mötts med motvilja. 

– De har varit extremt hårt hållna. Om de på något sätt skulle avbryta, störa eller uttrycka någon form av aggressivitet, så hotar en indragning av deras passerkort. Och när de ändå har uttryckt känslor så blir de förminskade för att de är unga.

Vrede och rättvisa

Efter många år av hämmad politisk vrede märker Åsa Wettergren en förändring i samhällsklimatet. 

Hon uppfattar att ilskan tar allt större plats, inte minst inom högerpopulismen. Men den blir också vanligare bland progressiva krafter. 

– I det globala Syd finns en rörelsekultur där klimataktivister kan visa desperation och ilska mer än de gör i det globala Nord, berättar Carl Cassegård.

– Klimaträttviserörelsen influeras av detta. Genom den har känslor som ilska fått större plats, även i väst.

”Är min medicin”

I Folkhälsomyndighetens matsal avslutar tjänstemännen sin lunchrast medan Rebellmammorna sjunger utanför. Tårarna forsar ned för kinderna på en av mammorna. Hon heter Terese Nilsson, och arbetar som läkare i Falun.

– Jag blir ledsen av att stå här och visa upp forskningsrapport på forskningsrapport. Vi vet vad vi kan göra, och ändå agerar vi inte, säger hon. 

Samtidigt som hon upplever frustration säger Terese Nilsson att hon blir stärkt av att engagera sig politiskt.

– Här träffar jag andra likasinnade som agerar. Det är min medicin.