Mitt svar är ingen av ovanstående. Det är nästan ofattbart, men jag tror att klimatsammanbrott hamnar på tredje plats, efter två frågor som bara får en bråkdel så mycket uppmärksamhet.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag vill inte nedvärdera den fara som den globala uppvärmningen innebär – tvärtom, den utgör ett existentiellt hot. Det är helt enkelt så att jag har kommit att inse att två andra frågor har så enorma och direkta konsekvenser att de till och med puttar ner den svåra uppvärmningssituationen till tredje plats.

Den ena är industriellt fiske, som nu orsakar en ekologisk systemkollaps över hela den blå planeten. Den andra är jordbrukets utraderande av icke-mänskligt liv från marker.

Och kanske inte bara icke-mänskligt liv. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation har vi – om markförlusten fortsätter i samma takt, till stor del pådriven av dåliga jordbruksmetoder – bara 60 år kvar av skördar.

Och detta var innan rapporten Global Land Outlook, publicerad i september, konstaterade att produktiviteten redan minskar på 20 procent av världens åkermark.

Den påverkan som förändrade jordbruksmetoder (och utbyggnaden av odlade områden) har på djurlivet är så snabb och allvarlig att det är svårt att förstå omfattningen av det som sker.

En studie som i förra veckan publicerades i den vetenskapliga tidskriften Plos One avslöjar att flygande insekter som studerats vid naturreservat i Tyskland har minskat med 76 procent på 27 år. Den mest sannolika orsaken till detta insektageddon är att marken som omger dessa reservat har blivit ogynnsam för dem: mängden bekämpningsmedel och förstörelsen av habitat har tömt jordbruksmarken på djur.

Det är anmärkningsvärt att vi måste förlita oss på en tysk studie för att inse vad som sannolikt har skett världen över: långsiktiga kartläggningar av det här slaget existerar helt enkelt inte någon annanstans.

Denna försummelse återspeglar snedvridna prioriteringar i finansieringen av vetenskap. Det delas ut en massa anslag till forskning om hur man dödar insekter, men knappast några pengar för att ta reda på vilka konsekvenser detta dödande kan ha. I stället har arbetet överlämnats åt – som i det tyska fallet – amatörbiologer.

Men alla i min generation kan se och känna förändringen. Vi kommer ihåg de svärmar av nattfjärilar som under sommarkvällar framträdde i strålkastarljuset från våra föräldrars bilar (Michael McCarthy minns dem i sin fina bok ”Moth snowstorm”). Varje år samlade jag dussintals arter av larver och såg dem växa, förpuppas och kläckas.

I år försökte jag hitta några larver som mina barn kunde ta hand om. Jag letade hela sommaren, men förutom kålfjärilslarverna på våra broccoliplantor hittade jag inga i naturen, bara en brun björnspinnare. Ja – en larv på ett år. Jag kunde knappt tro vad jag såg, eller snarare inte såg.

Insekter är naturligtvis nödvändiga för resten av den levande världens överlevnad. När vi vet det vi nu vet är den olyckliga minskningen av insektsätande fåglar inte alls förvånande.

De flygande insekterna – inte bara bin och blomflugor, utan arter från många olika familjer – är pollinatörer och utan dem skulle en omfattande del av växtriket, både det vilda och det odlade, inte överleva. Den levande planetens under försvinner framför våra ögon.

Men, hör jag er säga, vi måste ju livnära världen. Ja, men inte på det här viset. Som en FN-rapport, publicerad i mars, förklarade: föreställningen att vi måste använda bekämpningsmedel för att livnära en växande befolkning är en myt.

En nyligen utförd studie i den vetenskapliga tidskriften Nature Plants avslöjar att de flesta jordbruken skulle öka sin produktion om de slutar använda bekämpningsmedel.

En studie i tidskriften Arthropod-Plant Interactions visar att ju mer bekämpningsmedel i gruppen neonikotinoider som användes på raps, desto mindre blev avkastningen. Varför? För att bekämpningsmedlen skadar eller dödar de pollinatörer som grödan är beroende av.

Jordbrukare och regeringar har i stor utsträckning duperats av den globala bekämpningsmedelsindustrin. Den har säkerställt att dess produkter inte reglerats ordentligt, eller ens utvärderats ordentligt under verkliga förhållanden.

Den här branschens kraftiga offensiv i media har lurat oss alla om de här produkternas användbarhet och deras påverkan på både människor och natur.

Dessa företags vinster är beroende av miljömord. Ska vi tillåta dem att hålla världen som gisslan eller inser vi att den levande världens överlevnad är viktigare än avkastningen till deras aktieägare?

För närvarande kommer aktieägarvärdet först. Och det kommer inte att ha någon betydelse när vi har förlorat de levande system som vår överlevnad är beroende av.

För att rädda oss själva och resten av den levande världen behöver vi göra följande:

1. Vi behöver ett globalt avtal som reglerar bekämpningsmedel och fråntar tillverkarna deras inflytande.

2. Vi behöver miljökonsekvensanalyser inom jordbruks- och fiskeindustrierna. Det är häpnadsväckande att dessa sektorer, som utgör de största hoten mot den levande världen, inte är föremål för sådan tillsyn.

3. Vi behöver orubbliga regler som utgår från resultaten av dessa bedömningar, och som förpliktigar dem som brukar marken att skydda och återställa ekosystemen som vi alla är beroende av.

4. Vi behöver minska mängden mark som används till jordbruk, och samtidigt upprätthålla matproduktionen. Det mest självklara sättet är att kraftigt minska vår användning av boskap: många av de grödor vi odlar och all betesmark vi använder är till för att utfodra dem.
Enligt en brittisk studie skulle alla i Storbritannien, om vi slutar använda animaliska produkter, kunna livnäras på bara tre miljoner av våra nuvarande 18,5 miljoner hektar jordbruksmark (eller på sju miljoner hektar om allt vårt jordbruk var ekologiskt). Detta skulle göra det möjligt för oss att skapa enorma fristäder för djur och skydda stora markområden: en investering mot en skräckinjagande framtid.

5. Vi bör sluta använda mark som skulle kunna användas för att odla mat till människor till att odla majs till biogas och bränsle till bilar.

Då skulle natur och människor åtminstone få visst andrum från det globala angreppet. Och, hoppas jag, en chans att överleva århundradet.