Varje morgon efter att solen gått upp beger sig Dosans småbrukare ut till oljepalmsplantagerna i Sumatras Riauprovins, och denna söndag är inget undantag. Klockan är åtta och det är redan full aktivitet bland de raka linjer av palmer som plantagerna består av, och på stigarna mellan markstyckena kör motorcyklar med stora korgar på sidorna – fulla med klasar av de värdefulla frukterna. Stigarna går längs med kanaler som har grävts ut för att kontrollera vattennivån och förhindra översvämningar, och leder sedan ut till en grusväg där män jobbar febrilt med att väga klasarna innan de lastas ombord på de väntande lastbilarna. Sedan byns småbrukare började äga sina egna plantager har lönsamheten gått spikrakt uppåt. Tio dollar är en vanlig dagslön för mellan fyra och tio timmars arbete, och det räknas som en bra lön i ett land som Indonesien, där en stor del av befolkningen lever på en eller två dollar om dagen. Förmannen- och småbrukaren Rahman (indoneser har ibland bara ett namn) som övervakar vägnings-processen berättar om det teamwork som råder på plantagerna.
– Vi skördar frukterna på markerna, och säljer dem till fabriken. Sedan delar alla småbrukarna på förtjänsten.
Eftersom plantagerna är RSPO-certifierade (Roundtable on Sustainable Palm Oil) får inga bekämpningsmedel användas, enbart gödning – subventionerad av regeringen. Tidigare använde småbrukarna olika insektsgifter som läckte ut i grundvattnet och vidare till floden där fisken dog. Det händer fortfarande, men nu är det de stora bolagen – som etablerat sig längs med floden, som står för utsläppen. Samtidigt som larmen om palmoljans negativa miljö-effekter avlöser varandra i världens medier, väger den gröna stämpeln, som Dosans småbrukare faktiskt har på sin palmolja, tungt i deras plånböcker – eftersom certifierad palmolja har ett högre marknadspris än konventionell.
– Människor här har fått ett bättre liv nu, vi kan ge våra barn bra utbildning. Vi har fått större möjligheter genom inkomsterna som palmoljan ger oss, klargör Rahman.
Många miljöorganisationer arbetar intensivt i området och försöker lyfta fram Dosan som ett exempel att följa i resten av Indonesien. 2011 samarbetade miljöorganisationen Elang med Greenpeace där organisationerna genom en workshop visade Dosans småbrukare hur dessa kan utöka skördarna av palmolja på sina befintliga marker utan att skövla nya – något som ofta sker när jordbrukare inte har tillräckliga odlingskunskaper, och i jakt på ny mark tränger allt längre in i regnskogen. Elangs grundare Riko Kurniawan ser att hans organisations hårda arbete med att undervisa människor i rätt odlingsteknik, ta fram bättre palmfrön, och använda rätt bevattningsteknik i plantagerna, börjar ge resultat.
– Nu är markerna mer produktiva – de ger dubbelt så stor skörd som tidigare, och inga bekämpningsmedel används, berättar Riko och fortsätter:
– Ingen orörd djungel huggs ner, och vi har redan börjat återplantera träd på degraderad mark intill den befintliga skogen – med träd sponsrade av regeringen.
Miljön har förändrats
Byn Dosan ligger avlägset långt ut på Riauprovinsens landsbygd, i slutet av en dammig och hålig grusväg – en avstickare från den välmående huvudvägen. Här har 260 familjer fått tre hektar mark var av regeringen genom ett småbrukarkooperativ, där lokalbefolkningen själva styr över vad de vill odla på sin mark samt på vilket sätt. Dahlan har bott i Dosan hela sitt liv, och 50-åringen är förutom själv småbrukare även kooperativets manager som leder arbetet på byns oljepalmsplantager. Dahlan berättar att mycket har hänt sedan 70-talet då det inte fanns några vägar i området, och ”alla transporter skedde på floden”. Då försörjde sig de fyrtio familjerna i Dosan på fiske i floden och på jakt i den orörda regnskogen. För tio år sedan ersattes skogen med plantager och 2009 blev byn ett småbrukarprojekt. Av den forna regnskogen återstår idag bara fyra hundra hektar, och Dahlan blickar ut över den mytomspunna Naga Sakti-sjön som breder ut sig där skogen tar vid. Han minns att han som ung fick allt han behövde från skogen.
– Miljön har förändrats helt, och jag blir ledsen när jag tänker på det. Förut fick vi arbeta hårt för att kunna överleva, vi hade ingen utbildning, och hämtade allt vi behövde i skogen; mat, mediciner och byggmaterial.
Palmoljan sägs till stora delar ligga bakom Indonesiens blomstrande ekonomi. Och precis som landets finanser har förbättrats har även Dahlans situation förändrats. Han bor sedan några år tillbaka i ett möblerat hus, och tjänar ”bra med pengar” sedan marknadspriset på oljan från ”sawit” eller oljepalmen, har gått upp med över hundra procent de senaste åren. På frågan hur han helst vill ha det – då eller nu, tvekar han med svaret.
– Nu kan vi köpa saker, vi har en bra ekonomi och livet är lättare. Jag föredrar att ha pengar, fastställer han.
Även om största delen av den ursprungliga skogen är borta så bevisar de 400 hektar som finns kvar runt Dosan att det går att skydda regnskogen och samtidigt odla marken. För att få människor i Indonesien att vilja behålla skogen intakt krävs det dock nästan alltid en möjlighet för dem att tjäna pengar på det. Och den möjligheten kan bli verklighet inom kort.
– Vi planerar att börja med ekoturism. Här ska vi bygga ett vandrarhem, säger Dahlan och pekar på en dunge intill sjön.
Illegal avverkning är ett av de största hoten mot Sumatras nationalparker och resterande skogar, men Dahlan är övertygad om att det inte kommer att drabba Dosan.
– Folk lyssnar på mig. Så länge jag lever kommer ingen hugga ner den här skogen – och jag ska se till att den bevaras även i framtiden.
Det ekonomiska undret
Den asfalterade vägen som leder till Dosan är välskött. Här i Riau-provinsen, i den norra delen av den enorma ön (större än Sverige till ytan), kantas vägen av plantager bestående av oljepalmer, gummiträd och akacia, där lastbilar fullastade med de lysande orangefärgade klasarna och timmer kör i skyttetrafik, samtidigt som grävmaskiner gröper ur stycken ur den röda jorden längs med vägen. Ingenstans syns den regnskog som för bara ett par årtionden sedan täckte största delen av Sumatra, utan istället breder ett sly- och busklandskap – där stora ormbunkar dominerar, ut sig på den degraderade marken som väntar på att återplanteras ned nya olje-palmer.
Palmolja beskylls av miljö-organisationer för att ligga bakom en av de största miljökatastroferna som just nu drabbar jorden, det är inte bara en utarmning av den rika biologiska mångfalden som Sydostasiens regnskogar kan stoltsera med, utan omvandlingen av skogsmark till plantager spär även på klimathotet – eftersom torvmarkerna binder koldioxid som annars leder till växthuseffekten. I den rådande miljödebatten beskylls ofta konsumenten för att inte handla klimatsmart – och det är kanske lätt att göra kloka val och välja bort saker som tropiska jätteräkor, men när det handlar om palmolja blir det svårare. Oljan finns nämligen i en rad produkter som matolja, tvål, glass, kex, hudkräm och schampo, och behovet ökar stadigt hos de importerande länderna, däribland Sverige – samtidigt som konsumenten sällan håller reda på om det verkligen rör sig om certifierad palmolja eller inte, eller om produkten ens innehåller oljan. Det finns än så länge bara två ekologiska olje-palmsplantager på Sumatra – den i Dosan, och en i Jambiprovinsen. Dessa är certifierade genom RSPO- och ISPO (Indonesian Sustainable Palm Oil foundation) vilket ger högre marknadspris och därmed större inkomster till småbönderna.
Pengarna styr
I horisonten syns rök från skorstenarna till det multinationella pappersmassaföretaget APP, som ligger alldeles intill Siak-floden – en vattenkälla för många människor i provinsen. Den mörka röken från skorstenarna och fabrikens grå cementsiluett hör mer hemma i Sagan om ringens Mordor-landskap än på en djungel-ö. De stora företagen som till stor del ligger bakom skövlingen av regnskogen har mycket makt i Indonesien, och det är inte ovanligt att regeringsmedlemmar har andelar i företagen – vilket gör det svårt att driva hållbart miljö-arbete, när största fokus för många inblandade ligger i hur mycket snabba pengar man kan dra in.
Miljöorganisationernas envisa kamp fortsätter emellertid och projektet i Dosan ska i framtiden även innefatta utsläppsrätter. Lokalbefolkningen ska snart kompenseras för att de bevarar regnskogen och därmed binder koldioxid till marken, och inte eldar på växthuseffekten – ett system som hittills enbart innefattat de stora oljepalms- och trämassaföretagen.
– Det är viktigt att pengarna kommer byborna till godo, i
slutändan måste de bli kompenserade för att inte hugga ner skogen, avslutar Elangs grundare Riko Kurniawan.
