– Ränderna går inte ur en gammal tiger, blir svaret.
I april ges Bill McKibbens nya bok ”Falter” ut. Det är en dyster genomgång av sakernas tillstånd. Det finns helt enkelt inte mycket hopp kvar för att vi ska lyckas rädda vår planet, anser han.
– Jag är journalist i grunden och min roll är att säga sanningen. Det är en öppen fråga om mänskligheten och jorden kommer att klara sig.
”Det perfekta jobbet”
Bill McKibbens miljö- och klimatengagemang sträcker sig långt tillbaka i tiden.
Efter att ha gått ut Harvard där han var redaktör för skoltidningen The Harvard Crimson fick han år 1982 jobb på den legendariska tidskriften The New Yorker. Han var redaktionens yngste reporter och skrev deras Talk of The Town-artiklar, vilket betydde att han åkte runt i New York City och skrev spännande historier om okända personer.
– Det var det perfekta jobbet. Om det inte var så att vår planet håller på att gå under skulle jag vilja ha det jobbet än, säger han.
Efter några år som anställd på The New Yorker fick Bill uppdraget att skriva en lång artikel om varifrån allt i hans hem kom ifrån. Under ett år jobbade han med artikeln. Han åkte till Alaska där el genererades i stora vattenkraftverk, han var nere i Brasilien där ConEdison utvann olja och han var ute på pråmar som dumpade avfall i havet.
– Jag växte upp i en förort. Städer är ett sätt att gömma var allting kommer ifrån. Du vet bara att vatten kommer ur kranen och mat ur kylen. Att under ett år med egna ögon se den fysiska sidan av New York, var allting kom ifrån på riktigt, förberedde mig väl för att läsa de tidiga rapporterna om klimatförändringar som började komma. Jag hade fått en väldigt påtaglig förståelse för systemens ömtåligheten. Jag började utveckla ett ekologiskt samvete, säger Bill McKibben.
Kultförklarad bok
På 80-talets mitt började han att jobba på sin numera kultförklarade bok ”The End of Nature”, en av världens första populära böcker om klimatförändringar, stigande temperaturer, människans roll i förloppet och vilka konsekvenser som skulle följa.
– Jag såg på temat från början med en journalists ögon: ”Det här är en väldigt bra historia som ingen annan har täckt”. Men under arbetet med boken förändrades jag. Det stod klart för mig att det inte bara var den största historien just nu, utan det var det största och läskigaste som hänt på vår planet under mänsklighetens hela tid på jorden och vi måste klura ut hur vi ska stoppa det!
När Bill McKibben var klar med boken insåg han att han inte var en objektiv journalist längre. Men han fortsatte att skriva. Som intellektuell och skribent var mer information lösningen, tänkte han.
– Efter många år så insåg jag att jag hade tänkt helt fel. Vi hade redan vunnit diskussionen! Men höll ändå på att förlora bråket. Som bråk ofta gör handlade det om pengar och makt. Och på andra sidan det här bråket fanns väldens rikaste och därför mest mäktiga kraft i mänsklighetens historia: den fossila bränsleindustrin. Och de brydde sig inte om att de förlorat argumentationen, de brydde sig bara om att vinna bråket.
År 2011 släppte organisationen Carbon Tracker Initiative en i miljökretsar numera smått legendarisk rapport vid namn ”Unburnable Carbon”. Ungefär ett år senare satte sig Bill McKibben ned och skrev en artikel för Rolling Stone som den 19 juli 2012 publicerades på magasinets hemsida och kom att bli en av tidskriftens mest lästa artiklar någonsin. Dess rubrik var ”Global Warming’s Terrifying New Math” och en viktig del i artikeln var baserad på rapporten som Carbon tracker släppt året innan.
– Jag jämförde bara hur mycket koldioxid som den fossila bränsleindustrin har i sin reserver med hur mycket forskarna säger att vi kan släppa ut. Och det visade sig att de har fem gånger så mycket som vi säkert kan förbränna. Det faktumet förvandlade industrin från en vanlig aktör till att bli en skurkindustri. Plötsligt är det matematiskt uppenbart att om de fullföljer sina affärsplaner så går planeten av på mitten, säger Bill McKibben.
Det blev början på divesteringsrörelsen. Tillsammans med sju studenter hade McKibben 2008 grundat organisationen 350.org. Till en början satsade de på information och utbildning. Men allt eftersom åren gick och allt mer forskning publicerades, desto mer uppenbart blev det att tiden var knapp. De behövde göra något istället för att prata. Divestering – att uppmana institutioner och organisationer att dra sina pengar ur fossila bränsleindustrin – blev svaret.
– Från början var tanken att divestering skulle underminera de fossila bränsleföretagens ställning. Vi ville beröva dem deras ”social license”. Och det har haft den effekten! Men nu har rörelsen blivit så stor att det faktiskt har fått ren finansiell effekt också. Det trodde jag aldrig, säger Bill McKibben.
”Ett ekonomiskt verktyg”
I december firade divesteringsrörelsen att över 1 000 företag, organisationer, städer, länder och så vidare har slutit upp i dess led. Ett samlat värde av cirka 74 biljoner kronor har eller ska divesteras (det vill säga så stor är den pool med pengar som företag och organisationer lovat att de inte ska investeras i fossila bränsleindustrin – det betyder inte att så mycket pengar dragits ur industrin). Irland blev förra året det första hela land att divestera och enorma pooler pengar som New York Citys pensionsfond har divesterat. Oljebolaget Shell skriver i sin årsrapport för 2017 att divestering har blivit ett konkret hot mot deras affärsplan och att företeelsen gjort det svårare att samla kapital.
– Divestering har blivit ett ekonomiskt verktyg som faktiskt fungerar. Vi har absolut inte knäckt industrin men vi har saktat ned den lite. Och varje månad vi kan hålla den tillbaka så sjunker priserna på sol- och vindenergi något lite mer.
I boken ”Falter” skriver Bill McKibben dels om den rådande miljökatastrof som vi lever mitt i. Men han går också in på vad han kallar ”det andra enorma hot mot vår civilisation och existens”, nya teknologier som artificiell intelligens och genmanipulering.
– En koppling mellan de två katastroferna är att de båda backas upp och drivs på av människor och företag med rötterna i samma ställe: ett libertarianskt fantasiland.
Finns det något hopp alls? Ja, för mänskligheten ligger det främst i två saker menar han. Dels sol- och vindenergins utveckling, som behöver backas av politiker och regeringar världen över. Möjligheten till förändring finns, säger han, det är bara viljan som saknas. Den andra faktor som hoppet ligger i?
– Icke våldsamma proteströrelser, kanske 1900-talets största uppfinning, är vårt största hopp för att konfrontera de hot som finns mot vår existens, säger Bill McKibben.
