Som världen ser ut nu känns en gemensam lösning som en utopi, men om det skulle diskuteras: hur mycket avfall är det då frågan om?
/Åsa Remper, Lerum
Svar: Hej Åsa,
Redan sedan andra halvan av 1940-talet skapades en mängd historiskt kärnavfall från det svenska kombinerade militära och civila forskningsprogrammet. Men de riktigt stora kärnavfallsvolymerna kommer från den svenska kärnkraften. Den första kärnkraftreaktorn Oskarshamn startades 1972 och fram till 1985 startades ytterligare 11 reaktorer. Vid drift av kärnkraft produceras både kortlivat lågaktivt radioaktivt driftsavfall, som är farligt i cirka 500 år, och högaktivt långlivat använt kärnbränsle som måste isoleras från människa och miljö i 100 000-tals år.
Den första svenska reaktorn stängdes av 1999 och sedan dess har ytterligare fem reaktorer tagits ur drift. Reaktorerna har börjat rivas och då skapas kortlivat radioaktivt rivningsavfall, men även en del långlivat avfall som är farligt i tusentals år (men inte är lika radioaktivt som använt kärnbränsle). Det behövs alltså tre huvudsakliga hanteringsvägar för kärnavfallet: en för kortlivat avfall, en för långlivat avfall och en särskild för använt kärnbränsle.
För det kortlivade radioaktiva driftsavfallet från kärnkraften finns det sedan 1988 ett existerande förvar som heter SFR och ligger under havet vid Forsmarks kärnkraftverk. Regeringen godkände i december 2021 att SFR byggs ut med en ny del för förvaring av kortlivat rivningsavfall. Det är även tänkt att det historiska kärnavfall som är kortlivat ska förvaras i SFR.
Regeringen godkände i slutet av januari i år ett förvar för använt kärnbränsle som också är tänkt att byggas i Forsmark. Det finns en betydande kritik mot beslutet eftersom de kopparkapslar som ska garantera säkerheten kanske inte fungerar som tänkt. För det långlivade rivningsavfallet, liksom för det långlivade historiska kärnavfallet, finns det än så länge bara en diffus plan att bygga ett förvar som ska heta SFL.
Hur stora volymer avfall är det då fråga om? Det finns snart 8 000 ton använt kärnbränsle i vattenbassänger i ett mellanlager som heter Clab vid Oskarshamns kärnkraftverk. Totalt kommer omkring 11 000 ton att ha producerats när alla de svenska reaktorerna stängts. I SFR har än så länge det deponerats 40 000 m3 kortlivat radioaktivt avfall och totalt kommer cirka 150 000 m3 kortlivat drifts- och rivningsavfall deponeras när den svenska kärnkraften är nedlagd och riven. Av det långlivade historiska och rivningsavfallet finns det nu ungefär 12 000 m3 och det kan bli totalt kring 16 000 m3 som ska hamna i SFL
Det finns även en del mycket kortlivat radioaktivt avfall som placeras i mycket enkla och tveksamma markdeponier vid kärnkraftverken (ej Barsebäck) och på Studsviksområdet. Där har ungefär 30 000 m3 avfall redan dumpats, men det är oklart hur länge den verksamheten kan få fortgå.
Jämfört med Sveriges 12 reaktorer har det funnits drygt 600 reaktorer i världen. Så enkelt uppskattat skulle de globala avfallsmängderna vara ungefär 50 gånger större jämfört med de svenska. Men eftersom kärnkraften på global nivå är mycket komplicerad – den innehåller fler militära delar och innefattar även uranbrytning och olyckor som skapar stora mängder avfall – är det svårt att ge en komplett bild av det totala kärnavfallsproblemet. Klart är dock att problemen är mycket stora och att det på de flesta ställen bara finns diffusa planer på hur kärnavfall ska omhändertas.
Bara i Sverige, Finland och Frankrike finns det långt framskridna planer på långsiktig förvaring av högaktivt avfall. I Sverige och Finland i granitberg och i Frankrike i geologiska lerlager. Fram till dess att en lösning på avfallsproblemen eventuellt kan hittas förvaras det högaktiva avfallet det runt om i världen i vattenbassänger eller i behållare.
