Fråga: Hej! Jag bär på rätt mycket oro över klimatkrisen och upplever att det är väldigt utmanande att prata med mina vänner om det. De förnekar inte att krisen existerar men oroar sig inte på samma sätt. Det blir därför ofta irriterat och dålig stämning när jag försöker prata om vad vi kan göra bättre, vilket gör att jag känner mig som en stämningsdödare. Det har också blivit en grej att jag ska ”hålla för öronen nu” när någon berättar om sin kommande resa, senaste inköp eller liknande.
Jag känner mig ofta dum eftersom det aldrig är min mening att ”skamma” någon och för att jag många gånger håller med om att det känns orimligt att ansvaret ska ligga på individen. Men jag har behov av att reflektera över min oro tillsammans med andra. Som det är nu krockar alltså två typer av oro: att vara jobbig bland mina vänner och att inte engagera mig tillräckligt för klimatet – vilket skapar ångest.
Hur kan jag tänka här? Finns det tips på strategier eller sätt att hantera både de bemötanden jag får och mina egna skuldkänslor?
/Anonym
Svar: Hej,
När du beskriver situationen där vännerna säger ”nu får du hålla för öronen” får jag en klump i magen. Det är som att du sitter bredvid en nära anhörig vid sjukbädden. Du sörjer, du oroar dig och gör det du kan för att den du bryr dig om ska må bättre. Samtidigt går dina vänner förbi, skämtar om att du sitter där, kanske sparkar till sängen eller på sin höjd ger dig tummen upp. Ingen sätter sig bredvid dig. Ingen undrar hur du mår och hur det känns. Min klump i magen får jag också för att jag vet att allt för många känner igen sig i det du beskriver. Det kan vara otroligt tungt att leva i en existentiell kris och bli bemött som att det bara är ens hobby att försöka göra något åt den.
Klimatkrisen är en stor kris och i stora kriser ska vi inte vara ensamma
Klimatkrisen är en stor kris och i stora kriser ska vi inte vara ensamma. Obehagliga känslor är en del av att leva mitt i klimatkrisen. Inga känslor är fel. Inga känslor är farliga. Men det vi ska se upp med är ensamhet och hopplöshet. Och just nu är du i sammanhang som vare sig ger dig det stöd eller den kraft till agerande som du behöver.
Du skriver med självinsikt och mod att du behöver dela dina känslor med några och att du vill göra mer för klimatet. Det här är signaler dina känslor skickar till dig som du ska vara stolt över och lyssna på. Alla våra känslor fyller nämligen en funktion. De hjälper oss att ta hand om oss själva och vår omgivning. Sorg hjälper oss att söka tröst, rädsla hjälper oss till skydd för sådant som hotar och skuld får oss att vilja ställa saker till rätta. Men ibland kan det vara svårt att låta känslorna hjälpa till när omgivningen skämtar bort dem eller bemöter dem som oviktiga.
Jag skulle råda dig att söka ett sammanhang där du kan dela dina känslor och inspireras till handling. Just nu verkar det svårt för dina vänner att ge dig detta men det finns flera miljörörelser som skriker efter att få fler personer att dela sina känslor och agera tillsammans med. Detta behöver inte betyda att du slutar träffa dina vänner. Tvärtom kommer det bli lättare att förhålla dig ödmjuk inför dina vänners engagemangsresa när du har andra som kan ge dig det stöd och den inspiration du behöver.
Så hur ska du bemöta dina vänner? Du skriver att det känns orimligt att lägga ansvaret hos individen, att du inte vill att dina vänner ska behöva känna skam. På sätt och vis har du rätt. Den enskilda individen kan inte göra allt och framför allt verkar det lönlöst att lösa krisen enbart med våra konsumentbeteenden. Samtidigt är det våra beteenden som ställt till det och nu är det våra beteenden som ska ställa saker till rätta. Men kanske är det inte primärt de beteenden vi tänker oss i första hand (som tex vad vi väljer att lägga på vår tallrik) utan mer kollektiva beteenden (som att samarbeta för att påverka själva förutsättningarna kring vilken mat som får produceras, säljas och serveras). Och här har alla ett ansvar. Ett ansvar som till exempel känslan skuld hjälper oss att ta. Skuld är varken farligt eller fel. Framför allt en känsla av kollektiv skuld – att vi tillhör en grupp som har ett ansvar att ställa saker till rätta verkar hjälpa oss att engagera oss med andra för en bättre framtid. Beroende på hur väl du känner dina vänner tänker jag att du kan berätta för dem hur du önskar att de satt där vid sjukbädden vid din sida, visa för dem hur du tar ditt ansvar och uppmuntra till kollektiva handlingar. För det är där hoppet finns. I det meningsfulla kollektiva ansvarstagandet. Och jag är säker på att dina vänner också behöver känna lite hopp i denna osäkra värld ni lever i tillsammans.
