/Kjell Andersson, Stockholm
Svar: Kärnreaktorernas radioaktiva produkter var en gång något man ville ha för kärnvapenändamål. Men sedan ett halvsekel tillbaka är de istället ett växande och allt dyrare problem. Radioaktiva ämnen som produceras i reaktorerna kan orsaka skador på många kommande generationer om avfallet inte fullständigt isoleras från människor.
I slutet på 1970-talet blev det tydligt att ytterligare reaktorer inte var lönsamma. Några hade förstått att de kunde haverera, andra sett uranbrytningens problem. Avfallets konsekvenser för kommande generationer blev moraliskt svåra att hantera. En lag stiftades som slog fast att reaktorer bara fick startas om reaktorägarna kunde visa ”hur och var avfallet kunde hanteras på ett helt säkert sätt.”
Det planerade slutförvarets skydd består av att det använda bränslet kapslas in och att kapslarna sedan placeras i berg. Trots dåtidens både dyra och ambitiösa avfallskapslar ansågs de behöva placeras i sprickfritt berg. Rörelser i berget fick ju inte skada kapslarna och radioaktiva ämnen inte föras bort av vatten när kapslarna efter en tid korroderat sönder.
När provborrningar gjordes på 1970-talet hittades bara berg med gott om sprickor. Koalitionsregeringen som då styrde landet sprack för att man inte kunde enas om ett beslut om var avfallet skulle hanteras. Den minoritetsregering som bildades av Folkpartiet försökte undkomma ansvaret genom att be Statens kärnkraftsinspektion, SKI, att avgöra om det fanns en plats med sprickfritt berg.
SKI:s expertgrupp av geologer konstaterade att man inte hittat något sådant berg. Statens kärnkraftsinspektions ledning och styrelse valde dock en annan ståndpunkt: Svaret på frågan om det fanns sprickfritt berg blev att ”betydelsen av de krav som ställs på den geologiska barriären inte bör överdrivas och att de mycket långsiktiga förloppen i berggrunden har föga praktisk betydelse om övriga barriärer fungerar tillfredställande.”
Sedan Centerpartiet lämnat regeringen kunde den folkpartistiska minoritetsregeringen med detta underlag besluta att avfallet kunde hanteras helt säkert och reaktorerna startas.
Under de år som förflutit sedan dess har konstruktionen av kapseln successivt gjorts enklare och billigare. Förr skulle bränslet förvaras i en kapsel bestående av 20 centimeter tjock koppar. Bränsleelementen skulle omslutas av bly för att dämpa strålningen och reducera radiolysen av omgivande vatten och därmed korrosionshastigheten på kopparhöljet.
Steg för steg har ambitionerna sänkts. Nu är planen att bränsleelementen placeras i gjutjärn med ett fem centimeter tjockt kopparhölje.
Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, hade en korrosionsansvarig tjänsteman som inte ansåg att konstruktionen var tillräckligt säker. Han fick flytta på sig.
När Mark- och miljödomstolen nyligen behandlade ansökan ställdes inga krav på berget, vilket betyder att vi har en situation med sänkt ambitionsnivå och inga krav på sprickfrihet.
På grund av kritik från korrosionsforskare ifrågasatte domstolen dock kapseln. Domstolen slutsats blev:
”Verksamheten är tillåtlig om Svensk Kärnbränslehantering AB redovisar underlag som visar att slutförvarsanläggningen på lång sikt uppfyller miljöbalkens krav trots de osäkerheter som kvarstår om hur kapselns skyddsförmåga påverkas av vissa korrosionsprocesser, väteförsprödning och radioaktiv strålnings inverkan på gropkorrosion, spänningskorrosion och väteförsprödning.”
Under prövningen har man intresserat sig för de kopparprov som kärnkraftbolagen sedan sekelskiftet placerat i berget nära Oskarshamn. När resultat från försökspaket, upptagna efter att domstolen avslutat sin prövning, slutligen presenterades fanns det inte med något från de mest korroderade, värmda ytorna. Några försök med joniserande strålning har inte gjorts.
Domstolen hade då redan lämnat ärendet till regeringen och regeringen lämnade frågan tillbaka till SSM.
Myndigheten har bara erhållit industrins försöksresultat gällande kopparkorrision från den kalla delen vid Oskarshamn. Den intressanta bristen på redovisning av korrosion i den uppvärmda delen hanterar man genom att skriva att ”de senast erhållna resultaten är i linje med den information som varit känd sedan tidigare faser”. Korrosionen i den uppvärmda delan av försöket – eller det som domstolen undrade om; hur korrosionen fungerar i verkligheten, med både värme och joniserande strålning – berörs inte alls.
SSM använde sedan en variant av SKI:s strategi från 1979. Istället för att svara på om kapseln är säker skriver myndigheten: ”SSM anser dock att de kvarvarande osäkerheterna är mycket små i förhållande till slutförvarets samlade skyddsförmåga.”
Nu har vi återigen en minoritetsregering. Denna gång socialdemokratisk. Den är hårt pressad av det parti som med sitt tidigare namn beslutat att förvaret var helt säkert.
Förra gången avfärdades bergets risker med att kapseln kunde fungera tillfredställande. Nu avfärdas riskerna med den, idag sämre, kapseln med att berget kan fungera som barriär.
Regeringen kan kräva att domstolens frågor undersöks och besvaras, eller följa Liberalernas linje att förvaret är helt säkert. Det blir dyrare om förvaret görs säkrare. Men värre om man först gör av med pengarna och sedan måste börja om från början för att göra det säkert.
Kommande generationer kommer att döma oss. Riskerna är kända.
Tomas Kåberger
Professor i industriell energipolicy vid Chalmers
