Jag läste i DN att många vindkraftparker hotas av konkurs. Hur kan det vara möjligt? När de väl är färdigbyggda måste de väl ha driftskostnader som är nära noll? Beror det på okunniga ägare som tecknat dåliga avtal om elproduktion? Eller hur kan det gå till?
/Göran Ågren
Svar:
Hej Göran,
Ja, DN-artikeln grundade sig på en persons generaliseringar som inte kontrollerades. Svensk vindkraft är lönsam.
Journalisten kunde ha tittat på vindkraftsbolaget Arises delårsrapport för perioden januari till september: Resultatet blev +123 miljoner kronor efter skatt. Företaget Eolus tjänade 500 miljoner kronor efter skatt. Vattenfall rapporterar för hela året vindkraftens lönsamhet (rörelseresultatet) till 6,5 miljarder kronor.
Lönsamheten gör att det beställs många nya vindkraftverk i Sverige. Bara sista kvartalet 2023 beställdes nya turbiner med en sammalagd effekt på 730 MW. Dessa verk kan producera ungefär lika mycket el som Sveriges alla elbilar konsumerar.
Ovanligt lite vind under hösten gjorde att några bolag då redovisade förlust. Under vintern har det istället blåst och priserna varit höga.
Även om driftkostnaden, som du säger, är låg kan företag som byggt vindkraftverk gå i konkurs därför att det lånat pengar och inte klarar att betala räntor och amorteringar.
Det har hänt, och då har banken sålt vindkraftverken till någon annan som drivit dem vidare.
Din andra misstanke stämmer bra. Vindkraftsbolag har förlorat pengar på dåliga avtal. De producerar kanske el i norra Sverige där de får ett lågt pris på den producerade elen, men måste köpa och leverera el i andra delar av Sverige. Bolagen kan ha produktion i norra Sverige men ha prissäkrat sig mot det högre, så kallade, systempriset.
De senaste två åren har det blivit oväntat stora skillnader mellan priserna i olika delar av Norden. Även stora elföretag, som borde vara kunniga, har förlorat pengar på det viset.
Men faktum kvarstår: Vindkraften är lönsam, och byggs så snart tillstånd getts – utan subventioner. Även havsbaserad vindkraft kan byggas om regeringen ger tillstånden.
Tomas Kåberger
Professor i industriell energipolicy vid Chalmers