Fråga: Jag förstår att många är kritiska till slutförvaret, det är jag också, men vad jag inte förstår är vad det finns för alternativ? Helst hade jag inte sett någon kärnkraft alls och ännu mindre att vi fortsätter att använda kärnkraften och generera mer avfall. Men nu är ju situationen så att vi har en mängd uttjänt radioaktivt avfall som kommer att stråla i 100 000 år. Så om vi inte lägger det i ett slutförvar djupt ner i berggrunden – vad ska vi då göra med det istället?
Vänliga hälsningar
Martin Johansson, Skara
Svar: Hej Martin!
Det finns en betydande kompetent och stark forskarkritik mot att använda koppar som kapselmaterial i det planerade kärnbränsleförvaret i Forsmark. Därför har det funnits kritik mot regeringens beslut den 27 januari att tillåta förvaret. Inkapslingen av koppar skulle kunna gå sönder på några hundratals år i stället för att hålla i över 100 000 år.
Det är en stor utmaning för mänskligheten att ta hand om ett radioaktivt avfall som måste isoleras från människa och miljö i detta tidsperspektiv. Kärnbränsleförvaret i Forsmark får inte läcka, och det ska även vara säkert mot avsiktliga eller oavsiktliga intrång från mer eller mindre kunniga framtida generationer. Det här är svårt att åstadkomma även om deponeringstunnlarna ligger på 500 meters djup. Det finns knappast någon reell möjlighet att på ett långsiktigt och entydigt sätt varna framtiden för de faror som hotar i förvaret.
Det handlar därför inte bara om att leta efter ett kapselmaterial som skulle hålla bättre än koppar. Själva konceptet har fundamentala brister vad gäller långsiktiga risker för intrång. Det gäller även de liknande koncept i andra bergarter (lera, salt, torr öken) som föreslås i andra länder.
Vad är då alternativen?
Ett förslag som har utretts sedan 1990-talet och numera anses tekniskt genomförbart är deponering i djupa borrhål. Hålen skulle vara upp till 5 kilometer djupa och avfallet placeras i de nedersta två kilometrarna. Till skillnad från den kritiserade förvarsmetoden vars säkerhet bygger på konstgjorda barriärer av koppar och lera i ett flödande grundvatten, bygger säkerheten för alternativet med djupa borrhål på att vattnet på djupet inte blandas med mer ytligt grundvatten på miljontals år. Dessutom blir risken för intrång mycket lägre.
Ett annat alternativ som diskuterats är att bestråla avfallet i en speciellt byggd anläggning för att förkorta farligheten i avfallet. Att tro att detta skulle kunna vara en del av en framtida kärnkraftvärld är dock inte seriöst. Det är redan för dyrt att bygga vanliga ”traditionella” reaktorer jämfört med förnybar energi. Att då lägga till denna så kallade ”transmutation” skulle bara göra tekniken ännu mer ekonomiskt oattraktiv. Och det behövs ändå ett förvar som är säkert i minst tusen år.
Det finns de som menar att i stället för att gräva ner avfallet så skulle det förvaras under långsiktig mänsklig övervakning. Detta brukar benämnas ”rolling stewardship”, det vill säga rullande förvaltarskap. Avfallet skulle förvaras så säkert som möjligt men ändå åtkomligt. Kunskapen om dess farlighet skulle föras vidare till framtida generationer, kanske som en del av ett kulturarv.
Förslagen ovan har olika förutsättningar beroende på hur de globala energiframtiderna utvecklar sig. Vi bör alltid förbereda för rullande förvaltning som en del av arbetet med att förstå hur vi bäst kan föra över kunskapen om det farliga avfallet till framtiden. Samtidigt bör den alternativa metoden djupa borrhål utvecklas för att visa att den kan bli säkrare och kanske även billigare än nuvarande tunnelmetod.
Och kanske, i en framtida global värld med endast förnybar energi, kan transmutation i acceleratorer med el från sol och vind av det mest långlivade avfallet bli ett sätt att slutgiltigt hantera en avslutad ”kärnteknikepok”. Det som blir kvar skulle då sänkas ner i djupa borrhål.
