Svante Axelsson vill få upp oss på cykelsadeln och börja trampa. När vi väl är igång och rullar kommer vi upptäcka att det går lättare än vi tror, skriver riksdagsledamoten Jens Holm (V) som har läst Svante Axelssons nya bok Vår tid är nu.
Svante Axelssons Vår tid är nu är en inspirerande bok om vad vi kan göra för att stoppa klimatförändringen. Axelsson är mer intresserad av vad vi kan göra här och nu än att tala om den stora systemförändring som omställningsprocessen rimligen borde medföra. Han predikar övertygande de små stegens triumfer – att AP-fonderna ska placera pengarna rätt, en grön investeringsbank, nya ägardirektiv för Vattenfall, höjda skatter på det som smutsar ned och ett avskaffande av miljöskadliga subventioner, som några exempel. Dessa relativt begränsade åtgärder på det ekonomiska området skulle tillsammans bli ett betydande steg framåt utan att människor egentligen har märkt så mycket, tror jag Axelsson tänker.
En av de största behållningarna med boken är alla de konkreta exempel på hur man gjort i andra länder och – för den delen – hur man gjort tidigare i Sverige för att hantera miljöutmaningar. Utbyggnaden av kärnkraft (visserligen inte något som Axelsson gillar) gick rekordsnabbt och efter de tio åren av kärnkraftsprogram och stora statliga garantier (inte minst från pensionsfonderna) på 1970-talet hade 60 terrawatttimmar byggts ut. På 1980-talet övergick Sverige från oljeeldad uppvärmning till en nästan helt och hållet fossilfri fjärrvärme. Detta innan någon ens börjat tala om klimatförändring i större utsträckning. EU:s glödlampsförbud har banat vägen för Led-lamporna och besparar snart Europa utsläpp på drygt 40 miljoner ton årligen. Storbritanniens statliga investeringsbank UK Green Investment Bank som sjösattes för två år sedan har redan mobiliserat miljardinvesteringar i havsbaserad vindkraft, energieffektivisering och nu senast påbörjat elektrifiering av Londons taxiflotta.
Det är inspirerande och visar att det går att vända dagens destruktiva utveckling. Desto större utmaningar, men också Intressantare, blir det att genomföra andra av Axelssons reformer. Om man vill få den offentliga sektorn att växa på bekostnad av den privata, införa kortare arbetstid och minskad konsumtion av det som är klimatskadligt, exempelvis kött (allt detta ges betydande utrymme i boken) krävs det ganska långtgående politiska beslut. Om den kanadensiska journalisten och författaren Naomi Klein med sin bok This Changes Everything talar om behovet av strukturella förändringar är Axelssons strategi att snarare tala så lite struktur/ideologi som möjligt. Axelsson vill få upp oss på cykelsadeln och börja trampa. När vi väl är igång och rullar kommer vi upptäcka att det går lättare än vi tror. Så länge vi cyklar åt rätt håll tror jag Axelsson är rätt nöjd. Och vi behöver konkreta steg i rätt riktning, men det är nog ingen dum idé att läsa både Naomi Klein och Svante Axelsson. Vi vill ju gärna ha ett hum om slutmålet också, liksom en analys av de rådande maktförhållandena.
Vår tid är nu är inspirerande och hoppingivande. Den är full av konkreta åtgärdsförslag som går att sätta i händerna på vilken riksdags- eller kommunpolitiker som helst. Svante Axelsson är både personlig och faktaspäckad på en gång. Framför allt är han övertygande och en stor pedagog. Den dag han slutar som generalsekreterare på Naturskyddsföreningen förutspår jag en kometkarriär vid vilket lärosäte som helst.
Det enda jag hakar upp mig på är de bristfälliga källhänvisningarna. Det håller inte att endast ange till exempel ”IEA” (Internationella energiorganet) eller ”Riksrevisionsverket” (som för övrigt heter Riksrevisionen) som hänvisning. När Svante
Axelsson nu har pretentionerna om att beskriva övergången till det hållbara samhället får han löpa linan ut och vara noggrannare med källorna. Som läsare vill man veta vilken rapport och gärna också på vilken sida han har hittat stöd för sina slutsatser. Då blir det lättare att själv bidra till omställningen av vårt land.
