– Gula västarna är min första erfarenhet av aktivism, konstaterar hon när vi träffas.
En ganska stor erfarenhet?
– Ja (skratt). Nästa gång får det nog bli en mindre rörelse.
Behövde resa för sin utbildning
För Ludosky började allt med en undran. Hon behövde resa mycket för sin utbildning. Det var kostsamt – och blev allt dyrare. Och nu skulle bränsleskatten höjas fram till 2022.
– Enligt regeringen skulle skatten finansiera en grön omställning. Min första fråga var: Varför ska bara dom som åker bil betala? Varför beskattas inte flyg eller rederier, som ger minst lika mycket utsläpp? Varför vidtas inga verkliga åtgärder för en grön omställning, mot de stora utsläpparna?
– Regeringen argument var att skatten ska få folk att lämna bilen hemma. Det kanske är möjligt i Paris där man kan gå eller ta metron. Men utanför Paris är man tvungen att använda bil. Det blir en bestraffning. Min andra fråga var därför: Varför utvecklar ni inte transportmedlen på landsbygden innan ni höjer bränsleskatterna? Varför satsar ni inte på tåg och bussar? Eller stöttar dom som försöker få fram biobränslen?
Förenar stad och land
Ludosky skrev ett upprop till miljödepartementet på sociala medier. Uppropet började sakta men säkert sprida sig. I september togs det upp av Paris-tidningen Le Parisien. Ludosky kontaktades av lastbilschauffören Éric Drouet.
– Drouet föreslog att vi skulle kalla till en demonstration. Han skapade ett Facebook-event och jag kontaktade media. Och voilà, det var så det började...
Är du förvånad över gensvaret?
– Över att det blev så stort – ja. Men inte över att folk var förbannade. Bränsleskatten var droppen som fick bägaren att rinna över.
Vad var det som hade fyllt bägaren?
– För många handlar det om att det är svårt att få ihop ekonomin. Saker har blivit dyrare och dyrare. Samtidigt hålls lönerna nere. Vi vill kunna leva på vår lön. Om man nu har ett jobb. Många som har deltagit i protesterna är arbetslösa. Och så finns det de som har det bättre, men som känner att politikerna inte representerar dem, som vill ha mer demokrati. Och de som brinner för miljön och vill se en rättvis omställning.
En del av er kommer från landsbygden, andra från förorterna. Går det verkligen att komma överens?
– Vi har kunnat komma överens om mycket. I grund och botten hänger de problem vi har samman. De bottnar i samma politik. Men regeringen och media har gjort sitt bästa för att splittra oss.
Är det inte ett problem att en del kanske röstar på extremhögern och andra på vänsterpartier?
– Gula västarna är en folkrörelse, inte en partipolitisk rörelse. Var och en röstar hur de vill. Men de problem vi vill lyfta är gemensamma. Lönerna handlar om medborgarna. Skatteintäkterna handlar om medborgarna. Fattigdomen handlar om medborgarna.
Vad har ni lyckats med hittills? Vad har de gula västarna betytt?
– Jag tror att det är för tidigt att säga. Men en sak har rörelsen lett till: Folk har börjat att prata med varandra och ta itu med saker tillsammans. Människor som inte pratade med varandra förut. I förorten och på landsbygden. Folk som jobbar i snabbköp och på universitet. Det har skapat mer solidaritet.
”Fortsätta vara en valrörelse”
Enligt Priscillia Ludoksy lever rörelsen i högsta grad, men den håller på att förändras.
– Vi kan inte stanna på gatan hur länge som helst. Folk har sina liv att ta hand om. Det kommer fortsätta med gatuprotester en tid till. Kanske året ut. Däremot kan vi fortsätta på andra sätt, där vi bor. En del arbetar med medborgaromröstningar. Andra med ekologiska projekt. Eller alternativa former av pengar. På det hela taget försöker man frikoppla sig från systemet. Det tar tid, men folk tar det här på allvar.
Är det inte nödvändigt att till slut bilda ett parti?
– Nej, nej, absolut inte. Det måste fortsätta att vara en folkrörelse. Varje enskild person kan gå i den riktning de vill med den gula rörelsen. Men det kommer aldrig att bli ett parti.
