Hon ska tvinga gruvjätten Rio Tinto att städa upp på paradisön

Under åren med gruvan dumpades över en miljard ton avfall som förstörde jordbruksmark och regnskog och skapade träsk fyllda av malariamyggor. Kemiska föroreningar utplånade fiskbestånd i floderna och förgiftade dricksvattnet. Brittisk-australiensiska gruvbolaget Rio Tinto, som drev gruvan genom ett dotterbolag fram till 1989, har flytt ön och aldrig städat upp.

En av dem som bor nära den nedlagda gruvan är 33-åriga Theonila Roka Matbob. Hon sitter på en pall i utomhusköket medan monsunregnet forsar ner över plåttaket. I större delen av Bougainville ärvs mark på mödernet och Theonila Roka Matbob är ägare till land som gått från mor till dotter i hundratals år. 

Men sedan 80-talet är marken till stor del förstörd av slagg från gruvan. Ändå har hon kommit lindrigt undan, längre nedströms är det värre.

– Regnsäsongerna har förändrats på senare år. Vid varje stort regn eroderas avfallshögarna och stora områden mark översvämmas med förorenad lera, säger hon.

– Vardagen är en kamp för många, med brist på odlingsmark, mat och rent vatten. 

Blodigt inbördeskrig

För att förstå hur detta kunde ske och varför Rio Tinto flydde hals över huvud krävs en kort exposé över Bougainvillekrisen, ett inbördeskrig som skördade uppemot 20 000 liv på 1990-talet, men som få i Sverige känner till.

Bougainville var en del av Australiens kolonialvälde under flera decennier. I början av 1960-talet gjordes här fynd av koppar- och guldmalm och över huvudet på Bougainvilles högljutt protesterande befolkning tecknades ett avtal om gruvdrift mellan Australien och Rio Tinto. Vid den här tiden var Australien utsatt för hårt tryck från det internationella samfundet att förbereda Papua Nya Guinea för självständighet och gruvan, som öppnade 1972, var tänkt att ge det nya landet ekonomisk stabilitet. 

Så blev det också. Efter självständigheten 1975 blev koppar och guld från Panguna en grundbult i Papua Nya Guineas statsfinanser och en kassako för Rio Tinto. På Bougainville fortsatte missnöjet att pyra, speciellt bland traditionella landägare som bara fick bråkdelar av vinsten i kompensation. 

1988 inledde en grupp landägare en sabotagekampanj mot gruvan, som några månader senare tvingades stänga. Våldet spred sig och för att rädda sin främsta intäktskälla satte Papua Nya Guinea hårt mot hårt, uppbackade av Rio Tinto och Australien. Den decennielånga Bougainvillekrisen hade inletts.

De papuanska styrkorna brände byar och torterade öbor och satte Bougainville under blockad. Men kriget utlöste även ett internt kaos där Bougainvilles gerillaarmé avrättade många öbor som misstänktes vara illojala. 

Pappa höll mig i famnen och kastade mig på en gräsmatta när de föste iväg honom.

En av dem var Theonila Roka Matbobs pappa John som torterades till döds 1993. John Roka var vad som på öarna nedvärderande brukar kallas ”redskin”, en person som invandrat från en annan del av Papua Nya Guinea. Dessutom jobbade han för gruvbolaget. 

”Det sista jag minns av honom”

Ett av Theonilas tidigaste minnen är från när fadern fördes bort.

– Beväpnade män kom till vår by. Pappa höll mig i famnen och kastade mig på en gräsmatta när de föste iväg honom. Det är det sista jag minns av honom.

För Theonila blev händelsen i vuxen ålder bränsle att inleda en politisk karriär med. Hon ville förändra Bougainville till det bättre för att hedra minnet av sin far. Även om det också innebär att hon måste sitta i samma parlament som några av de gerillaveteraner som indirekt var inblandade i pappans död.

– De traumatiska upplevelserna har gett mig styrka att använda till min fördel.

Ett sätt att göra Bougainville till en bättre plats har varit att försöka tvinga tillbaka Rio Tinto till ön för att sanera efter gruvdriften. Företaget lämnade mer eller mindre över en natt när kriget kom, efter att ha gjort vinster på uppskattningsvis två miljarder amerikanska dollar under 17 år. 2016 avyttrade Rio Tinto gruvan, utan att ha gjort något åt miljöskadorna.

– Jag ser det här som Australiens statligt sanktionerade brottslighet, säger Theonila Roka Matbob. 

– Om det inte vore för den koloniala överenskommelsen om gruvan mellan Australien och Rio Tinto hade vi sluppit allt detta lidande.

Vill undvika domstol

Sedan 2020 leder hon en grupp med 156 öbor i en process mot gruvbolaget. Den drivs via den mellanstatliga organisationen OECD, som har tagit fram riktlinjer för multinationella företag om ansvarsfullt globalt företagande. Riktlinjerna är inte bara snömos – det finns en mekanism för hantering av klagomål, stödd av OECD:s medlemsregeringar. Flera svenska organisationer, bland annat Swedwatch, har med framgång använt den här vägen i processer.

I klagomålet menar öborna att Rio Tintos underlåtenhet att städa upp är ett brott mot mänskliga rättigheter.

– Men vi vill inte att det ska bli ett rättsfall av det. I slutändan är allt vi har en enda global gemenskap som behöver lösa misstag tillsammans, även sådant som skedde under kolonialtiden. 

2021 skedde ett första genombrott. Rio Tinto gick med på att finansiera en oberoende studie av gruvdriftens påverkan.

– Jag kan inte säga att jag är 100 procent nöjd än för jag vet inte om företaget har ärliga avsikter att också finansiera saneringen. Men detta är ett bra första steg. 

Självständighet kostar pengar

Bougainvillekrisen varade ända till 1998, då parterna kom överens om att lägga ner vapnen. Nu är ögruppen på väg att bli en självständig stat (se faktaruta).

Men hur ska en ögrupp med bara 300 000 invånare och en svag ekonomi kunna klara sig på egen hand? För de flesta är svaret på den frågan Pangunagruvan. En återöppnad gruva kan ge stora intäkter, dock till priset av nya miljörisker.

Theonila Roka Matbob tillhörde länge gruvmotståndarna.

– Jag lever själv vid mark som är avfall från gruvan. Det som har varit min mödernesläkts jaktmarker sen urminnes tider är död mark idag. 

Men på senare år har hon ändå delvis svängt. 

– Frågan om gruvan är mångbottnad. För att finansiera självständigheten vill jag i första hand se en bred ekonomi som står på flera ben. När det väl finns kan gruvnäringen ändå ge ett extra tillskott, om den sköts på ett ansvarsfullt sätt.