Samtidigt som klimatförhandlingarna Cop21 inleddes i Paris förra veckan inleddes hemliga förhandlingar om ett frihandelsavtal i Genève. Enligt läckta uppgifter från Wikileaks syftar en del av det så kallade Tisaavtalet till att avreglera energimarknaden och att ”minska staternas makt över energiresurserna”.
Förslag ska ha lagts fram om bindande klausuler för att hindra enskilda länder från att tacka nej till vissa energislag, som kol och olja.
– Alla länder får införa klimatsmart lagstiftning, men att driva igenom den blir en annan fråga om de här avtalen införlivas. Det man vill åstadkomma är en maktförskjutning i alla led. I stället för att bevisbördan om diskriminering ska ligga på företagen, kommer den att förskjutas till lagstiftaren som ställer upp krav och restriktioner. På pappret finns det en rättighet för varje nation att reglera marknaden. Det finns till och med ett standardprotokoll för OECD-länderna att följa, problemet är bara att det vilar på gammal forskning, säger Carl Schlyter (MP), ordförande i EU-nämnden.
Ett annat problem menar han är tveksamheten och själva hotet om att bli stämd på miljardbelopp, som kan påverka den enskildes politiska mod, även om denne är vetenskapligt övertygad om nödvändigheten av restriktioner.
Största någonsin
I Tisa-förhandlingarna medverkar EU, USA och ytterligare 22 länder. Handelsavtalet som avser ”tjänstesektorn” skulle därmed bli det största i sitt slag någonsin.
Carl Schlyter invänder dock emot att Tisa-förhandlingarna skulle röra sig om ett frihandelsavtal.
– Det här rör sig om ett maktförskjutningsavtal. Man låtsas som att de enskilda staterna bibehåller en full frihet att lagstifta, men i praktiken erhåller storföretagen särskilda privilegier för att ifrågasätta och påverka nationell lagstiftning. Det handlar om att säkerställa den nyliberala makten och investerarnas okränkbarhet, säger han.
Måste sätta press
EU-kommissionen gör sig tveklöst skyldigt till dubbeltydiga budskap då man samtidigt stödjer Cop21-förhandlingarna i Paris om en hållbar klimatutveckling och medverkar till att driva igenom Tisaavtalet, för att begränsa nationernas möjlighet att reglera bland annat energimarknaden.
– EU har legat på USA för att häva sina exportrestriktioner av olja och skiffergas. Detta för att bredda och garantera EU:s energiförsörjningstrygghet. Nu är EU och USA ganska likvärdigt starka, tänk om det varit ett mindre land som Bolivia man pressat på det här sättet, säger Carl Schlyter.
För att stoppa denna maktförskjutning från folkvalda politiker till storföretag och investerare menar han att det nu är av yttersta vikt att folket sätter press på sina politiker.
– Folket måste tvinga sina politiker att sätta sig in i frågan om TTIP och Tisa, för att de inte ska luras till att detta enbart rör sig om frihandel. Jag tror också att så kommer ske när dessa frågor börjar debatteras offentligt, säger Carl Schlyter.
Globala konsekvenser till följd av ISDS-klausulen i handelsavtal
1. Den mexikanska delstaten Guadalcazar vägrade låta det amerikanska bolaget Metalclad bygga ut en giftig avfallsanläggning eftersom den ödelade miljön och grundvattnet. Metalclad stämde Mexiko för ”indirekt” tvångsbesittning och fick 16 miljoner dollar i skadestånd.
2. 2009 ville det spanska bolaget Abenoga öppna en avfallsfabrik i närheten av ett Unesco-märkt världsarv i Mexiko. Efter att ha nekats stämde företaget den mexikanska staten och vann ett skadestånd på 40 miljoner dollar.
3. Det nederländska investmentbolaget Saluka Investments stämde den tjeckiska staten för att den inte räddat en bank från att gå i konkurs. Den tjeckiska staten drabbades av ett skadeståndskrav på 236 miljoner dollar.
4. Det amerikanskägda bolaget Azurix fråntogs driften av kranvattnet i Buenos Aires efter att vattnet blivit odrickbart, till följd av alger. Azurix stämde den argentinska staten och vann ett skadestånd på 165 miljoner dollar.
5. Oljebolaget Oxy fick sina exploateringsrättigheter indragna i Ecuador efter att bolaget – i strid med kontraktet man undertecknat med ecuadorianska staten – sålt vidare stora delar av rättigheterna. Ecuador dömdes att betala ut 2,3 miljarder dollar i skadestånd.
