Storbritannien år 1833 eller Kambodja 2023? Miljöbeskrivningen ovan passar in i båda sammanhangen. Men medan problem med arbetsförhållanden och luftföroreningar har förbättrats avsevärt i det globala Nord de senaste 200 åren, har människor och natur aldrig exploaterats så mycket som nu i ett land som Kambodja. 

Mellan förbättringar här och försämringar där finns dessutom ett orsakssamband. Det skriver Laurie Parsons, brittisk kulturgeograf vid Royal Holloway, i boken ”Carbon colonialism: How rich countries export climate breakdown”.

– Vi har skapat ett system där vi separerar värde från avfall. Vi lämnar avfallet i det globala Syd och flyttar värdet till det globala Nord. Hur vi i väst mäter miljöpåverkan återspeglar detta helt och hållet eftersom vi inte tar hänsyn till det avfall som uppstår som en del av produktionsprocesserna, säger han till Dagens ETC.

Osynliggjorda utsläpp

En del av problemet, resonerar Laurie Parsons, är att vi mäter koldioxidutsläpp på nationell nivå. På så vis blir resultaten missvisande eftersom ekonomin till stor del är globaliserad: produktionen har sedan 1970-talet flyttats till låglöneländer i det globala Syd samtidigt som varorna främst exporteras till rika länder i det globala Nord. Därför har klimatrörelsen länge propagerat för att räkna in konsumtionsbaserade utsläpp i mätningarna. 

Varför visar rika länder inte upp de konsumtionsbaserade utsläppen?

– På grund av intressen. Det är väldigt svårt att minska utsläppen på en global nivå, och mycket lättare att helt enkelt låta bli att redovisa dem. Storbritannien är ett perfekt exempel på detta. Vi presenterar oss som världsledande på att minska utsläppen. Och om man tittar på det på produktionsbasis är det sant – främst för att vi under de senaste 50 åren har omvandlat vår ekonomi från en produktionscentrerad sådan till en tjänstebaserad. Vi tillverkar knappt något alls längre. På produktionbasis har Storbritannien minskat utsläppen med 44 procent sedan 1990. Men räknas utsläppen från importerade varor in så har de bara minskat med 15 procent. Som politisk ledare, vilka av dessa siffror kommer du att visa upp?

Korrumperade förhandlingar

Hur nationerna beräknar sina utsläpp styrs av beslut tagna på internationella toppmöten. Och i klimatsammanhang lämnar representationen på sådana möten ofta mer att önska, anser Laurie Parsons.

– Jag var på FN:s klimattoppmöte COP26 i Glasgow, och det var extremt tydligt att de globala förhandlingarna har blivit korrumperade av fossilindustrin. Hur vi redovisar vår miljöpåverkan är ingen neutral grej på ett kalkylblad – det är politik. Vi väljer vilken framtid vi vill ha genom hur vi beräknar utsläppen i nuet. Och just nu går vi i helt fel riktning. 

Den svenska Miljömålsberedningen föreslog år 2022 att Sverige, som första landet i världen, ska sätta mål att sänka de konsumtionsbaserade utsläppen. I nuläget är det oklart hur regeringen kommer att gå vidare med förslaget men experter och miljöorganisationer anser att det här innebär en unik möjlighet att bidra till en mer hållbar global utveckling. 

”Det finns inga naturliga katastrofer”

Även i förhållande till olika länders förutsättningar att skydda sig mot klimatkrisen går det att urskilja koloniala mönster. Laurie Parsons anser att resurserna är så ojämlikt fördelade att vi helt bör sluta använda ordet naturkatastrof. Det finns helt enkelt inga naturliga katastrofer, argumenterar han. För att konkretisera gör han en jämförelse mellan Nederländerna och Bangladesh, som rent typografiskt är ganska lika. Båda är lågt liggande länder med hög benägenhet för att drabbas av havsöversvämningar, högt tidvatten, stormvågor och liknande väderfenomen. 

– Under 1950-talet var Nederländerna ett väldigt rikt land, och påbörjade ett nationellt dammbyggnadsprogram som sedan dess har skyddat landet från att drabbas av några större översvämningar. Bangladesh, å andra sidan, har helt enkelt inte de resurserna. Översvämningar, stormar och torka förekommer över hela världen – men huruvida det innebär en katastrof beror på om det finns pengar för att skapa de strukturer som behövs för att hantera situationen, säger Laurie Parsons.

I en av bokens mer nedslående sektioner beskriver han en ekonomisk logik som ser ut ungefär så här: Eftersom pengar avgör hur väl vi kan anpassa oss till klimatkrisen och klimatintensiva verksamheter ofta är lönsamma, finns det ett ekonomiskt incitament att fortsätta släppa ut växthusgaser – för att sedan kunna skydda sig mot deras effekter.

– De stora ekonomierna har två val, säger han. 

– Antingen tänker vi om helt, och sänker de globala utsläppen väldigt snabbt – vilket anses svårt och riskerar att minska de rika ländernas ekonomiska dominans. Eller så intensifierar vi det system vi har och samlar alla resurser vi behöver för att skydda oss själva. Det råder ingen tvekan om att vi just nu går den andra vägen. 

Små steg i rätt riktning

Samtidigt pågår politiska förhandlingar för att komma till rätta med missförhållanden i de globala distributionskedjorna – och därmed utsläppen från importerade varor. Den 1 juni röstade Europaparlamentet igenom ett direktiv som – om det går igenom – ska göra det obligatoriskt för företag att säkerställa arbetsrätt och miljöskydd även hos underleverantörer. En liknande lag finns i Frankrike sedan 2017 och sedan några månader i Tyskland. 

– Det här förändrar hur länderna traditionellt har sett på sina ekonomier, från att tänka reglering på nationell nivå till att tänka globalt. Jag är väldigt entusiastisk över de här initiativen, även om de bara är små steg i rätt riktning. Bara tills nyligen trodde många att något sådant var omöjligt, eftersom man inte har någon rättslig befogenhet att reglera vad som händer i ett annat land. Men vi kan naturligtvis sätta villkor för vad som händer när en vara passerar vår gräns.

RÄTTELSE
I en tidigare version av den här artikeln gav vi Laurie Parsons fel titel.