Birgitta Näsman är en av initiativtagarna till marschen som ägde rum i mellandagarna.

– Vi ser att hela vår livssituation kommer drabbas. I första hand kommer vattnet att förstöras. Vi bor bredvid Näkten, som är ett vattenskyddsområde med fin vattenkvalitet. Och intill ligger Storsjön, som är den fjärde största vattentäkten i Sverige.

Utländska intressen

Området runt Storsjön har under flera år varit högintressant för företag på grund av sina mineraler. Här finns en av Sveriges största uranfyndigheter och alunskiffret i området har halter av exempelvis den eftertraktade batterimetallen vanadin. Företag från flera olika länder har fått tillstånd att undersöka brytning här, vilket fått det lokala motståndet att blossa upp. 

Alunskiffret innehåller nämligen inte bara nycklar till den gröna omställningen – utan även giftiga ämnen. Vid vittring och brytning finns stor risk att exempelvis kadmium, molybden, nickel, zink uran och bly sprids till grundvattnet. Såväl Naturskyddsföreningen som Miljöpartiet och Vänsterpartiet har i riksdagen drivit frågan om att helt förbjuda alunskifferbrytning och politikerna i områdets fyra kommuner stöttar de lokala protestinitiativen.

– Om det blir ett dagbrott i området och det kommer ett kraftigt regn så riskerar ämnen att spridas till Näkten och Storsjön, säger Birgitta Näsman.

Brännhet fråga

Protesterna runt Storsjön står långt i från ensamma. På en lång rad av platser i Sverige, från norr till söder, organiserar sig människor just nu mot gruvplaner. Lokalpolitiker från hela det politiska spektrat är en del av motståndet och känner sig överkörda. För olikt vad som gäller vid exempelvis byggandet av vindkraftverk har inte kommunerna vetorätt i gruvprocesser, bortsett från om det handlar om uranbrytning. Och just nu planeras det borrningar på många håll. 

Vid årsskiftet fanns det 812 utfärdade undersökningstillstånd i Sverige och bara under 2024 tillkom 185 nya tillstånd, visar Dagens ETC:s genomgång. På flera ställen är det mineraler som anses behövas för den gröna omställningen bolagen suktar efter, vilket gör gruvfrågan politiskt brännhet. 

Ger inte upp hoppet

70 mil norrut rinner den mäktiga Torneälven, en av Sveriges nationalälvar, längs den norrbottniska byn Vittangi. Några kilometer från byn uppströms, mellan Torneälven och Vittangiälven, vill det australiensiska bolaget Talga öppna ett gigantiskt dagbrott och bryta 100 000 grafitmalm varje år under en kvarts sekel. 

Även här har proteststormen mullrat sig allt starkare bland befolkningen och lokalpolitikerna har markerat sitt missnöje. Dels, argumenterar motståndarna, skulle en storskalig gruva störa rennäringen. Områdets dricksvatten och unika Natura 2000-klassade natur skulle också hotas. I oktober fick bolaget ja på sin ansökan hos Bergsstaten och får därmed ensamrätt att prospektera i området. Efter den regeländring som drevs igenom i somras behövs inte längre något särskilt Natura 2000-tillstånd för att fortsätta processen. Även mark- och miljödomstolen har gett dem grönt ljus.

Men Hanna Råman, en av personerna som arrangerar det lokala motståndet, har absolut inte gett upp hoppet. Hon ser inte heller frågan som avgjord.

– I mitt hjärta är det märkligt att man väljer en plats så nära både Torne älv, där vi tar vårt dricksvatten, och Vittangi-älven. Företaget hävdar att marken kommer bli grönare, mer än återställd, efter gruvans närvaro. Det går inte ens att föra en diskussion om detta. 

– Vilken plats blir renare efter en gruva? Hur seriöst är detta? Hur realistiskt?

Hanna Råman bor själv i Vittangi med två små barn. 

– Jag har börjat tänka tanken om vi ens kan bo kvar här.

Vad säger du när människor hävdar att vi behöver mineraler till den gröna omställningen?

– Hur grön är en omställning när en gruva kan planeras mitt emellan två vattendrag? Om människor och djur runt omkring inte kan dricka vattnet och äta maten från marken – vad är det gröna i det?

Långvariga protester

Det är inte bara i Norrland som gruvmotståndet växer. I området Norra kärr, strax norr om Gränna, är det så kallade sällsynta jordartsmetaller som väckt det kanadensiska prospekteringsföretagets och det svenska dotterbolagets intresse. Där planeras ett 150 meter djupt dagbrott i ett område större än 25 hektar, motsvarande 46 fotbollsplaner. Gruvplanerna i Norra kärr har rört upp starka känslor på lokal och nationell nivå under flera års tid. 

Carina Gustavsson är en central gestalt i motståndet. Framför allt är hon orolig för att dricksvattnet i närbelägna Vättern kommer att förorenas. Det är en täkt som är tänkt att försörja allt fler kommuner i framtiden. 

– I världen där man brutit den här typen av metaller tidigare ser man stora konsekvenser för bland annat vattentäkterna, säger hon.

Går att återvinna

Sällsynta jordartsmetaller är, namnet till trots, inte särskilt sällsynta, utan de återfinns på betydligt fler ställen världen över än vad man trodde från början. Men de förekommer ofta i låga halter och är svåra och dyra att utvinna. Förutom att användas i telefoner och datorer anses de viktiga för modern grön teknik, till exempel i vindkraftverk och elfordon.

Carina Gustavsson är född och uppvuxen vid Vättern och hennes släkt har bott i området och sjön har försörjt dem i flera generationer.

– Vad står på spel? Det är vad vi måste fråga oss. Vi behöver metallerna – absolut. Men de finns redan ute i samhället. De används redan och går dessutom att utvinna ur gruvavfall. Bara en knapp procent återvinns. Vi måste forska på hur vi blir bättre på att återvinna metallerna innan vi förstör naturen och vattnet.

”Kan gå till vapenindustrin”

Industriföreträdare framhåller ofta metallernas roll i den gröna omställningen. Men det finns andra användningsområden. Enligt en av världens främsta forskare på just sällsynta jordartsmettaler, Julie Klinger, professor i geografi vid Delaware-universitetet i USA, är en stor köpare av jordartsmetallerna vapenindustrin. Enligt Naturskyddsföreningen används de även i oljeraffinering. För Carina Gustavsson är detta ett viktiga argument.

– Det finns inga garantier att mineralerna går till den gröna omställningen. De kan lika gärna hamna hos vapenindustrin.

Hon ger det svensk-kanadensiska företaget som fört processen framåt underbetyg.

– Trots att processen har pågått i 15 år vet vi inte hur omgivningen skulle påverkas. Det har inte gjorts tillräckliga undersökningar. Det som företaget hittills har presenterat räcker inte. Det är skandalöst att processen får fortsätta utan att detta görs.