Här dumpas dina gamla kläder: ”Måste få ett slut”

Korlelagunen, vid vars bankar sopberget ligger, mynnar ut i Atlanten någon kilometer nedströms. Strömmarna tar med sig kläder från denna och många andra informella dumpningsplatser runtom i Accra, ut i havet. Där förorenar de ekosystem och på vissa håll runt Accra kan stränderna vara täckta av ett tjockt lager textilier. Tillsammans med plast kläggar kläderna igen dagvattensystem, vilket leder till en ökad risk för sjukdomar som kolera och malaria. De stora bylten som bildas bidrar också till stora översvämningar som Accra regelbundet drabbas av.

”Kommer mer hela tiden”

Nere vid bergets fot breder stickande och ­giftig rök från bål av elektronikskrot ut sig, som för att ytterligare understryka den postapokalyptiska stämningen. Där står Awal Mohammed, en migrantarbetare från norra Ghana som kom till Old Fadama för 12 år sedan i jakt på sysselsättning.

– På den tiden var berget inte alls så stort. Men det kommer mer kläder hela tiden, från Kantamantomarknaden, säger han.

– Någon gång måste det få ett slut.

Det finns en djupt rotad föreställning i västvärlden om att kläder skänkta genom insamlingar distribueras vidare gratis till behövande genom icke-vinstdrivande organisationer. Men i själva verket är de allra flesta aktörer på begagnatmarknaden för kläder vinstdrivande företag. Det handlar om en miljardindustri.

– Branschen är inte speciellt transparent med vad som sker med kläderna, säger Liz Ricketts, medgrundare av The Or Foundation, som kampanjar för en mer hållbar kläd­industri.

Masskonsumtionen exploderade

Handeln med begagnade kläder mellan Europa och Afrika började redan för över 70 år sedan, i en tid då västs klädkonsumtion bara var en bråkdel av vad det är idag. I länder som Ghana gjorde kolonialmaktens inflytande att västerländska kläder blev ett måste för vissa jobb, för att få tillgång till utbildning eller ens gå i kyrkan.

– På så sätt skapades ett artificiellt behov av begagnade kläder av västerländsk typ, säger Liz Ricketts.

Under de följande årtiondena exploderade masskonsumtionen som fenomen i väst­världen och klädkonsumtionen ökade stort.

– För att få människor att köpa mer och mer kläder krävs det att det finns ett sätt att bli av med det man redan har utan att känna skuld. Det var det som blev den globala second hand-klädesmarknaden, fortsätter Liz Ricketts.

Det bästa av det som idag skänks i svenska insamlingskärl eller lämnas in till olika organisationer såsom Röda korset och Myrorna säljs vidare inom landet, i second hand-­affärer, för att finansiera organisationernas verksamhet. Det rör sig om cirka en tiondel av textilierna. Resten exporteras, först till länder i Östeuropa där det sorteras i fraktioner. En del av plaggen går att sälja i östländerna men det som är av för låg kvalitet säljs vidare på den internationella marknaden och en stor del hamnar på den afrikanska kontinenten. Där är Ghana en av de vanligaste destinationerna, ett land utan ett fungerande avfallssystem för att ta hand om de miljoner plagg som inte heller här går att sälja.

Det är tidig torsdagsmorgon på Kantamantomarknaden, en knapp kilometer från klädberget. Trots att storbränder ödelagt delar är detta fortfarande en av världens största marknader för begagnade kläder. Den sysselsätter tiotusentals människor och i dess vindlande och trånga gångar finns miljoner klädesplagg och skor till försäljning. Det är en favoritdestination för många Accrabor. En majoritet av stadens och landets befolkning köper nästan enbart second hand-kläder.

Kantamantomarknaden växte fram på 1960-talet när europeiska exportörer och ghananska importörer behövde transportera containrar med klädbalar från hamnen in till stadens centrala delar där de kunde säljas till enskilda handlare.

Febril aktivitet

Så fungerar marknaden än idag. Ena halvan av marknadsplatsen är dedikerad till importörerna, den andra halvan till försäljare och den armé av skräddare, blekare, screentryckare och andra textilarbetare som lagar och förbättrar de kläder som kommer in.

Torsdagsmorgon innebär alltid att nya balar med kläder anländer från hamnen och det råder febril aktivitet på importörernas sida av marknaden. För att detta textila ekosystem ska fungera måste kläderna kunna flöda från importörer till handlare genom de många trånga gångarna och passagerna. De som sköter den uppgiften kallas kayayei, unga kvinnor som bär de stora balarna på sina huvuden. En av dem är 21-åriga Latifa Soule. Hon anlände tillsammans med sin syster till Accra för ett år sedan för att jobba som kayayei och precis som de flesta andra i skrået kommer hon från de fattiga norra delarna av landet, från staden Bolgatanga nära gränsen mot Burkina Faso.

– Hemma fanns det inga jobb men härifrån kan jag skicka hem lite pengar till min familj, åtminstone ibland, säger hon under en kort paus i torsdagsruschen.

Snabbt som en vessla kilar hon genom gångarna med balen på huvudet. Den ser enorm ut i förhållande till hennes späda kropp. Många kayayei jobbar för mycket låga löner och under hård press. Nack- och ryggskador är vanliga.

– Jag känner mig trött efter en arbetsdag. Men jag har inte fått rygg- och nackont än, som jag vet att många av de som hållit på länge har, säger hon.

– Men blir jag sjuk eller skadad så skulle jag inte ha råd att betala för vård. Då får jag sluta.

”Inte sådant som folk efterfrågar”

I ett av stånden sitter försäljaren Florence Agbeawotsia och suckar uppgivet. När hon öppnade den bal med shorts som hon just köpt för motsvarande 1 200 svenska kronor visade det sig att mycket var svårsålda plagg.

– Detta är lite av en röra. Mycket av ­shortsen i balen är för korta, en del har för stora storlekar. Det är inte sådant som folk efterfrågar, säger hon.

När försäljarna köper en bal så köper de ­något som i det globala nord ses som avfall, något som skänkts bort i ett klädinsamlingskärl eller som kasserats av modeföretag. Det de i själva verket betalar för är det arbete och den transport som förvandlat avfall till en handels­vara, på vägen från det globala nord till syd.

Vid köpet av en bal måste försäljarna också hantera en ovanlig affärsrisk. De vet nämligen inget om innehållet i balen på förhand. Har de tur så kan den innehålla några guldkorn. Har de otur, som Florence Agbeawotsia denna torsdagsmorgon, är kläderna till stor del osäljbara.

– Är det en bra bal kan jag tjäna 500 cedi (430 svenska kronor). Men business är business, ibland vinner du och ibland förlorar du, säger Florence Agbeawotsia.

Men oavsett hur bra balen är så är det alltid mycket av kläderna som hon kasserar direkt. På grund av oattraktiva modeller eller för att plaggen är trasiga och fläckiga och omöjliga att reparera utan att gå med förlust.

– Mellan 30 och 50 procent av plaggen brukar jag få kasta, säger Rubby Adade, som sitter i ståndet mittemot och säljer leggings.

Även hon fick en dålig bal vid senaste köpet. Mycket av innehållet hänger fortfarande kvar på galgarna en vecka senare.

– Det blir vinst på den balen, men bara en mycket liten vinst.

Liz Ricketts på The Or Foundation besöker marknaden i sitt jobb var och varannan dag.

– Det är min favoritplats på jorden. Kantamanto är den modell för hållbarhet som hela den globala marknaden behöver lära ifrån. Kläderna inte bara säljs här, de omarbetas och får nytt liv, säger hon.

Många hamnar i skuldfällor

Men det finns också mörka vrår i gyttret av gångar på Kantamantomarknaden. Enligt Liz Ricketts hamnar många handlare i skuldfällor då de tar lån med uppemot 35 procents ränta för att köpa en bal. Bara 20 procent av dem går i det långa loppet med vinst i detta ”textil­lotteri”.

Kantamantomarknaden sätter ljuset på något djupt ohållbart i den globala mode­industrin.

– För 20 år sedan hade balarna mycket kläder av hög kvalitet, men så är det inte längre. Balarna är fulla av fast fashion, säger Liz Ricketts.

Fast fashion är en affärsmodell som ökat stort under senare decennier och som innebär låga priser, låg kvalitet, konstanta nyheter och en hög omsättning på plaggen i affärerna. Modellen är en bidragande orsak till att den globala klädproduktionen fördubblades mellan 2000 och 2015, samtidigt som användningen av varje plagg minskade med mer än en tredjedel.

– Du har för mycket textilavfall eftersom det finns för mycket kläder globalt, inklusive här på Katamantomarknaden, säger Liz Ricketts.

– Och den lägre kvaliteten innebär att Kantamanto inte kan göra lika mycket av det som man gör bäst, återvinna och ”upcycla” kläder.

Att marknaden har förändrats kan Florence Agbeawotsia vittna om.

– Helt ärligt så var balarna bättre bara för fem år sedan, säger hon. Kvaliteten har sjunkit.

Rubby Adade håller med och tillägger att priset på en bal har stigit kraftigt. Hon slänger mycket mer av kläderna idag än när hon började för tio år sedan. Kläder som ofta hamnar på det ständigt växande klädberget i Old Fadama.

– Varje gång jag öppnar en bal ber jag till Gud att det ska vara något bra i den.

Lokala textilindustrin är utslagen

Trots den avfallskris som klädhandeln medfört tycker inte Liz Ricketts att handeln med second hand-kläder ska förbjudas i Ghana, något som skett i Rwanda. Den lokala textilindustrin i Ghana slogs ut redan på 1990-­talet, i konkurrensen från second hand-­industrin som idag sysselsätter tiotusentals människor.

– Om handeln med second hand-kläder försvann skulle utländsk fast fashion fylla det tomrummet, inte lokalt producerade kläder. Och det skulle inte skapa lika många jobb.

Lösningen ligger istället i att tygla den globala modeindustrin, menar hon.

– Den mekanism som vi tror har störst kraft att förändra är EPR (på svenska utökat producentansvar, reds anm).

Producentansvar innebär att ansvaret för återvinning ska ligga hos tillverkaren av en produkt. Så som redan är fallet med bland annat burkar och plastflaskor i Sverige. EU kräver ett producentansvar för kläder från år 2025. Sannolikt blir det så att branschen bygger upp ett gemensamt system för att ta hand om textilavfall dit alla som säljer kläder måste betala. Därigenom skapas, i alla fall i teorin, incitament för mer hållbara affärsmodeller i modeindustrin. Sverige har länge varit på väg att införa producentansvar för kläder men det har dragit ut på tiden. Frankrike är ännu det enda EU-landet med ett system på plats.

– Men där handlar det bara om några få ören per plagg som tillverkaren betalar. ­Alltför lite för att det ska vara ett incitament för förändring, säger Liz Ricketts.

Under tiden fortsätter kläderna att välla in på Kantamantomarknaden. Rubby Adade rotar i klädhögen och får fram ett par svarta leggings.

– Snälla ni i Europa. Skänk inte sånt här. Svart funkar i London, inte i Afrika. Här vill vi ha färgglada kläder!