En sak tycks de flesta överens om: Havets frukter tillhör alla, det är en gemensam resurs vi bör ta hand om med siktet inställt på kommande generationer.

Ändå har den långsiktiga förvaltningen av livet i haven runt Sverige i stort sett misslyckats. 

Östersjötorsken har kollapsat helt, sill och strömmingsfisket längs kusten är utslaget och rödspätta som nyligen var en problemfisk har blivit nummer ett för bottentrålarna i Östersjön.

Utmed västkusten halkar många bestånd av fisk som nyss var billig vardagsmat ned för samma brant sluttande plan.

Utbrett fusk

När fiskbestånd krisar begränsas fisket med sänkta kvoter. När kvoterna är uppfyllda ska det enligt lag vara slutfiskat.

Men inte alla fiskare stannar i hamn för att fiskkvoten är uppfylld, om det finns kvot för kräfta och räka kvar – för att ta ett exempel.

Och när skaldjurstrålen går fastnar även fisk i nätet. Tas fisken i land så kan regelbrottet avslöjas. Det har lett till att fel- och underrapporteringen är utbredd. 

En hel del oönskad fångst kastas också tillbaka i havet enligt SLU Aqua (Sveriges Lantbruksuniversitet). Det är ett stort slöseri och påfrestning på fiskbestånd som redan kämpar för sin överlevnad.

2009 infördes ett nytt kvotfördelningssystem i fisket efter sill, strömming och makrill – det så kallade pelagiska fisket. Nu vill regeringen införa samma system även i fisket efter räkor och havskräftor. ­Bottenlevande fiskar som torsk, kolja, gråsej och vitling ingår också.

Målet är att minska olagliga utkast och fuskrapportering, och att matcha fiskeflottan efter tillgången. Tanken är att öka lönsamheten.

Det nya systemet innebär att fiskekvoterna privatiseras. De delas ut gratis till yrkesfiskarna baserat på hur stora fångster de rapporterade in för flera år sedan, när fångsterna var större. Kvoterna kan sedan säljas och överlåtas inom branschen. I det pelagiska fisket har rättigheterna genom åren sålts för höga belopp. Exakt hur höga är inte känt eftersom det saknas insyn.

Uppnådda mål

– Systemet infördes för att minska en väldigt stor överkapacitet som rådde i det pelagiska fisket. Det var ungefär 80 fartyg när det infördes som minskade till runt 30 fartyg idag, säger Karin Kataria, utredare på Havs- och vattenmyndigheten, HaV.

Det ledde till att effektiviteten och lönsamheten ökade för de fiskeföretag som blev kvar.

– Det har blivit en stor ägarkoncentration, där några få bjässar har köpt upp kvoter och båtar som håller kvot på skarpsill och strömming. De har tjänat otroliga pengar de senaste åren, säger Nils Höglund, fiskeexpert på miljönätverket Coalition Clean Baltic, CCB.

Idag äger fyra familjer nästan 75 procent av hela sillfisket.

Någon vinst för miljön och fisken tycks systemet, som också kallas ITQ (Individual Transferable Quotas), inte ha medfört. 

Charles Berkow, omvärldsanalytiker på Östersjöcentrum vid Stockholms universitet, framhåller att fisketrycket tvärtom troligen har ökat.

– Visst, fartygen har blivit färre, men större, och ibland effektivare och förmågan att fånga fisk kan till och med ha ökat jämfört med tidigare, säger han.

Det har gått så långt att miljö­nätverket CCB idag för­ordar att stänga delar av strömmingsfisket i Östersjön, på grund av svaga bestånd och allt för högt fisketryck.

Inga positiva miljöeffekter

Redan 2017 togs första steget mot samma arrangemang för bottenfisket, men för ett år i taget. Bakgrunden var, enligt Karin Kataria på HaV, att EU bestämt att alla fångster skulle in till land och räknas in i kvoten. Inget fick kastas tillbaka i havet.

– Det ställde krav på ett mer flexibelt fördelningssystem med möjligheter att byta till sig mer kvot så att man kan fortsätta bedriva sitt fiske och samtidigt följa regelverket, säger hon.

Men reglerna följs ändå inte. Förra året visade myndighetens egna kontroller att olagliga utkast och felrapportering ­fortsätter inom bottenfisket. Och inom det pelagiska fisket slår SLU fast att individuella fiskerättigheter inte i sig innebär att utkasten och fusket minskar.

Fler fiskar dör

Havsmyndigheten menar ändå att systemet kan gynna det marina livet.

– Vi tror att det skulle kunna leda till positiva miljöaspekter, till exempel i form av färre fartyg och därmed mindre bränsle­åtgång. Samtidigt skulle man skapa bättre förutsättningar för investeringar i modernare och mer miljövänlig teknik, säger Karin Kataria.

Utvärderingar så långt visar på motsatsen.

Enligt Internationella havsforskningsrådet (ICES) har ITQ för bottentrålare hittills försämrat den marina miljön. Dödligheten i fisket har ökat. Det beror enligt ICES på att användningen av selektiva mer skonsamma redskap har minskat – inte ökat – sedan ITQ infördes. Samtidigt har bottentrålningen intensifierats enligt SLU.

Nils Höglund på CCB kallar miljöargumenten för ”snömos.”

– ITQ är ett sätt att minska antalet båtar och fiskare utan att från statens håll behöva säga att nu måste si och så många båtar försvinna. Fiskarna säljer sin kvot och lägger ner, säger han.

Det sägs allmänt att en del äldre fiskare med bottentrålare mest väntar in systemskiftet för att trygga försörjningen på ålderns höst.

Karin Kataria säger egent­ligen samma sak:

– Det finns många fartyg till exempel inom räkfisket som inte används till fiske. De hålls vid liv för att man ska kunna få sin tilldelning nästa år. I ett system med fleråriga fiskerättigheter tror vi att man skulle kunna minska den inlåsningen.

Låg prio på marin miljö

Ingen av de miljöorganisationer som Dagens ETC har talat med ser några fördelar med systemet.

– Kvoter som fördelas för en längre tidsperiod minskar starkt möjligheterna att fördela dem baserat på miljömässiga kriterier, säger Stina Tano, som är sakkunnig på området marina ekosystem och fiske på Naturskyddsföreningen, SNF.

Inger Melander är expert på fiske och marknad på Världsnaturfonden, WWF. Hon räknar upp allt som saknas redan idag för att ”ens komma i närheten av ett miljömässigt hållbart fiske i Sverige” – oavsett hur kvoterna fördelas:

– Vi har ingen ekosystembaserad fiskeförvaltning, vi saknar kvoter som baseras på vetenskaplig grund och en kvottilldelning som premierar mer selektiva och skonsamma fiskemetoder.

– Och så har vi en alldeles för svag kontroll och övervakning av fisket och en otroligt dålig efterlevnad av den beslutade förvaltningen, tillägger hon.

Oskyddade skyddsområden

Det kan också tyckas märkligt att diskutera ett privat kvot­system för bottentrålning i en tid när metoden är ifrågasatt till och med av EU. 

En förklaring som ges är att yrkesfisket är en lobbystark grupp.

– När EU-­kommissionen i våras föreslog ett botten­trålningsförbud i marina skyddade områden slog en hel del länder bakut, säger Stina Tano.

– Och då pratar vi bara om skyddade områden. 

”Det enda rimliga”

Peter Ronelöv Olsson är ordförande för yrkesfiskarnas branschorganisation SFPO (Sveriges Fiskares Producentorganisation). Han förespråkar både bottentrålning i marina skyddsområden och privata fiskerättigheter. Han trålar själv efter havskräfta utanför västkusten.

Havskräfta är den enda art det går bra för i Västerhavet, tack vare att det inte finns några rovfiskar kvar, enligt Joakim Hjelm på havsfiskelaboratoriet vid SLU.

Peter Ronelöv Olsson kallar privatiseringen det ”enda rimliga sättet att ha ett hållbart fiske”.

– Vi har ju ett utkastförbud. Så det enda sättet att kunna fortsätta fiska när du fått upp din kvot är att man kan handla eller byta med varandra. Du kan inte planera ditt fiske om du tvingas ha en kvotbåt liggandes vid brygga, och det behöver du inte ha om du gör systemet flerårigt, säger han.

Enligt Peter Ronelöv Olsson finns det inga pengar i bottentrålningen och yrkesfiskarna kommer egentligen inte att äga något.

– Det enda du äger är en tillfällig rättighet att nyttja en resurs, en rättighet som staten när som helst kan ta tillbaka, säger han.

Borde inte fiskarna betala något för rättigheten att nyttja en allmän naturresurs?

– Då kan jag tala om för dig att då blir det inget fiske. Var kommer den här resursen ifrån? Varför har svenska staten kvoter för alla arter? För att vi fiskare fiskat in dem en gång i tiden. Det är därför Sverige har den fördelning landet har, säger han. 

Sen far Peter Ronelöv Olsson ut mot forskare, universitet och ”alla andra” som enligt SFPO:s ordförande vill att ”fiskare dör sotdöden”.

– Jag tror faktiskt det skulle passa Sverige bra, ett riktigt Stockholmsperspektiv att vi inte har nåt fiske längre. Men du ska veta en sak, att kvoterna kommer inte att stå ofiskade, då fiskar andra länder upp det.

Peter Ronelöv uttrycker besvikelse över frågorna och min fattningsförmåga. Intervjun avbryts, frågorna skickas på mejl istället. Peter Ronelöv Olsson svarar inte på mejlet.

Över en miljard

Att det inte skulle finnas några pengar i bottenfisket är bara sant om vi talar om Östersjön.

I Västerhavet och Nordsjön är bilden en annan. Förra året var försäljningsvärdet i första ledet på räkor och havskräftor ­närmare 250 miljoner, enligt SCB. 

– Tittar man på landnings­värdet kan man grovt säga att halva det värdet skulle bli avkastningen på fiske­rättigheterna som delas ut gratis, säger Håkan Eggert, nationalekonom vid Göteborgs universitet.

I ett tioårsperspektiv kan de här kapitaltillgångarna vara värda drygt en miljard, framhåller han.

Om även fiskar som bottentrålas tas med i beräkningen ökar värdet. Förutsatt att inte ekosystemen slås ut.

Håkan Eggert anser att det borde finnas en myndighetskontroll på priser och överlåtelser.

– Sen kan man ha en skatt på innehaven så att staten tar tillbaka lite av pengarna som har skänkts bort, säger han. 

Hittills betalar svenska fiskare varken skatt eller avgifter för sina rättigheter.

På Island infördes ITQ redan på 1990-talet. Där har kritiken varit hård mot att staten gav bort fiskerättigheterna gratis till fartygsägare som sedan kunde sälja dem vidare.

– På Island kallas de som vunnit på systemet för kvotakungar, säger Håkan Eggert.

Missnöjet ledde till att Island numera tar ut avgifter av företagen som äger kvoter, de får betala en sorts resursskatt.

Belönar fusk

I Sverige har kvotsystemets ­förändring gått under radarn, men det finns kritik från fler än miljöföreningar, inte minst från det småskaliga kustfisket. Christian Tsangarides från LIFE (Low Impact Fishers of Europe), säger att systemet belönar samma personer som fuskat med rapporteringen i alla år. 

– Nu ska de få fiskerättigheterna gratis, de ska inte ens auktioneras ut.

Johan Wagnström, ansvarig för fiskefrågor på länsstyrelsen i Skåne, anser att kritiken är berättigad. 

– Hur man överlåter rättigheterna är till viss del en ideologisk fråga. Det förändrar inte systemet, men vi har sagt att om man istället hyr ut kvoterna, så får staten i alla fall en inkomst.

I januari överlämnade havsmyndigheten sin senaste utredning av privata fiskekvoter för bottenfisket till regeringen. Den innehåller ingen konsekvensanalys för havsmiljön eller några lösningar för ökad hänsyn till ekosystemet. Bättre övervakning av fisket och incitament för mer selektiva redskap nämns, men det är åtgärder som skulle kunna införas oavsett kvotsystem.

Men regeringen är positiv och senast i april nästa år ska havsmyndigheten presentera ett förslag på hur skiftet kan genomföras.

– Att överhuvudtaget diskutera privatiserade fiskerättigheter när ekosystemen kollapsar är helt sjukt, kommenterar Nils Höglund.

– Det är ett luftslott som skapar illusionen att det finns fisk, när vi egentligen borde stänga vissa fisken helt, säger han.

Hur ska den fiskeresurs som ändå finns kunna nyttjas hållbart?

– Vi har skissat på tillträdesrätter. De som fiskar enligt regelverket, med kamera på båten, skonsamma redskap och ett trackrekord utan fuskrapporteringar ska få tillgång till resursen. Då kan man ha ett kvotsystem, på en öppen marknad, med full insyn, som är transparent och tydlig för alla, säger Nils Höglund.

Dagens ETC har sökt landsbygdsminister Peter Kullgren (KD, som är ansvarig för fiskefrågor, men han har inte velat svara på frågor.