I våras var De Gröna Tysklands största parti i en rad opinionsmätningar, med siffror mellan 25 och 30 procent av väljarna. Att röstresultatet till slut landade på 14,8 procent kan därför ses som en viss besvikelse för många i partiet, men sett ur ett större perspektiv är det en enorm framgång.
Partiet blev tredje största parti och lyckades få upp klimatet som en av de absolut viktigaste frågorna i valrörelsen.
Samtidigt går svenska Miljöpartiet en fortsatt balansgång på fyraprocentsspärren, knappt ett år före valet. Varför lyckas De Gröna så bra i Tyskland. Vad kan Miljöpartiet lära?
”Ta traditionella sosseväljare”
Dessa frågor har Jakop Dalunde (MP) försökt besvara i en rapport med titeln ”Den gröna vägen uppåt”.
– Det främsta skälet är att man lyckas nå ganska långt bortom den traditionella gröna gruppen av kärnväljare, säger han.
– Det finns grupper, både i Tyskland och i Sverige, som bryr sig otroligt mycket om klimatfrågan och vill rösta på ett parti som verkligen profilerar sig i de frågorna. Låt säga att det är cirka fem procent av befolkningen. Sedan finns det en annan grupp som också bryr sig om klimatfrågan, men de bryr sig också om välfärdsfrågor, om jämställdhet, skolfrågor, köerna i sjukvården, inkomstklyftor. Väljare som kanske annars röstar på Socialdemokraterna och tycker att deras klimatpolitik är ju ändå helt okej, och de samarbetar ju ändå med de gröna. Det är en annan typ av väljare, som röstar utifrån en helt annan logik. Och det De Gröna i Tyskland lyckas med är att dels bryta in i den väljargruppen, och ta traditionella sosseväljare, men också att bryta in i mycket mer socialliberala grupper, säger Jakop Dalunde och tillägger:
– Det stora konststycket är att lyckas bryta in i båda de väljargrupperna utan att göra någon annan väljargrupp sur.
Lastas för kompromisser
Jakop Dalunde fortsätter att dra paralleller mellan de tyska partierna och deras svenska motsvarigheter.
– Deras vänsterparti, Die Linke, är ju mycket mer Lars Ohly än Jonas Sjöstedt. Deras liberala parti är mycket mer Nyamko Sabuni än Annie Lööf. Och deras socialdemokrater är mycket mer Göran Persson än Mona Sahlin. Det gör att konkurrensen om den gröna väljaren skiljer sig markant. I Sverige bjuder ändå V, S och C på ett mycket hårdare motstånd. De gör ett mycket bättre jobb med att locka den gröna väljaren, utifrån sin ideologiska utgångspunkt. Vilket gör det svårare för oss i svenska Miljöpartiet att bryta oss utanför den gröna kärnväljaren som tycker att miljöfrågan trumfar allt annat och är det enda man utgår ifrån. Att locka väljare som mer ser miljöfrågan som viktig, men en fråga bland många andra, det gör det svårare för oss.
– Det är ena förklaringen, den andra är att vi sitter i regering, de tyska gröna gör det inte. I Tyskland bedöms De Gröna utifrån vad de vill med samhällsutvecklingen. I Sverige bedöms vi utifrån hur långt vi lyckats baxa resten av det politiska systemet. Vi blir ansvariga för kompromisserna.
Svenska självbilden
En till aspekt som skiljer de gröna partierna i Sverige och Tyskland är den nationella självbilden.
– Sverige uppfattar sig som bäst i världen på klimatet, med goda skäl. När FN och miljöorganisationer rankar länder så kommer vi ofta ut som bäst. Och detta trumpetar vi gröna ofta ut och är stolta över vad vi åstadkommit. Problemet blir att många väljare då tänker: ”Vad skönt, vi är ju redan bäst! Det finns ju andra samhällsproblem, skolan, sjukvården, brottsligheten, inkomstklyftor. Vi borde adressera dem istället och vänta lite med klimatfrågan så de andra kan komma ikapp oss.” Medan i Tyskland så skäms man nästan för att uppfattas som bromskloss.
