Det är ingen helgjuten bok, som ”Chockdoktrinen”. Tvärtom. ”On Fire” är ojämn – ett urval texter om klimatkrisen från 2010-talet, med en nyskriven inledning och avslutning. En del känns utdaterat, annat glider utanför den röda tråden eller saknar den färdiga tanke som boken mynnar ut i. Någon borde tagit Klein i örat, sagt: ”Du vet ju vad du vill berätta – gör det då, skriv en kort, slagkraftig bok”. Jag antar att förklaringen är tidsbrist. Klein vill få ut sitt budskap innan omvärlden vänds uppochned ännu en gång.
Börjar med Greta – slutar med Green new deal
Med detta sagt: Naomi Klein är en lysande skribent. ”On Fire” är en passionerad plädering. Den börjar med Greta Thunberg och slutar med Green new deal. Efter tio år av alltmer galopperande, dystopisk utveckling ser Klein två nödvändiga ingredienser ta form: En rörelse, stark nog att trycka på för förändring – och en plan, visionär nog att vinna brett gehör och slå upp dörrarna till nödutgången.
Däremellan stakar Klein ut sin bild av klimatkrisen. Hur kommer det sig att världen misslyckats att avvärja klimathotet, trots 30 års vetskap och intensiva FN-förhandlingar? Förklaringarna är många men Klein biter sig fast vid två: Den nyliberala globaliseringen och den fossildrivna kapitalismens tillväxtmodell.
Klimathotet uppmärksammades i slutet av 80-talet. Det tillhör ödets ironi att FN:s klimatförhandlingar inleddes samtidigt som globaliseringen sköt fart och nyliberalismen cementerades som global överideologi. Kleins poäng är enkel: Nyliberalismens ramar omöjliggör resolut handling – samtidigt som globaliseringen exporterat den fossileldade kapitalismen till Kina och allt större delar av världen.
Nyliberalism och tillväxthunger
Men, poängterar Klein, de underliggande problemen är lika ålderstigna som fossilkapitalet självt. Industriell ekonomisk tillväxt har från scratch byggt på idén om naturen som outsinlig källa att kolonisera – oavsett vem som råkar bebo det land där naturresurserna extraheras och hur djupa hål man än behöver gräva. Under globaliseringens era har kleptomanin slagit i taket. Klimatkrisen är det uppenbara exemplet – men den ekologiska varningslampan blinkar rött för en uppsjö planetära gränsvärden.
Allt det här har Klein redan skildrat i Det här förändrar allt. Det nya i ”On Fire” handlar om de senaste 3–4 årens omtumlande utveckling. Nyliberalismen har inte bara kraschlandat ekologiskt. Den har i högsta grad också kraschlandat socialt – mitt i den rika världen. Växande klyftor har gött en våg av högerpopulism. De sociala problemen har vävts samman med de ekologiska. Högerpopulismen har anammat klimatförnekelsen. Och de multipla kriserna förkroppsligas av högerpopulismens commander in chief – Donald Trump.
På väg mot klimatbarbari
Vad händer om vår tids främlingsfientlighet och klimatförnekelse dras ut i tangentens riktning? Klein kallar dystopin klimatbarbari. Sömlöst förvandlas högerpopulismen till cynisk resursnationalism i en sönderfallande värld. Den globala överheten murar in sig, med en fascistoid, självrättfärdigande ideologi. Socialism eller barbari, frågade sig Rosa Luxemburg. Kleins motsatspar till ett solidariskt försök att lösa klimatkrisen och fördela världens alltmer tärda naturresurser blir klimatbarbari.
Men det centrala i Kleins bok är egentligen inte dystopin. I England talar Klein på Labours kongress efter Corbyns valframgång. I USA lockas en ung generation av Bernie Sanders. Nyliberalismens haveri har inte bara resulterat i reaktionära svar. Hösten 2018 ockuperar unga aktivister i Sunrise Movement den demokratiske ledaren Nancy Pelosis kontor och kräver en Green new deal. Samma höst inleder en deprimerad 15-åring i Sverige en skolstrejk utanför riksdagshuset. Så börjar den märkliga sagan om Greta Thunberg och den ungdomsrörelse som vuxit till ett globalt fenomen.
”Ungdomsrörelsen har burits fram av verkligheten”
Det nya med ungdomsrörelsen är enligt Klein att den består av en generation som känner klimatkrisen inpå huden – och kommer att få leva med det hela sitt liv. Det har pratats i åratal om vikten av att agera för våra barnbarns skull, att klimatförändringarna faktiskt märks i avlägsna länder. Nu har uppvärmningen börjat ge sig till känna på allvar, tidigare och hårdare än många forskare befarat. Hösten 2018 presenterade FN:s klimatpanel sin rapport om 1,5-gradersmålet, med ett oförblommerat budskap till världen: Halvera utsläppen till 2030, utradera dem till 2050 – eller bered er på klimatkatastrof. Ungdomsrörelsen har burits fram av verkligheten.
Om Greta Thunberg är Kleins symbol för ett växande politiskt tryck så är Green new deal hennes agenda för förändring. Ett ”ja” som kan omsätta trycket i handling.
Systemförändrande kraschprogram
Klein tar avstamp i förslagets historiska rötter. Roosevelts New deal bröt mot 30-talets havererade marknadsdogmer. Genom omfattande samhällsinvesteringar attackerades dåtidens depression. Det är den här typen av systemförändrande kraschprogram som behövs också i dag, hävdar Klein. Gradvis rattande med koldioxidskatter kommer inte att räcka – inte för en omställning i den takt och omfattning som krävs. Eller som FN:s klimatpanel uttrycker det: Det som krävs i dag är en snabb, genomgripande samhällsomvandling som saknar motstycke.
Det finns naturligtvis invändningar mot den grandiosa planen. Klein tar upp flera av dem. Den första handlar om ambitionen att tackla både klimatkrisen och vår tids sociala haveri. En Green new deal innebär inte bara investeringar i solpaneler. Det handlar om att rusta ett helt samhälle: Hus, infrastruktur, industrier, skolor, sjukhus. Skapa jobb och framtidstro. Ja, också om stärkta skyddsnät och skattereformer för minskade klyftor. Det finns en misstänksamhet mot det här greppet inom miljörörelsen. Tyng inte klimatfrågan med de där andra problemen – det riskerar att blockera stödet för att ta itu med klimatkrisen. Ungefär så lyder kritiken.
Agenda mot klyftor och klimatkris
Enligt Klein förhåller det sig tvärtom. Utan den offensiva, sociala agendan har en kraftfull politik för grön omställning låga odds att få brett gehör. Omställningen måste genomföras mot bakgrund av 30–40 år av växande klyftor och otrygghet. Nyliberalismen har lett till en klimatkris, men också en explosiv cocktail av social ohållbarhet. En omställning måste bygga på ett löfte om en bättre framtid för flertalet – inte bara en värld med fler elbilar, där klyftorna är lika bråddjupa som förut.
Men det finns en djupare invändning, som enligt Klein är mer berättigad: New deal utformades för att få fart på samhällsekonomin – ja, den la grunden till efterkrigstidens exempellösa tillväxtboom. I dag är tillväxt som förutsätter gränslösa utsläpp och nyttjande av naturen bankrutt. En Green new deal måste med andra ord ovillkorligen också öppna dörren för en ny ekonomisk utvecklingsmodell. Fokus måste ligga lika mycket på det som måste krympa och fasas ut, som på investeringar i välfärd och grön teknik.
Litmustestet: Green new deal vs Trump
En Green new deal är i grund och botten inget färdigt svar. Det är ingen utopisk karta över paradiset. Det är en dörröppnare bort från den motorvägstunnel som i dag leder mot avgrunden. Men som Klein påpekar: Det är gott nog – och det är precis vad vi behöver. Vägen framåt får justeras i takt med att vi lär oss.
Det första avgörande testet handlar om idén bär i praktiken. Kan en Green new deal bräda klimatbarbariet? 2020 står det avgörande slaget: Trump vs en demokratisk kandidat, osagt vem, men potentiellt med en Green new deal på agendan. Seger – och konceptet lär smitta av sig över världen. Förlust – och världen lär få förbereda sig på betydligt mer än 1,5 graders uppvärmning.
