BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Läsaren kastas in i en värld i vilken de väpnade konflikterna har blivit allt fler, där krigen i Egypten, Libyen och Syrien har pågått så länge att ingen längre minns hur de började. En politisk situation där murarna kring såväl Europa som runt de finare bostadsområdena byggs all högre. En värld där de fattiga dör innan de hunnit fylla 60, medan de välbeställda lever tills de är 100 på privata vårdboenden. Ett Europa i vilket hälften av medborgarna slutat att rösta i de demokratiska valen och ett Sverige där en före detta skinnskalle har blivit statsminister.
I en av bokens scener står klimatforskaren Laura Anttila och föreläser inför sina unga studenter om att de inte får ge upp hoppet, om att en annan värld trots allt är möjlig – även om riksdagspolitikerna fortsätter att ducka inför de nödvändiga beslut som måste fattas.
– Även om bokens tema är väldigt mörkt vill jag lyfta fram att hoppet om en möjlighet till förändring är det absolut viktigaste, både på ett globalt och personligt plan. Idén om att utforska möjligheten till hopp och förändring, även i de mörkaste av situationer, säger Elina Hirvonen.
Globalt terrornätverk
Samtidigt som Laura Anttila står och föreläser för sina studenter på universitetet befinner sig en ung man med ett gevär på ett hustak i centrala Helsingfors. Han lyfter geväret, siktar och avlossar ytterligare ett skott. Han ingår i ett globalt terrornätverk vars målsättning är att decimera mänskligheten för att rädda planeten.
– Killen på hustaket var den första delen jag hade till den här storyn. Jag ville att han skulle vara radikaliserad, men jag ville att han skulle vara det genom något som jag kunde relatera till. Jag ville att hans världssyn skulle vara begriplig för mig, även om hans handlingar inte är det, säger Elina Hirvonen.
Därför fick han bli radikaliserad genom sin avsky inför mänsklighetens överkonsumtion och egocentriska kortsiktighet, vilken har lett fram till klimatkatastrofen och utplånandet av naturresurserna.
– Jag var själv väldigt miljömedveten redan som ung, så detta var något jag kunde relatera till på ett visst plan. Jag kan se hur den globala uppvärmningen verkligen är en av vår tids mest brännande frågor, säger Elina Hirvonen.
Det faktum att det var så viktigt för henne att förstå terroristens bakomliggande motiv bottnade i att hon inte ville måla upp en bild av honom som ett monster.
– Jag ville inte beskriva honom som ”den andra”, som någon form av monster, utan som någons barn, en människa med tankar och känslor, säger Elina Hirvonen.
”Försöka förstå motiven”
Något som blev uppenbart för henne när hon skrev romanen var hur snabbt omvälvande samhällsförändringar kan ske och hur gängse attityder kan förskjutas, mitt framför ögonen på oss.
– Min idé när jag började skriva under 2012 var att vår samtid skulle tjäna som bokens förflutna, men redan 2015 började Europa resa upp sina murar mot de hjälpsökande från Afrika. Vi har också fått se hur attityder kring nationalism och rasism har normaliserats väldigt snabbt, säger Elina Hirvonen, som menar att det just därför är avgörande att försöka förstå ”den andres” världsbild.
– Jag menar absolut inte att vi ska acceptera eller förhandla med rasismen, men att försöka förstå de bakomliggande motiven tror jag är helt avgörande. Desto mer polariserat, konfliktdraget och populistiskt ett samhälle blir, ju viktigare är det att vi försöker förstå varför, säger hon.
Parallellt med händelserna som pågår i Helsingfors kastas vi då och då i bokens handling till det konfliktdrabbade Somalia, där Laura Anttilas dotter Aava arbetar som läkare och hjälper de nödställda och undernärda barnen.
– Poängen med den delen av berättelsen är att visa hur man i den här delen av världen – där man upplever och utsätts för våldsamheter på en nästintill daglig basis – har ett helt annat förhållningssätt till det än vad vi har när något hemskt plötsligt drabbar oss. Där tvingas man att fortsätta leva sina liv så normalt som möjligt och försöka hålla sitt hopp uppe. För att orka kämpa på, säger Elina Hirvonen, och menar att det finns något hoppfullt i den iakttagelsen.
– I stället för att bli cyniska och känna det som att allt är meningslöst, att det inte spelar någon roll vad vi gör, måste vi hålla hoppet levande. I utvecklingsländer finns ofta en otrolig förmåga till just detta, att finna nya och kreativa sätt att överleva under extremt svåra omständigheter, säger Elina Hirvonen.
Känner hoppfullhet
Personligen är hon hoppfull inför framtiden och omställningen mot ett mer hållbart och klimatsmart samhälle.
– Under lång tid kände jag djup frustration över de politiska populisternas anti-vetenskapliga agenda i klimatfrågan. Men i dag känner jag att mycket ändå är på väg åt rätt håll. Där de nationella parlamenten misslyckas tar de privata företagen och städerna vid för att utveckla sina egna klimatsmarta alternativ. Det ger mig hopp, och i grunden är jag optimist. Jag tror starkt på att mänskligheten som ett kollektiv kan komma fram till fantastiska lösningar tillsammans, avslutar Elina Hirvonen.
