Det är Karin Lundgren-Kownacki, doktorand vid institutionen för ergonomi och aerosolteknologi, som skrivit avhandlingen. Hon reste hela vägen till staden Chennai i Indien för att studera det varma klimatets påverkan på arbetslivet i regionen. I studien undersökte hon hur det varma klimatet påverkar arbetarnas produktivitet och vad detta i sin tur får för effekter på hälsan.
– Grunden till varför jag valde att forska i ämnet är att det inte finns tillräckligt mycket kunskap om klimatets effekt på den arbetande människan. När jag började forska på ämnet hade tidigare forskning enbart fokuserat på folkhälsan i sig. Tidigare har man också mest tittat på meteorologiska data och inte på hur det faktiskt ser ut på arbetsplatserna och situationen för de människor som lever och arbetar där, förklarar hon.
Avsaknad av resurser
I 30 graders värme följde hon arbetet vid ett tvätteri, en byggnadsarbetsplats, en kakfabrik, ett jordbruk, en matsal och ett tegelbruk i staden. Hon berättar om de knapphändiga resurserna som oftast innebar utomhusarbete i direkt solexponering eller avsaknad av fungerande luftkonditionering. Något som fått henne att tänka till kring både sina egna och andras levnadsvanor.
– Det här handlar om fattiga människor. Jag fick se hur tufft de hade det på arbetsplatserna och det påverkade mig väldigt starkt. Man får oftast inte uppleva det här på plats så att få den insikten var speciellt. Redan nu så här i april och maj kan det vara på gränsen till att de kan arbeta, förklarar hon.
Hon talar här om vårt globala ansvar som rikt i-land bland utsatta u-länder.
– Självklart har vi ett stort ansvar. Vi lever i en global värld och konsumerar mycket som produceras i varma länder. De flesta människorna bor i de tropiska klimatzonerna så vi har ju alla ett ansvar att de får leva med anständiga livsvillkor.
Optimistisk trots utvecklingen
Avhandlingen, som baseras på fältstudien i Indien, visar sålunda rent krasst att de troligtvis inte kommer att vara möjligt att fortsätta arbeta i dessa länder om vi fortsätter leva som vi gör. Trots detta går det att finna ett uns av optimism hos Karin när hon talar.
– Det vi måste göra nu är att se på hur vi kan bekämpa klimatförändringarna och förbättra villkoren för arbetarna, säger hon och fortsätter:
– Jag har själv kollat på enklare lösningar som uppfyller de primära behoven för att hantera värmestress såsom fri tillgång till vätska. Det finns även en rad andra arbetsorganisatoriska aspekter som behöver åtgärdas, till exempel att man ska kunna ta rast och att det ska finns ställen där man kan vara i skuggan. För detta behövs ett utbyte av information och tekniska lösningar. Det här är viktiga arbetsplatsåtgärder men visst behövs det också fler lösningar på politisk nivå.