Min arbetsdag den 20:e augusti förra året började med sedvanlig nyhetsspaning på redaktionen i Stockholm. I mitt Twitterflöde var det ett inlägg som stack ut: "Vi barn gör ju oftast inte som ni säger åt oss att göra, vi gör som ni gör. Och eftersom ni skiter i min framtid, så gör jag det med." Tweeten var postad av den då 15-åriga Greta Thunberg tillsammans med ett par bilder föreställande henne och den idag berömda "Skolstrejk för klimatet"-skylten.
Eftersom hennes mamma Malena Ernman var en återkommande krönikör i Dagens ETC visste jag vem Greta var. Jag visste att det var hon som bland annat fick hela familjen Ernman/Thunberg att sluta flyga, köra bensinbil och konsumera onödiga prylar.
Nu hade hon alltså tagit sitt miljö- och klimatengagemang ett steg längre genom att strejka från skolan, till en början fram till riksdagsvalet i september.
Hennes initiativ kom i en tid när allt fler unga i världen börjat protestera mot vuxenvärldens bristande klimatansvar. Till de mest uppmärksammad fallen hör de 21 ungdomarna som stämt den amerikanska staten för att inte göra tillräckligt för att förhindra klimatförändringarna och därmed beröva dem deras framtid.
Självklart fanns ett nyhetsvärde även i Gretas klimataktion och efter att ha fått klartecken från hennes pappa om att göra en intervju (något som krävs när intervjupersonen är omyndig) satte jag mig på cykeln och begav mig till riksdagen, där Greta ensam slagit sig ner mitt i politikernas högborg. Framför henne låg en bunt papper med fakta om den globala uppvärmningen, dess effekter och vad som väntar om vi inte agerar omedelbart – sådant som forskare varnat om i årtionden.
När vi var mitt uppe i det som kom att bli den första, men långt ifrån den enda, intervjun med Greta gick en kvinna med bekymrad uppsyn förbi. Hon gjorde klart att hon tyckte det var bortkastad tid att sitta där och strejka i stället för att gå i skolan. "Om du brinner för något finns det bättre sätt att engagera dig på" sa hon innan hon gick vidare utan att ta det faktablad som Greta erbjöd henne.
Jag undrar vad denna kvinna tänker om detsamma idag, när hon sannolikt är medveten om det jordskred Gretas ensamma aktion har skapat. Ett jordskred som gjorde henne till favorittippad kandidat till Nobels fredspris.
Berättelsen om Greta är vid det här laget så pass välkänd att någon sammanfattning av hennes resa sedan augustidagen förra året knappt behövs.
Men för mig har händelsen med den förbipasserande kvinnan den där första strejkdagen etsat sig fast. För någonstans i detta ligger också storheten i fenomenet Greta. När andra stoppar huvudet i sanden eller tar till den ena bortförklaringen efter den andra för att slippa agera ger hon sig inte. Hon låter sig inte heller tystas av kritiker och nättroll utan fortsätter att kämpa för att världens utsläppsnivåer ska ligga i linje med Parisavtalet. För som mycket annat i Gretas värld är detta så självklart att det inte borde vara svårt att göra det rätta. Och hur mycket annat spelar egentligen någon roll när vår planets framtid står på spel?
När jag skriver det här sitter jag på ett tåg till Dalarna tillsammans med min tre månader gamla dotter. För mig och många andra symboliserar Greta och alla miljontals världen över som sluter upp bakom henne ett välbehövligt hopp i en tid präglad av framtidsoro. För detta hade hon utan tvekan förtjänat Nobels fredspris i år. Men ännu viktigare än att ösa priser och utmärkelser över henne är givetvis att ge henne och alla världens Gretor det enda de kräver: en framtid.
