Om alla de 46 terminalerna togs i drift skulle de tillsammans kunna ta emot en gasvolym vars förbränning ger upphov till nästan 950 miljoner ton koldioxid, motsvarande omkring en fjärdedel av EU:s totala utsläpp 2019.
Utbyggnaden försvaras ofta med att LNG-terminalerna, liksom de många gasledningar som nu byggs inom EU, i framtiden kan anpassas till att hantera förnybar vätgas i stället för fossilgas.
”Tillfälligt svar”
Så lät det även vid G7-mötet i Hiroshima häromveckan, när Tyskland, Frankrike och Italien träffade några av sina främsta allierade utanför EU. Mötets gemensamma slutkommuniké välsignade offentligt subventionerade investeringar i fossilgas som ett ”tillfälligt svar” på energikrisen efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Så kallade inlåsningseffekter av sådana investeringar kan undvikas om infrastrukturen senare kan fungera med förnybar vätgas eller vätgas med lågt klimatavtryck, enligt kommunikén.
– Att motivera utbyggnaden med retoriken om att infrastrukturen är ”vätgasredo”, det är att spela ett högt spel, säger Cosimo Tansini, policyansvarig för förnybar energi på de europeiska miljöorganisationernas paraplyorganisation EEB.
Från grå till grön
I dag finns nämligen nästan ingen vätgas med lågt klimatavtryck på marknaden, varken så kallad grön eller blå vätgas. Med grön vätgas menas vätgas som framställts genom att dela upp vatten i vätgas och syre i en elektrolysör med hjälp av förnybar el. Blå vätgas däremot har fossilgas som råmaterial och merparten av den koldioxid som bildas under framställningen fångas in med CCS-teknik, där utsläppen renas från koldioxid som i stället lagras i marken. I EU:s vätgasstrategi ligger fokus på att öka användningen av den förnybara, gröna varianten.
– Grön vätgas står i dag för 0,05 procent av den globala produktionen av vätgas, säger Jazaer Dawody, vätgasexpert på Energimyndigheten.
Nästan all vätgas som produceras i världen, totalt omkring 95 miljoner ton varje år, är i stället så kallad grå vätgas, som framställs ur fossila bränslen utan att koldioxiden fångas in. Bara att ersätta den vätgas som redan används i dag, främst inom industrin, kräver alltså en enorm ökning i produktionen av grön vätgas.
Industritoppar skeptiska
EU har som mål att producera 10 miljoner ton förnybar vätgas år 2030, och importera ytterligare 10 miljoner ton från länder utanför unionen. Men många kritiker menar att EU-målen inte ser ut att nås. Tidigare i maj rapporterade Financial Times att cheferna för flera europeiska energijättar ansåg att EU kunde komma ”möjligtvis halvvägs” eller behövde ”öka takten rejält för att ha någon chans att komma i närheten” av målen.
Utmaningen består inte minst i att bygga ut produktionen av förnybar el tillräckligt mycket för att kunna tillverka grön vätgas till ett konkurrenskraftigt pris. Vätgasframställning genom elektrolys är nämligen synnerligen elintensivt. Men det handlar också om att öka tillgången på elektrolysörer – apparaterna som används i processen.
– Om man inte får ner prislappen på grön vätgas så finns det inte någon marknad för den. I dag är grön vätgas tre till fem gånger dyrare än grå vätgas på de platser i världen som har förutsättningar att producera till lägst kostnad. Man brukar säga att ungefär 75 procent av priset på grön vätgas beror på elkostnaden, och 25 procent på elektrolysören, säger Jazaer Dawody.
EU:s medlemsländer har inte förbundit sig att uppfylla någon särskild andel av unionens mål för vätgasproduktion. Men Energimyndigheten har föreslagit planeringsmål för svensk förnybar vätgas, som skulle kunna innebära att motsvarande uppemot 30 procent av Sveriges totala elanvändning 2022 används till att producera grön vätgas år 2030, enligt myndighetens förslag till nationell vätgasstrategi från 2021.
En missad möjlighet
Silvia Pastorelli, klimatkampanjledare vid Greenpeace EU, tycker inte att unionens vätgasambitioner är rimliga.
– Vätgasmålen är överdrivna och fungerar som en livlina för fossilgasindustrin, så att den ska kunna bevara sin affärsmodell så länge som möjligt med så lite förändring som möjligt.
Hon hänvisar till en Greenpeace-rapport från april som varnar att löften om grön vätgas används som en slags trojansk häst som urskuldar investeringar i nya LNG-terminaler. Rapporten pekar på Internationella Energibyrån IEA:s prognos att med dagens politik kommer världen använda 115 miljoner ton vätgas år 2030, varav bara 14 miljoner ton kommer att vara förnybar.
– Det här borde vara tillfället då vi verkligen tänker om vad energisäkerhet innebär, och satsar mer på att minska efterfrågan genom effektivisering och på att elektrifiera snabbare. EU borde säga klart och tydligt att fossilgasen ska fasas ut senast 2035 — för det är vad som krävs om vi ska ha en chans att hålla temperaturökningen under 1,5 grader, säger Silvia Pastorelli.
