Hur kommer vi ur det? Inte genom tvingande, rättvisa och bindande avtal, utan genom frivilliga åtaganden om utsläppsminskningar, eller INDC. Det är systemet de rika nationerna drivit på och tvingat fram allt sedan Köpenhamnsmötet.

Under året har länderna redovisat sina frivilliga utsläppsminskningar till sekretariatet som i förra veckan uttalade sig om att de inte är tillräckligt ambitiösa. När INDC från cirka 150 länder var inlämnade kunde klimattoppmötets ordförande Christiana Figueres dra slutsatsen att vi går mot en 2,7 gradig uppvärmning (framför en femgradig uppvärmning utan INDC) – ett slutmål som är långt varmare än två grader. Dessutom har många av utvecklingsländerna redovisat betydligt mer ambitiösa utsläppsminskningar än rika nationer som står för en majoritet av de historiska och nuvarande utsläppen. Men än värre är att det avtal som kommer att skrivas i Paris inte kommer att vara bindande. Frångår ett land sina INDC finns inte mycket att göra åt saken.

Men så behöver det inte vara. Det finns internationella samarbeten och avtal som är juridiskt bindande. Medlemmarna i till exempel Världshandelsorganisationen WTO är bundna till en rad olika regler och avgifter och straffas om de inte efterföljs. EU är ett annat exempel.

Den stora kampen och arbetet för ett nollutsläpp behöver därför sträcka sig långt utöver Paris och COP21. Genom att avinvesterings- och bojkottkampanjer fortsätter, liksom folkliga påtryckningar på folkvalda i de rika länderna. Men framför allt måste någon av dem visa att man går före för att tvinga resten att följa efter. Så Åsa Romson, miljöpartist och Sveriges miljöminister: Kommer din delegation att kompromisslöst driva frågan om ett rättvist och bindande avtal?