Det är den 26 juni 1975. Greenpeacefartyget Phyllis Cormack har lagt sig intill ett av de gigantiska ryska valfångstfartygen utanför Kaliforniens kust. Genom en kikare följer besättningen på Greenpeacefartyget valjakten. De ser blod spruta ur en lucka i jaktbåtens skrov. Döda valar är fastbundna i vattnet bakom fartyget och på durken ligger djur vars skinn slits av med hjälp av stora krokar.
– Det var bokstavligen ett slagfält på sjön. Det var industriellt dödande, det här var en fabrik. Det var då det blev väldigt, väldigt på riktigt för oss, säger Carlie Truman i dokumentären. Hon var 23 år när hon mönstrade på fartyget som dykare och en av rörelsens första kvinnliga aktivister.
Kampanjen mot det ryska valfångstfartyget 1975 räknas ofta som Greenpeaces genombrott. I den nya dokumentären How to change the world har regissören Jerry Rothwell fått tillgång till unikt bildmaterial från Greenpeaces tidiga år.
Dokumentären berättar om den i dag världsomspännande organisationen som startades av ett gäng hippies i Kanada i början av 70-talet med målet att arbeta för miljön och mot kärnvapen. Deras taktik var enkel: Att skapa opinion genom att finnas på plats och berätta för världen vad de såg, med fördel genom chockerande bilder.
Fyra miljoner medlemmar
Och det funkade. På bara några år växte organisationen rekordfort och hade i början av 90-talet fyra miljoner medlemmar världen över, enligt Greenpeaces egna siffror.
– Framgången är resultatet av en lyckad kampanj att iscensätta civil olydnad medialt. Man filmade bland annat säljakter där djuren klubbades ihjäl och där aktivister skyddade sälarna med sina kroppar. Det var väldigt symbolladdat. Man var den första organisationen som på global nivå lyckades iscensätta den typen av medieinriktade spektakulära symboliska handlingar, säger Håkan Thörn, professor i sociologi vid Göteborgs universitet, som just nu leder ett forskningsprojekt om miljörörelsen i en globaliserande värld.
Det var just skräckbilder från säljakterna som fick Katrin Gunnarsson att engagera sig som aktivist i Greenpeace på 80-talet, när organisationen var nystartad i Sverige.
– Jag såg ett tv-program 1986 där de visade hur sälar slaktades, det var en av Greenpeaces första aktioner. Det var så fruktansvärt hur de flådde de levande sälarna. Jag är en sådan som måste agera när jag ser något som är fel, så jag kontaktade Greenpeace, säger hon.
Hon började som volontär på kontoret men sökte sig sedan vidare till de välkända aktionsfartygen. Som utbildad radiotelegrafist med en bakgrund i handelsflottan var hon ett bra tillskott för organisationen – och folk behövdes ju.
– De hade precis gjort en stor aktion i Irland om Nordsjöns framtid och många i besättningen hade blivit arresterade, så de behövde folk och jag kom med ganska snabbt. Jag jobbade frivilligt på fartyg som gick runt Nordsjön och Östersjön. På den tiden dumpade man tunnor med avfall rakt i havet, säger Katrin Gunnarsson.
Hon arbetade sedan fyra år som anställd på organisationen och fortsatte med aktioner runt om i världen. I dag är hon stödmedlem och har fortfarande ett stort miljöengagemang.
Står inför ny situation
Grundidén att uppmärksamma missförhållanden genom spektakulära aktioner och chockande bilder finns kvar än i dag. Men nutida Greenpeace är på många sätt annorlunda än för 40 år sedan. Å ena sidan gör dagens mediesituation att de inte längre får lika stor uppmärksamhet för varje enskild aktion, å andra sidan har organisationen vunnit mark och blivit en instans som beslutsfattare och företag räknar med. Något som visserligen inte bara behöver vara en fördel, menar Håkan Thörn.
– Man kan fråga sig om det har blivit en gisslansituation. Med tanke på det faktum att man faktiskt har en dialog med stora företag och politiska institutioner. Samtidigt gör man ju aktioner, det tror jag aldrig att man kommer att sluta med. Det är en för stor del av Greenpeaces varumärke. Men man riskerar alltid att företagen man kritiserar säger ”vi för en dialog med Greenpeace”, säger Håkan Thörn.
Han berättar att miljörörelsen genomgått en radikalisering efter klimattoppmötet i Köpenhamn och att flera nya organisationer poppat upp som ifrågasätter de etablerade organisationerna, som man anser går kapitalisternas ärenden. Det görs exempelvis genom att fokusera på konsumentmakt genom enskilda människors val snarare än politisk förändring.
Rörelse i förändring
– Den etablerade miljörörelsen som tidigare varit glada i att vi som konsumenter ska förändra via marknaden börjar svänga. Det vi hör nu är att man trycker på att det krävs radikala politiska beslut. Det är i den kontexten man ska se Greenpeace. De har på ett sätt alltid haft ett ben kvar i det konfrontativa, samtidigt som de tillhör de etablerade aktörerna, säger Håkan Thörn.
Också regissören bakom How to change the world, Jerry Rothwell, anser att det fortfarande finns en väldig styrka i den typen av aktivism som Greenpeacepionjärerna stod för.
– I dag har Greenpeace i någon mening blivit en del av etablissemanget, och det är väldigt viktigt att de finns där och kan förhandla med regeringar, att de finns på den nivån. Den styrkan behövs. Men man behöver också den sortens människor som grundade Greenpeace, tolv hippies i en båt. Människor som tog sig an någonting som ingen annan tidigare brytt sig om, sade regissören i en intervju med Liptv i samband med filmfestivalen Sundance tidigare i år.
