– Sanningen är att det finns en rejäl besvikelse. De stora utsläppsländerna kom inte med något nytt alls. Man tuggade om vad man redan lovat. Det kom inget nytt från Kina. EU sa samma sak som vanligt, att man jobbar på det. De positiva nyheterna kom från de små länder som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Men det hjälper inte utsläppen i världen. Det kom en positiv överraskning och det var att Grekland lovar att fasa ut sin kolkraft, säger Bill Hare.
– FN:s generalsekreterare gjorde rätt som kallade till mötet. Men totalt sett misslyckades världens länder att svara upp. Som jag ser det är det här rejält oroande. Parisavtalet bygger på att ambitionsnivån ska skärpas. Första gången det här sker är 2020 och det här toppmötet skulle vara ett avgörande steg på vägen. Visst, det har kommit initiativ med företag och näringsliv. Det är bra för stämningen. Men det hjälper inte den centrala frågan om ländernas klimatambitioner.
Vad kommer att hända nu?
– Jag tror att det behövs en rejäl funderare bland världens regeringar om de verkligen är seriösa. Ur ett vetenskapligt perspektiv är de inte det. Och fortsätter det här så tror jag uppriktigt sagt att Parisavtalet är i fara. Händer inget avgörande tills nästa år så kommer det ställas mycket allvarliga frågor om huruvida Parisavtalet fungerar.
Vad kan åstadkomma en förändring?
– Historiskt sett så har framsteg byggt på att ett antal länder visat ledarskap. Parisavtalet drevs fram av USA tillsammans med Kina. Innan dess var EU pådrivande. Men idag är det väldigt svårt att peka på något sådant ledarland.
Det har talats om att EU och Kina skulle kunna fylla den rollen.
– Ja, det har varit en väldans massa prat. Men det är sant, så ser logiken ut: Om EU skärper sina klimatambitioner väsentligt så kan Kina också göra det. Jag gillar inte nödvändigtvis logiken, men det är så det ser ut. Därför är det helt avgörande att EU faktiskt gör detta. Det finns mindre länder, som de nordiska och Spanien, som försöker driva på. Men de stora länderna – Tyskland, Frankrike och Storbritannien – måste ta ett rejält kliv framåt.
Samtidigt rör det på sig utanför regeringsnivå.
– Faktum är att den politiska omgivningen sällan varit bättre. I företagsvärlden finns ett allt starkare intresse för omställning och grön teknik. Opinionsundersökningar pekar på ett allt starkare intresse från allmänheten. Och ungdomsrörelsen driver på för en radikal omställning. Jag kan inte påminna mig om när det fanns ett lika stort tryck för förändring. Ur det perspektivet är en gåta varför det går så extremt trögt politiskt. Historiker lär fundera över det här i framtiden. Varför misslyckades de politiska ledarna att agera.
Är det politiskt tryck på nationell nivå som krävs nu?
– Helt klart. Globala protester är bra. Men nu måste det omsättas i politisk förändring nationellt. Under året som kommer måste regeringarna i världens länder förändra sin politik. I varje fall om vi vill hålla fast vid att undvika katastrofala klimatförändringar. Frågan måste upp i parlamenten. Och parlamenten måste göra sitt jobb. Det går inte att släpa benen efter sig längre. Vetenskapens budskap är glasklart: Händer inget så riskerar vi enorma problem.
Hur stora förändringar krävs?
– Tillräckliga åtaganden för att vi ska ha en rimlig chans att klara Parisavtalets mål. Som ett absolut minimum måste vi komma så långt att det går att ta sig dit när klimatplanerna skärps nästa gång, 2025. Men det är verkligen ett minimum. Och det här är sista chansen. Misslyckas vi så kommer det inte längre vara tekniskt och ekonomisk trovärdigt att världen ska kunna klara att undvika en klimatkatastrof.
