Hon är en advokat som har ägnat sitt liv åt att göra ekocid till ett internationellt brott. Ekocid innebär att allvarligt skada, eller förstöra, den naturliga världen och jordens system.
Det skulle göra de människor som beordrar förstörelsen – såsom verkställande direktörer och regeringsministrar – straffrättsligt ansvariga för den skada de orsakar, samt göra det till en juridisk plikt att värna om livet på jorden.
Jag tror att det skulle förändra allt. Det skulle radikalt förskjuta maktbalansen och tvinga den som överväger sådan storskalig vandalism att ställa sig frågan: ”Kommer jag att hamna i den internationella brottmålsdomstolen för detta?” Det skulle kunna betyda skillnaden mellan en beboelig och en obeboelig planet.
Det finns inga effektiva skydd som förhindrar ett fåtal mäktiga personer, företag eller stater att orsaka förödelse för att tjäna pengar eller uppnå makt. Trots att deras handlingar kan leda till miljontals människors död vet de att de sitter säkert. Deras straffrihet, när de ägnar sig åt potentiella massmord, uppenbarar ett gapande hål i internationell lagstiftning.
Härom veckan rapporterade exempelvis den brittiska organisationen Influence Map att världens fem största börsnoterade olje- och gasbolag, med BP och Shell i täten, spenderar närmare 200 miljoner dollar (1,8 miljarder svenska kronor) om året på lobbying för att fördröja insatser som ska förhindra en klimatkollaps. Enligt Greenpeace i Storbritannien har BP lyckats förmå Trump-regeringen att upphäva lagar antagna av Obama-administrationen som förhindrar företag att släppa ut metan, en stark växthusgas, i atmosfären. Följden av det – motsvarande ytterligare 50 miljoner ton koldioxid under de närmaste fem åren – är att vi rör oss allt snabbare mot ”Hothouse Earth”, mot att bli en växthusplanet.
Hundratals döda delfiner spolas upp på franska stränder, ofta med fasansfulla skador. Varför? För att trålbolagen som fiskar havsabborre inte vidtar grundläggande försiktighetsåtgärder för att förhindra att de fångas. Delfinerna antingen drunknar i näten eller så dras de upp skadade och huggs ihjäl (för att de ska sjunka) av
fiskare. För en marginell vinst-ökning kan de här trålbolagen driva vanliga delfiner mot regional utrotning.
I Västpapua, som är olagligt ockuperat av Indonesien, rapporterar miljögruppen Mongabay att ett internationellt konsortium har för avsikt att, utan ursprungsfolkens medgivande, skövla fanta-stisk regnskog i ett område lika stort som det brittiska grevskapet Somerset (cirka 4000 kvadratkilometer) för att plantera oljepalmer. Dess projekt i närheten av Tanah Merah river upp ett hål i ett enormt område av orörd skog, där det myllrar av arter som vi inte hittar någon annanstans. Enligt Mongabay kommer det, om planerna fullföljs, att varje år producera lika mycket växthusgas som delstaten Virginia.
Hur kan sådana ohyggligheter förhindras när regeringarna samarbetar med dem (som de gör i alla de här fallen)? Medborgare kan inleda civilprocesser, om de har pengarna och tiden, men det värsta som företaget kan vänta sig är böter eller kompensationsbetalningar. Ingen av cheferna åtalas, trots att de kan göra enorma vinster på mordisk förstörelse. De kan fortsätta med sina angrepp på den levande planeten.
Rättsprocesser mot regeringar, såsom det framgångsrika fallet mot den nederländska staten där man eftersträvar ett rättsligt beslut för att snabba på landets minskning av växthusgaser, må vara mer fruktbara, men bara när nationell (eller europeisk) lagstiftning tillåter det – och när regeringen är beredd att följa den. I andra fall, vid internationella toppmöten, där förövare delar plattform med stater som borde hålla dem ansvariga, ber vi dem snällt att inte ha ihjäl våra barn. Dessa brott mot mänskligheten borde inte vara föremål för förhandlingar, utan för åtal.
Fram till år 1996 innehöll utkasten till Romstadgan – vilken listar internationella brott mot mänskligheten – brottet ekocid. Men det ströks på ett sent stadium på befallning av tre länder: Storbritannien, Frankrike och Nederländerna. Ekocid verkade vara ett hopplöst fall, tills Higgins plockade upp det för tio år sedan.
Hon sade upp sig från sitt jobb och sålde sitt hus för att finansiera den här kampanjen som hon driver för oss alla. Hon har skrivit lagskisser för att visa hur brottet ekocid skulle se ut, gett ut två böcker på ämnet och – ofta inför en rasande opposition – presenterat sina förslag vid internationella möten. Gruppen Earth Protectors, som hon grundat, försöker crowdfunda kampanjen. Nyligen har hon arbetat tillsammans med Republiken Vanuatu för att lägga fram ett tillägg till Romstadgan som introducerar den saknade lagen.
Härom veckan diagnostiserades Polly, vid 50 års ålder, med en aggressiv form av cancer som spridit sig till stora delar av hennes kropp. Läkarna har sagt till henne att hon har sex veckor kvar att leva. Med tanke på hennes beslutsamhet och det stöd hon har omkring sig förväntar jag mig att hon trotsar den prognosen, vilken hon bemött med fantastisk styrka. ”Om det är dags för mig att försvinna nu”, sade hon till mig, ”kommer mitt rättsliga team att fortsätta utan att låta sig avskräckas. Men det finns miljontals människor som bryr sig så mycket och känner sig så maktlösa inför framtiden, och jag skulle verkligen vilja se dem börja förstå kraften i den här enkla lagstiftningen för att skydda jorden, få dem inse att det är möjligt, till och med okomplicerat. Jag önskar att jag kunde få leva och se en miljon Earth Protectors kämpa för den – för det tror jag att de kommer att göra.”
Hon har påbörjat något som inte kommer att sluta här. Det skulle, med vårt stöd, kunna göra för allt liv på jorden vad kriminaliseringen av folkmord har gjort för utsatta minoriteter: tillhandahålla ett skydd som inte funnits där tidigare. Låt det bli hennes arv.