Att klimatpolitiken i hög grad präglas av storskaliga tekniska och ekonomiska lösningar beror enligt Martin Hultman på att så kallade ekomodernt maskulina normer dominerar klimatdebatten.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
– Ekomodern maskulinitet handlar om att man erkänner klimatproblematiken samtidigt som det är väldigt lite politik som visar någon omställningsambition. Det är mycket storskaliga tekniska lösningar som i själva verket konserverar de klimatförstörande strukturerna, säger han.
Som exempel nämner han hur statliga Vattenfall – som nu kompenserar försäljning av kolgruvor med köp av utsläppsrätter – tidigare motiverat kolköpet med teknik som påstods kunna ta bort koldioxidutsläpp ur luften och pumpa ner under jorden, så kallad CCS-teknik. Liknande argument finns bakom projektet Förbifart Stockholm och fokus på ”miljöbilar” snarare än kritik mot bil som norm.
– Man ska ha de här stora bilarna, men man ska ha de miljö-bra. Hela det sättet att bedriva trafikpolitik är väldigt ekomodernt maskulint kodat.
Martin Hultman menar att sådana åtgärder sällan leder till faktiska utsläppsminskningar; för att ställa om till ett hållbart samhälle måste vi tänka mer småskaligt, med förnyelsebar teknik.
Förstärker maktstrukturer
Undersökningar visar att klimatförändringar förstärker rådande maktstrukturer, så att utsatta människor får det ännu sämre. En fara med klimatpolitikens fokus på ekonomi och teknik är att sådana maktstrukturer ignoreras, säger Anna Kaijser, forskare i genus och klimat. Hon berättar om orkanen Katrina, som på grund av rasistisk stadsplanering slog hårdast mot redan marginaliserade grupper: svarta, fattiga, äldre, barn, sjuka, kvinnor – ofta flera av kategorierna i kombination.
– Stadsplanerarna kände till att vissa områden i staden var väldigt sårbara – det här är ju ett område där det har varit orkaner tidigare. Där bodde mycket av de utsatta grupperna, men man valde att inte göra något åt det, säger hon.
Women and Gender Constituency (WGC), en sammanslutning av kvinno- och miljöorganisationer (se fakta), har varnat för att kvinnor runt om i världen drabbas hårdare av klimatförändringar än vad män gör. Det beror dels på att kvinnor är överrepresenterade bland världens fattigaste, men också på könsnormer där kvinnor ofta ansvarar för arbetsuppgifter som försvåras kraftigt i ett förändrat klimat.
– Det är ju inte så att det ligger i kvinnors natur att vara sårbara. Det är något som skapas av ett patriarkalt och kapitalistiskt samhälle, säger Anna Kaijser.
Feministisk klimatpolitik
Anna Kaijser och Martin Hultman är överens om att en feministisk klimatpolitik krävs för att besegra sociala orättvisor och öka effektiviteten hos klimatstrategier. Enligt Anna Kaijser går åtgärder för att minska sociala orättvisor ofta hand i hand med strategier för att förhindra utsläpp av växthusgaser.
Måste privilegierade grupper offra något för att vi ska få en rättvis klimatpolitik?
– Ur ett kortsiktigt ekonomiskt perspektiv är det klart att vissa grupper förlorar på det. Hela fossilindustrin har ju mycket att vinna på att vi fortsätter som nu, såklart. Men sen har vi också saker att vinna på det. Eller, vi har allt att vinna: Mänsklighetens överlevnad.
