– Under åren som gått har det blivit alltmer uppenbart för mig att vi inte kan ta itu med hållbarhetsutmaningar som mark- och vattenfrågor, urbana problem och värmeböljor utan väsentliga förändringar i våra ohållbara samhällssystem, säger hon.
I sin senaste studie har hon tittat på den indiska megastaden Ahmedabads handlingsplan vid extremvärme, men många av resultaten är allmängiltiga för stora städer oavsett var hettan slår till.
I sin forskning har hon identifierat tre komponenter som är nödvändiga om också sårbara invånare ska kunna skyddas från extrem hetta. Det måste dels finnas tillförlitliga data om vilka dessa invånare är och hur de kan nås med viktig information. Dessutom krävs bättre och mer jämlikt fördelade samhällstjänster – som exempelvis tillgång till vatten, el, kylrum, hälsovård och grönområden – som kan lindra effekterna.
Information räcker inte
Därför måste klimatåtgärder handla om mer än utsläppsminskningar och anpassningar på makronivå, enligt Maryam Nastar. Det räcker inte heller att vi förlitar oss på olika tekniska lösningar för att hantera extrema värmeböljor. Det är minst lika viktigt att minska inkomstskillnaderna och stärka de sociala nätverken, anser hon.
– Det är utan tvivel viktigt med tekniska lösningar, som exempelvis varningssystem vid värmeböljor, men även om vi antar att sårbara grupper är identifierade och informerade om den kommande faran så måste de ju kunna göra något åt den. Om det inte finns tillgång till svalka spelar det ingen roll hur informerad du är, säger hon.
Långt ifrån jämlik hälsovård
Socialt och ekonomiskt utsatta människor bor ofta långt ifrån luftkondionerade utrymmen, grönområden och pooler, och i länder som Indien saknar de dessutom ofta vatten och el.
I länder där de flesta har tillgång till el och vatten, förvärrar asfalt och betong värmeeffekten.
Även i Sverige är det de mest sårbara som drabbas hårdast i tider av kris.
– Vi är långt ifrån en jämlik hälsovård. De förödande effekterna av det såg vi, sorgligt nog, i början av pandemin, när de äldre råkade mest illa ut, säger Maryam Nastar.
Ensamhet en riskfaktor
Ensamhet och isolering är en annan betydande riskfaktor när extremhettan slår till.
Många äldre lever ensamma och får inte hjälp med vätskeintag och nedkylning.
– Det är ett större problem i västvärlden. Människor har blivit så upptagna med sitt eget liv att de knappt har tid att se till de äldre.
– Frågan är om vi ska skylla det på individerna eller om det ska vara statens roll att stödja de äldre när krisen kommer? Detta är saker som måste hanteras, annars kommer fler människor att dö, om inte av hetta så av torka eller översvämningar, säger hon.
Insatser som skyddar sårbara invånare kräver investeringar, men den typen av satsningar prioriteras inte – inte i någon del av världen.
– Beslutsfattare är intresserade av utsläppsminskningar och anpassning, men ofta utifrån ett väldigt snävt perspektiv. Även om det finns handlingsplaner mot klimatupphettningens effekter, så saknas oftast rapporter om hur åtgärderna fördelas, och vem som gynnas mest av dem.
Folkrörelser – vårt enda hopp
Allt tyder på att extremväder kommer att bli både vanligare och mer allvarliga framöver. En långsiktig politik mot större ekonomisk jämlikhet, stärkta sociala nätverk och bostäder av god kvalitet för alla invånare kan rädda många liv, anser hon.
– Det är inte de höga temperaturerna i sig som människor dör av. Det är att tillgången till samhällstjänster är så ojämlikt fördelad.
Och så lär det förbli så länge människor inte kräver förändring, menar hon.
– Jag tror att folkrörelser är vårt enda hopp när det gäller att förmå beslutsfattare att minska ojämlikheten. Att styra utvecklingen handlar om kollektiv kamp. Historien visar att folkrörelser har makten att förändra politiken och framtiden, säger Maryam Nastar.
