– Det är otroligt häftigt att se hur det byggts upp ett momentum kring en förgrundsfigur som också förmått axla rollen. Det här har legat latent länge. Det har blivit som en gnista som fått det hela att explodera, säger Björn-Ola Linnér, professor vid Linköpings universitet som under lång tid studerat de politiska förutsättningarna för en klimatomställningen.
– Ungdomars och ”framtida generationers” röst har saknats i klimatdebatten. Greta har blivit en viktig, sammanlänkande symbol, inte helt olikt den roll Rosa Park spelade för medborgarrättsrörelsen i USA, säger Anton Törnberg vid Göteborgs universitet, som studerar sociala rörelser och samhällsförändring med hjälp av matematiska modeller.
Sätter igång en kedja
Begreppet ”social tipping point” är hämtat från forskarvärlden. I grunden är det matematiskt och används bland annat vid analys av komplexa system. Klimatsystemet i sig kan betraktas som ett komplext system, med olika tippingpoints eller trösklar, när systemet trillar över mot nya jämviktslägen – som när de stora isarna över Antarktis och Grönland nu oåterkalleligen riskerar att smälta.
– Också sociala system uppvisar liknande dynamik. Komplexa system är ickelinjära och emergenta, det vill säga helheten är större än delarna. Därför beter de sig ofta kontraintuitivt. Små händelser kan sätta igång storskaliga processer och förändra systemet på ett oväntat sätt. Ta gatuförsäljaren i Tunisien som tände eld på sig själv och blev en gnista som initierade en rad internationella revolter, säger Anton Törnberg.
– Klimatstrejkrörelsen är intressant eftersom det inte var någon enskild ”extern händelse” som satte igång mobiliseringarna. Snarare har Greta Thunbergs klimatstrejk varit central. Med komplexitetsterminologi kan man förstå det som positiv återkoppling: En händelse sätter igång en kedja av händelser som förstärker varandra. Möjligheterna för det här har underlättats dramatiskt med internet och sociala medier, säger Anton Törnberg.
Räcker 3,5 procent?
Klimatstrejkarnas globala protestdag den 15 mars samlade 1,6 miljoner deltagare. I september demonstrerade 7,6 miljoner i samband med FN:s klimattoppmöte i New York. Greta Thunberg har själv talat om att åstadkomma en “social tipping point”. Hur nära är de att lyckas?
I debatten och bland aktivister har Harvard-forskaren Erica Chenoweth lyfts fram. Chenoweth har blivit känd genom en studie av fredliga proteströrelsers potential att störta auktoritära regimer. Genomgången antyder att det “räcker” att 3,5 procent av en befolkning engagerar sig aktivt för att lyckas. Någonstans där tycks en tröskel för framgång ligga.
Globalt är klimatstrejkarna alltjämt långt från Chenomweths 3,5 procent. Men i enskilda länder förefaller man vara på god väg. Björn-Ola Linnér varnar emellertid för att jämförelsen haltar:
– Jag vill inte vara en glädjedödare, men jag tycker att analogin överutnyttjas. Man måste inse att klimatomställningen är en enorm utmaning. Det handlar om en djuplodande samhällstransformation – socialt, ekonomiskt, politiskt, kulturellt.
Det som krävs – strukturförändring
Det är en sak att bli av med en politisk regim, menar Björn-Ola Linnér, en helt annan att åstadkomma en djuplodande, strukturell samhällsomvandling.
– Den arabiska våren visar att fredliga proteströrelser kan störta auktoritära regimer. Men vad händer sedan? Lyckas man åstadkomma en strukturell förändring? Här finns tyvärr många dystra exempel att så inte blivit fallet, säger Björn-Ola Linnér.
– Jag håller med om att siffran 3,5 procent är förenklad. En rad faktorer spelar in. Vid mobiliseringar mot diktaturer kan en kritisk massa ha stor betydelse. Risken att delta minskar vilket kan leda till att mobiliseringarna växer snabbt. I andra sammanhang pratar man om “bandwagon effect”. Människors tilltro till en idé tenderar att växa i takt med att den delas av andra. Men grundpoängen tror jag är korrekt: Också relativt små, organiserade grupper kan ha en dramatisk inverkan på samhällsutvecklingen, säger Anton Törnberg.
Påverkar politiken
Även om Björn-Ola Linnér varnar för glädjekalkyler så menar han att klimatstrejkarna redan har bidragit till ett avgörande genombrott: Ett begynnande erkännande att klimatutmaningen innebär en genomgripande samhällstransformation.
– Ta FN-toppmötet i New York. FN:s generalsekreterare bad världens länder att komma med planer för hur de ska bli klimatneutrala till 2050. I klartext handlar det om en genomgripande samhällstransformation, en ekonomisk systemförändring. Att centrala politiker talar i de här termerna är något nytt.
Bredden avgörande
Björn-Ola Linnér menar att det finns en avgörande ingrediens bakom klimatstrejkarnas genomslag.
– Rörelsen har tillåtits rymma alla möjliga åsiktsriktningar. Då tänder den inte bara de redan invigda utan kan bli den där breda sociala rörelse som jag tror krävs för att sätta tryck för förändring. Om man istället uppfattar rörelsen som något snävt eller de “vanliga” vänster- och miljödemonstranterna, då tror jag risken är stor att det hela avfärdas. Det finns tillfällen när det har varit på väg att kantra. Men i det stora hela tycker jag att man lyckats. Med ett radikalt budskap, men som för den skull inte uppfattas som partipolitiskt.
En viktig ingrediens för bredden och radikaliteten har handlat om att “lyssna på vetenskapen”. Naturvetenskapen kan peka på klimathotets omfattning och hur mycket och snabbt utsläppen måste minska för att världen ska ha en rimlig chans att klara Parisavtalets mål.
Strejkarna har satt ramen
Frågan är vad som händer när man ska sätta press på den nationella politiken. När det centrala inte längre handlar om klimathotet i sig utan hur man ska genomföra omställningen. Då går det inte att luta sig mot naturvetenskapen. Det blir ofrånkomligen ideologi och partipolitik – vänster och höger.
– Nej, det är sant. Och då spretar forskningen åt alla möjliga håll. Men det avgörande är vad man lyckas etablera innan dess. Om politiken accepterar narrativet om en genomgripande samhällstransformation så blir frågan: “Vilka svar har ni på detta?”, säger Björn-Ola Linnér.
Så klimatstrejkarna har satt ramen för omställningen och tvingar fram svaren?
– Ja, precis. De tvingar fram svar på en samhällstransformation som är i linje med Parisavtalet. Lyckas rörelsen med det så har de gjort en enorm tjänst för den politiska diskussionen. Om man istället börjar säga “det här är det politiska svaret” så kan det snabbt bli en mycket smalare rörelse.
”Hela samhället ska förändras”
När de politiska svaren ska mejslas ut så kommer de ideologiska perspektiven däremot ofrånkomligen in, tror Björn-Ola Linnér. Klimatomställningen rymmer exempelvis en tydlig klassdimension. Hela omställningen är intimt kopplad till vår tids andra samhällsutmaningar: De växande klyftorna, högerpopulismens framväxt, dess länkar till klimatförnekelse.
– Erkänner man att det handlar om en genomgripande samhällstransformation så måste man hantera frågan i sin helhet, oavsett ideologi. Det handlar inte enbart om att få bort utsläppen. Det handlar om hur hela samhället ska förändras. Då går det exempelvis inte att bortse från rättvisefrågor, säger Björn-Ola Linnér.
Det klimatstrejkarna lyckats med är i slutänden enligt Björn-Ola Linnér att knuffa klimatfrågan över en social tröskel. För att få till stånd den genomgripande samhällstransformation som krävs måste flera andra trösklar övervinnas.
– Den här typen av social förändring är viktig. Men det krävs också politisk förändring, ekonomisk förändring och teknologisk förändring. Det är när de här faktorerna krokar i varandra som en strukturell förändring är möjlig.
