Ekonomisk tillväxt måste komma före allt annat – till vilket pris som helst.
Festen har ju precis börjat. Och festen får aldrig någonsin ta slut.
Vintern är grå i Stockholm. Ett evigt, tregradigt regn följer mig längs gråa trottoarer. Under jul och nyår är det nästan tomt. Alla är i Los Angeles eller Thailand. Alla är i Florida eller Kapstaden. I Indien eller Sydney.
Vi svenskar är fantastiska på nästan allting.
Vi står upp för allting man kan stå upp för. Vi slåss för flyktingar, orättvisor och utsatta människor.
Ur ett ekologiskt perspektiv är vi däremot inte lika fantastiska. Tvärtom faktiskt. Enligt WWF:s Living Planet Report tillhör vårt ekologiska fotavtryck topp tio i världen. Och bland de värsta av alla är sådana som jag.
Vi kändisar är för miljön ungefär vad Jimmie Åkesson är för det mångkulturella samhället.
Men alla kan ju inte göra allt och man kan inte begära ett moraliskt ansvar från sådana som jag, bara för att man råkar ha kunskap och unika möjligheter till ord och handling.
Min dotter håller inte med. Hon tittar igenom mitt instagramflöde.
Hon är arg.
”Nämn en enda som står upp för klimatet?? Nämn en enda som är beredd att offra lyxen att flyga runt i världen?”
De slåss för andra saker, säger jag. Som mormor. Hon ägnar all sin tid åt ensamkommande flyktingbarn.
Argumentet biter inte.
”Ok! nämn en enda sak som de slåss för istället för klimatet, utom möjligen fullskaligt kärnvapenkrig som inte skulle gå att ställa tillrätta i framtiden?”
Hon har rätt så klart.
Förstör vi klimatet kan vi aldrig någonsin laga det igen. Destabiliseringsprocessen har börjat. Den unika stabila perioden i jordens geologiska historia som möjliggjort civilisationers uppkomst ligger bakom oss och vi har snart tagit oss bortom en point of no return.
Framtida generationer kan inte ställa allt tillrätta hur gärna de än vill.
Och visst, vi slåss för fel saker.
Eller snarare; vi slåss för rätt saker men så länge vi genom vår livsstil aktivt motarbetar den viktigaste frågan så är risken stor att vi kämpar förgäves.
För även om flyktingfrågan i sig är värd att dö för så är den rimligen inte viktigare än att säkerställa kommande generationers liv. Och om insekterna dör och ekosystemen kollapsar så förmodar jag att vi alla kommer skita fullständigt i sexuella trakasserier eller polisens arbetsvillkor. För då dör vi allihop. Typ.
De omställningar som krävs saknar motstycke i människans i historia och vi har bara några år på oss. Om vi ska lyckas så kommer det kräva vårt totala fokus. Vi måste helt enkelt börja prioritera minskade utsläpp högst. Precis överallt och precis hela tiden.
Och nej, därmed inte sagt att alla måste börja slåss för miljön främst.
Därmed inte sagt att någon enda enskild individ måste slåss för miljön överhuvudtaget.
Men ett minsta minimum vore väl att vi åtminstone slutar upp med att aktivt förstöra miljön och upphöja vår klimatslakt till troféer i sociala och traditionella medier?
Jag är själv en stor del av problemet såklart.
Det har inte ens gått tre år sen jag själv skickade soliga selfies från Japan. Ett ”God morgon från Tokyo” och tiotusentals gilla-markeringar rullade in i telefonen.
På flyget hem satt jag en hel dag och stirrade ut över Sibirien och Norra ishavet medan flygmotorernas monotona sång sjöng sin unika lilla roll i befriandet av tundrans växthusgaser ur permafrostens hundratusenårssömn.
Någonting värkte i mig. Någonting jag tidigare kallat resfeber eller flygrädsla men som nu började ta en annan, tydligare skepnad. Klimatångest.
Men jag hade ju uppträtt för åtta tusen människor och konserterna hade spelats in för japansk tv, så det kan ju inte ha varit en dålig sak att jag åkte, tänkte jag. Som om atmosfär och ekosystem brydde sig om japansk tv och vilka upplevelser och möten som uppstått på just min resa.
Förnekelse är en stark kraft.
En för oss balanserad, fungerande atmosfär är en ändlig resurs; en begränsad naturtillgång som tillhör allt och alla levande lika mycket. Om 19 år med dagens utsläppstakt så tar den naturtillgången slut och vi passerar tvågradersmålet. I bästa fall.
En för oss balanserad, fungerande atmosfär bör nämligen enligt ledande forskare, inte överstiga 350 miljondelar CO2. Förra året nådde vi 412…
Utsläppen för en person i ekonomiklass tur och retur Stockholm-Tokyo är 5,14 ton CO2 enligt Arlanda och Swedavias egen tjänst för klimatkompenering. Det motsvarar – grovt räknat – att konsumera 200 kilo nötkött per person inom loppet av en sammanlagd flygtid, fram och tillbaka på cirka 25 timmar.
De genomsnittliga utsläppen för en invånare i Indien är enligt Världsbanken 1,7 ton per år.
Och nej, vi kan inte längre prata om solidaritet och jämlikhet utan att väga in vårt eget, gigantiska ekologiska fotavtryck. Att stå upp för rättvisan är ett mandat som glider oss ur händerna.
Money makes the world go around.
För oss är det sanning; i vår värld gäller inga naturens lagar.
Men nu är tid att välja – ekologi eller ekonomi?
Framtid eller nuet?
Solidaritet eller egoism?
Världen har aldrig någonsin varit så svartvit som nu.
Förnekelse är en stark kraft.
Bara livet självt är starkare.
